Essän

Det levande landskapet

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Författaren Sten Selander övergav poesin för att ägna sig åt det han ansåg angelägnast: skyddet av Sveriges naturvärden. Hans egentliga livsverk handlar om den rikedom som blivit så sårbar under maskinåldern..

Författaren Sten Selander övergav poesin för att ägna sig åt det han ansåg angelägnast: skyddet av Sveriges naturvärden. Hans egentliga livsverk handlar om den rikedom som blivit så sårbar under maskinåldern..

Arenaria humifusa heter en liten ört som växer i tuvor och aldrig blir mer än ett par centimeter hög. Om den hittar den temperatur, det ljus och det mycket speciella lättvittrade och fuktiga grus som den behöver för att leva, bildar den mattor och blommar med enstaka vita blommor. Grusnarv kallas den på svenska. Botanikern och växtgeografen Göran Wahlenberg fann den på fjället Unna Tuki som ligger i det som nu är Padjelanta nationalpark. Han beskrev den 1812 i sin "Flora lapponica". Men efter hans observation var den länge försvunnen.

Virijaure i Padjelanta är en fjällsjö omgiven av kalkrik berggrund där man kan hitta purpurbräcka, dvärgdraba, fjällspira, raggfingerört och mycket annat som är både sällsamt och vackert. Det var dit som författaren och naturskyddsdebattören Sten Selander begav sig för att försöka hitta den bortglömda Arenaria humifusa. Selander var först där 1939 med sin vän Nils Dahlbeck och då fann de raggfingerörten, lika sällsynt den. 1944 kom Selander igen med Olle Rune, botanikern som dog förra året. Rune bar en 60-kilospackning för det fanns inga lättviktsmaterial på den tiden. Det blev strapatser som är osannolika när man läser om dem i efterhand. I storm färdades man på Virijaure i en sjöoduglig båt. Selander fick hämtas i ambulansplan, hjälplös efter en knäskada i den svåra terrängen. Han fick njurinflammation av törst och så här beskriver han efteråt hur helvetiskt det kändes när mygg och knott anföll:

Annons:

Ögonen svullnade av myggbett, halsen svällde som hakpåsen på en pelikan, fingrarna spretade stela som sprängfärdiga prinskorvar från händer, röda och svullna som blodapelsiner, och febern brann i ådrorna och gjorde benen tunga och mjuka som mjölsäckar.

Det är med pojkaktig och nästan vällustig förtjusning han berättar om de mardrömslika äventyren. Han var ju framför allt en god författare.

Men det ville han inte vara längre. Inte bara författare. Djupt besviken hade han insett att han som författare egentligen inte kunde uträtta mycket i det han såg som sin angelägnaste livsuppgift: skyddet och vården av Sveriges landskap och dess naturvärden. Han ville ju, och här citerar jag honom själv, "få till stånd en radikal förändring av den allmänna synen på förhållandet mellan natur och människor."

För den litterära världen var han söndagsbotanisten, kåsören och diktaren och han var framför allt kritikern som satsat på fel häst i modernistdebatten. 1946 hade han förklarat Erik Lindegrens diktsamling "Mannen utan väg" som obegriplig och fyrtiotalisternas metod som en litterär återvändsgränd.

För forskarna var han visserligen akademiskt utbildad och en lärd författare men ändå ingenting annat än en hobbybotanist. Han hade inte den auktoritet som behövdes. Därför, och på grund av modernistdebatten som gjort honom till driftkucku, övergav han litteraturen. Han gav inte ut några dikter mer i sitt liv, skrev dem kanske inte ens.

Nu blev i stället expeditionerna i Lule lappmark under somrarna alltmer systematiska, tunga och arbetsamma. De resulterade 1950 i en avhandling i två band, skriven i den stora svenska botaniska traditionen. Den heter "Floristic phytogeography of south-western Lule Lappmark". Hit hade fyndet av Arenaria humifusa, den lilla nejlikväxten lett honom. Grusnarven hörde till överlevarna från perioden före istiden. Den hade alltså inte vandrat in söderifrån när istäcket smälte undan utan funnits i kanterna av det nedisade cirkumpolära området och tagit sig in till det vittrade serpentingruset i Padjelanta, där den, för att citera Selander själv, "inte behöver lida av övermäktig konkurrens från växtvärldens plebejer". För det är inte många växter som kan leva i det näringsfattiga magnesiumsilikat som serpentinmineralet utgör. En aristokrat alltså, en förnäm sällsynthet som genom sin bakgrund ledde Selander på spåret så att han kunde lägga sin pusselbit till fjällvärldens urgamla och svårtolkade växthistoria.

Nu, med den akademiska doktorstiteln och ett docentbetyg på avhandlingen erövrade, var det dags för Selander att skriva sitt magnum opus, "Det levande landskapet i Sverige".

Mycket av vad Sten Selander hade skrivit i debatten om naturskydd ända sedan början av 30-talet finns med här. Han uppfattade landskapet i Sverige med djur och växter, med åkerbruksbygder, sjöar, våtmarker och fjällområden som någonting levande, något som hade sin historia ända från den tid då urberget veckades och i eruptioner utvecklade bergskedjan. Något som utvecklades till stor rikedom men som också blev utomordentligt sårbart under maskinåldern. Så kallade han den geologiska period som han ansåg hade efterträtt kvartärtiden.

Vi talar inte längre om maskinåldern. Vi anser oss leva i kunskaps- och informationsamhället. Vi tycks ha höjt oss ovanför urberg, humus och växtlighet till en cerebralt och luftigt cyberspace. Men vi går på jorden och det är faktiskt fortfarande maskiner som brukar den och som också brukar skogen. Maskiner plöjer åkrarna, besår dem, besprutar dem, skördar och tröskar grödan och slår höet och emballerar det i plast. Det är maskiner som asfaltbelägger våra bilars färdvägar, maskiner som gräver grunderna till villor och sommarstugor och jämnar marken för golfbanorna. Vi vill gärna lyfta oss själva i håret upp till en nivå där vi lever av kunskap och information. Men även datorerna, våra vehiklar i informationsvärlden, framställs med maskiner. Vår rent maskinella påverkan på omvärlden och det en gång så levande och omväxlande landskapet i Sverige med dess rikedom av arter är fortfarande dundrande stor och omskapande.

Hur stor denna påverkan egentligen har varit under min livstid hade jag nog betydligt sämre förstått om inte Sten Selander skrivit "Det levande landskapet i Sverige". Till er som inte läst den vill jag säga: tro nu inte att de här är en långdragen och fördömande naturskyddspredikan. Den är framför allt en inventering av våra naturresurser, medryckande och full av lust. Häpen lägger man ifrån sig boken efter att ha läst det inledande kapitlet och tänker: hur kan det vara så uppslukande roligt att läsa om geologi? Berg sjunken, djup stån upp, citerar Selander i avsnittet om fjällkedjornas skapelse i urtiden. Och så sker. Det är en skapelseakt han följer, en tillblivelsens historia men också en föränderlighetens och till slut en sorglig berättelse om stor förödelse.

I djup besvikelse och en antagligen krisartad förtvivlan trodde han att det var omöjligt för en författare att övertyga allmänhet och politiker om hur nödvändigt det var att skapa om förhållandet mellan natur och människor. Han gav sig in på det svåra arbetet och de tunga expeditionerna i fjällvärlden för att bli disputerad karl och kunna sätta auktoritet bakom sina ord. När jag själv gav mig in på att skriva en essäistisk bok om människans förhållande till skogen långt tillbaka, fram genom historien och till nutid hade jag naturligtvis bekymmer för att mina kunskaper inte skulle räcka till. Men jag hade också en oro som var släkt med Selanders. Skulle en skönlitterär författare tas på allvar i dessa ämnen?

Men jag tror inte att det nu för tiden är ett så stort glapp mellan den vetenskapliga och den skönlitterära världen. Glappet som oroar mig finns på annat håll. Många som står på skogsbrukets sida i en debatt med dem som vill skydda och bevara de få områden som finns kvar av naturligt växande skog, ser bara stämningar och känslor bakom naturvårdsargumenten. De anser att ren nostalgi döljer sig under en föregiven vetenskaplighet.

Jag tror att flesta människor mycket väl vet att vi har fått och fortfarande får en stor del av vårt välstånd ur skogen. De kan antagligen också förstå att skogsbruk och naturvård inte är oförenliga. Polariseringen förgiftar debatten och jag anser att den kommer ur bristande respekt för motsidans värderingar. Vi måste framför allt förstå att det är fråga om värderingar och var och en måste ta ställning till dem.

Den man som först motionerade i riksdagen om en svensk naturskyddslagstiftning hette Karl Starbäck. Han fick igenom en lag 1909 och det var samma år som Svenska naturskyddsföreningen bildades. Han var läroverkslektor och hade starka botaniska intressen, men också kulturella och litterära. Han förstod att vårt lands kultur och med den dess litteratur hade ett starkt samspel med landskapet. "Spoliera naturen", skrev han, "och vi beröva ej blott oss själva men kommande släkten en tillgång som intet vetenskapens framsteg, intet ekonomiskt uppsving kan tillfyllestgöra".

Han införde ett tänkvärt begrepp: det ovägbara. Det var det, menade han, som vår materialistiska tid så lätt förbisåg när man såg naturen bara som en resurs att exploatera. "Jag fruktar", skrev han, "att det än så länge är ytterst få som betänka, att de inkomster som skapas, icke genom naturens tillgodogörande men genom dess fullständiga tillintetgörande, också ha ett fruktansvärt debetkonto i spolierandet av visserligen ovägbara kulturvärden, vilkas storlek och oersättlighet dock någon gång borde kunna hejda naturskövlarens hand".

Det var framsynta ord i den tidiga maskinålderns och den ekonomiska expansionens era. Hans analys visar ju att det är fråga om skilda värderingar och att de får helt olika utfall beroende på var man står och vad man väljer att blunda för.

Den ekonomiska värderingen kan göras genom beräkningar av vinst och aktiekurs. Det ovägbara kan inte beräknas, det måste övervägas men det får inte omedelbart hänföras till känslor, stämningar, nostalgi och sentimentalitet och därmed avfärdas.

Ett särskilt begrepp om värde hade Sten Selander när han satte orden "Det levande landskapet i Sverige" som titel på sin bok. Varken ekonomisk nytta eller skönhetslängtan definierar hans värdering. Det är inte ens längtan tillbaka till det försvunna pastorala kulturlandskapet som bestämmer hans syn. Det är liv, levande liv, han vill se. Ett kriterium för liv både inom oss och utom oss är mångfald. Skulle vi tveklöst kunna svara honom att landskapet i Sverige ännu lever i mångfald och rikedom? Att skogen lever? Eller behöver vi göra den levande igen?

Andra har läst

Digital prenumeration

Mer från förstasidan

foremalet_500
Foto:TT En av observationerna under höstens ubåtsjakt i Stockholm skärgård.

 Rapporterar SVT. Antingen väntar tidsödande renovering, eller skrotning.

 Flöt i land på ön. Försvarsmakten har med hjälp av polisens bombgrupp sprängt de fem rökljusen. 22  10 tweets  12 rekommendationer  0 rekommendationer

rökgranat
Foto:Polisen
minsk
Foto:Sergei Gapon/AFP

 När valutan faller. Oberoende nyhetssajter stängs och affärer töms. 39  20 tweets  19 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

Den första västerländska journalisten som släppts in på IS:s territorium har återvänt, vid liv.  Läs mer. 107  21 tweets  86 rekommendationer  0 rekommendationer

IS
Foto:AP
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: