Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Det finns ingen Kulturman

Ur William Blakes skissblock. Inskriptionen lyder ”what we hope we see” – vi ser det vi vill se.
Ur William Blakes skissblock. Inskriptionen lyder ”what we hope we see” – vi ser det vi vill se.

”Kulturmannen” är ett spöke som fram­manas för att fylla behovet av en fiende. I själva verket styrs kulturvärlden av kvinnor – och debatten riskerar att reducera kvinnliga författarskap, skriver Jonas Thente.

Ett spöke vandrar genom den svenska kulturdebatten. Kulturmannens spöke. Konspirationsteoretiker specialiserade på kulturella fenomen noterade säkert hur professor Ebba Witt-Brattström häromsistens (DN 13/5 med flera artiklar) slog fast att den fantomlike Kulturmannen hade stoppat all diskussion kring författarna Karl Ove Knausgårds och Stig Larssons eventuella fäbless för småflickor.

Vi som till viss del vistas i verkligheten kan konstatera att Larssons utspel om mäns generella attraktion till småflickor gav upphov till skandallöpsedlar när det begav sig, mot slutet av 1990-talet. Inga Kulturmän satte käppar i hjulet: Larsson blev offentligen hudflängd och bespottad helt enkelt.

Och vad gäller Knausgård så kommer den roman, ”Ute av verden”, som Brattström anser vara skyddad av Kulturmannen, ut på svenska först i augusti (”Ut ur världen”) och har därmed inte diskuterats på vår hemmaplan. Däremot har den vederbörligen dryftats i till exempel Norge, utan att diskussionen har obstruerats av norska Kulturmän.

Uppenbarligen har Witt-Brattström och hennes systrar ett så starkt behov av att frammana denne diaboliskt repressiva skräckgestalt de kallar Kulturmannen, att verkligheten måste förvanskas för att ge honom plats.

För i verkligheten är kultursfären år 2015 till en överväldigande majoritet styrd, hanterad och betingad av kvinnor. Politiskt på alla nivåer, publicistiskt, kommunalt och på utbildningsnivå. För att inte tala om att det man brukar kalla för ”brukarna” av kultur består av – och alltid har bestått av – framför allt kvinnor.

Men behovet av Kulturmannen är uppenbarligen livsviktigt. Vi ser framför oss en Jack the Ripper som söker sina offer på lokala biblioteket, konstvernissager och i teaterfoajéer. Där yttrar han ett eller annat Rilkecitat för att hypnotisera sina värnlösa kvinnliga offer och därpå slå klorna i dem.

Självklarheten med vilken denna Kulturman och hans underförstådda motpart skissas fram förundrar mig. Känner verkligen någon kvinna – i synnerhet i de yngre generationerna – igen sig i rollen som vilje­löst våp inför en Rilke-citerande, punschdrickande, pomada­doftande Kulturman?

Jag tror inte det. Men det är så kvinnor framställs i denna Kulturmansdiskurs. De naiva, aningslösa jungfrurna är liksom förutsättningen för hans lugubra aktiviteter. Vore jag en ung kvinna så hade jag blivit minst sagt förbannad på dessa äldre, bekvämt etablerade kvinnor som så kapitalt nedvärderar sina yngre medsystrar för att sedan klämma i med ett frejdigt ”vi tjejer” som höll skott senast för trettio år sedan.

Det sorgliga är att denna sortens tokfeminism kräver en fiende för att hålla sig aktuell. Alla politiska system som saknar en konstruktiv kärna kräver, som vi vet, en fiende för att kunna andas. Det gäller även när de nyttjas som estetiska teorier.

Nog finns det en handfull överlevande Kulturmän som passar in på beskrivningen, hasande fram i tofflor med minnen av fornstora dagar. Jag skulle kunna nämna några stycken. Men jag har väldigt svårt att tänka mig någon kulturkvinna av senare generationer som ofrivilligt skulle falla för deras beten. Att hävda något annat, som Witt-Brattström och alla andra Kulturmans­teoretiker gör, är att frånkänna kvinnor alla hjärnans kapaciteter. Det är en i grunden kvinnofientlig tes.

En lika ful aspekt av det som professor Witt-Brattström och hennes gelikar sysslar med är det regelmässiga gisslantagandet av kvinnliga författarskap. I deras värld får nämligen verk av kvinnliga författare sina mest betydande kvaliteter i det att de inte är skrivna av män.

Så blir läsningen av en Marguerite Duras-roman eller en diktsamling av Inger Christensen i första hand till en politisk handling, snarare än en estetisk upplevelse.

Ebba Witt-Brattström vittnar euforiskt om demokratin som råder i ”Kulturkvinnans fria zon” och jämför den med en grå, militärdiktatorisk patriarkal parnass där Kulturmännens hierarkier råder. När man läser henne får man bilden av lyckliga, befriade läsare som hand i hand dansar fram längs Ho Chi Minh-stadens grönskande boulevarder. Det känns som att lyssna på en företrädare för någon religiös sekt som beskriver sitt paradisiska liv. Typiskt nog uppmanar oss Witt-Brattström att välja sida. Fienden är en förutsättning, som sagt.

Detta att mota in skönlitteraturen i politiska ghetton och göra läsning och litteraturval till politiska handlingar är inget nytt. När litteraturkritiken under några år på 1970-­talet var som mest politiserad var det framför allt kvinnliga kritiker som mest kraftfullt tog ställning för en mer diversifierad litteratursyn – Agneta Pleijel, Sigrid Combüchen och Birgitta Trotzig bland andra. I dag föses de in i en uppdaterad, än mer hårdbevakad fålla.

När Ebba Witt-Brattström eller någon av hennes svenska litteraturkritiska adepter läser och skriver om litteratur, så känns det ofta som att läsa samma recension om samma bok. Alla romaner blir deckare där offret är kvinna och förövaren en Man som hatar kvinnor. Punkt slut. Läsningar av annan art är förmodligen alltför omständliga och otidsenliga i en tid när universitetsstudenter som anser sig vara kränkta av kurslitteraturen faktiskt tas på allvar och inte genast körs på porten.

I skrivande stund innehas de tre översta platserna på DN:s kritikerlista av böcker skrivna av kvinnor – trots patriarkatets ansträngningar, får man förmoda. Det är tidigare nämnda Agneta Pleijel, Karolina Ramqvist och Marguerite Duras. På fjärde plats ligger Elise Karlsson. Överlag består listan av åtta kvinnor och två män.

Inget av dessa verk är betjänt av att läsas som stridsrop mot ett inbillat kulturpatriarkat. De myllrar av betydelser där de könspolitiska aspekterna bara är en. Att reducera kvinnliga författare till blott och bart kvinnliga och bedöma deras verk som repliker på eller motsatser till manliga författare och deras verk – detta är att göra dem en stor otjänst. Deras värde betingas inte av vad de inte är. De talar för sig själva.

Läs mer: Allt i debatten om Kulturmannen

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.