Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Det mörka arvet från Bollhusmötet

I morgon, måndag, är det 75 år sedan Uppsalas studenter röstade för att stoppa judiska flyktingar från Nazityskland. Men historien slutade inte där. Ola Larsmo har läst hemliga tidskrifter och glömda pamfletter från en rörelse vars trådar löper ända in i vår tid.

Männen på fotot ser ut att vara i medelåldern, men är mellan tjugofem och trettio: det är kostymerna och frisyrerna som lurar oss. De blickar allvarsamt upp mot läsaren ur Dagens Nyheter den 21 december 1938, under rubriken ”Uppsalastudenter villiga hjälpa studentflyktingar”. Det har gått sju veckor sedan ”Kristallnatten”, den stora pogromen mot Tysklands och Österrikes judar. De svenska tidningarna har skildrat övergreppen i detalj och ingen kan längre tveka om vart Nazityskland är på väg. De fyra, som representerar olika studentorganisationer, hör till dem som ville hjälpa människor på flykt undan terrorn. Erik Vallbro, socialdemokrat; Erik Sandberg, liberal och missionsförbundare; Sverker Ölander, teolog och nykterist; samt Tore Tallroth, verdandist och senare chef för Svenska institutet. På bilden har de just uppvaktat statsminister Per Albin Hansson och bett honom att släppa in judiska studenter på flykt.

Men DN-rubriken går en del högerextrema studenter till sinnet. Det får inte stå i tidningen att ”uppsalastudenter” vill hjälpa flyktingar. Något måste göras. Motreaktionen blir det ökända ”Bollhusmötet” i Studenternas tennishall, som äger rum den 17 februari 1939 och som gått till historien som ett av de tydligaste exemplen på svensk antisemitism i andra världskrigets skugga. Men vad vi ser i tennishallen är också hur två helt olika hållningar brakar samman – vi kan kalla dem den solidariska och den flyktingfientliga.

Den våren, 1939, organiserar de högerextrema studenterna möten i Stockholm, Uppsala och Lund. Den 6 februari kallar nazistiska SSS till en demonstration på Östermalmstorg, där 450 studenter i vita mössor protesterar mot ”Judeimporten”.

I Uppsala har en annan intrig satts i gång. Den borgerliga föreningen Heimdal var under de här åren i händerna på medlemmar ur det fascistiska Sveriges Nationella Förbund, (SNF) och så kallade ”nysvenskar”. Ledamöter ur Heimdals styrelse – det rör sig om dem som har ”dubbelt medlemskap” i olika högerextrema grupper – har via sina studentnationer krävt en ”allmän studentsammankomst” för att diskutera ”importen” av flyende akademiker. Till kåren lämnar man under ledning av sin ordförande Erik Anners (senare känd jurist) in en skarp resolution, skriven av den uttalade antisemiten Thor Åke Leissner, där man kräver att statsmakterna inte ger ”främmande intellektuell arbetskraft” tillfällen till arbete ”som kunna besättas med välmeriterade svenska män och kvinnor.” Det rör sig om ett förtäckt hot: annars kan det uppstå ”okända problem av ödesdiger art”. Man spelar mycket skickligt på oron för en fruktad arbetslöshet bland akademiker, en fråga som då ofta var på tapeten – men precis som under senare decennier flätas arbetsmarknadsargumentet här samman med det flyktingfientliga.

En av de som bär det största ansvaret för ”Bollhusmötets” utfall är Arvid Fredborg, senare känd journalist, då styrelseledamot i såväl den fascistiska Nationella Studentklubben som ”konservativa” Heimdal. I sina memoarer ”Destination Berlin” (1985) skriver han öppet om sina intriger inför ”Bollhusmötet”. Socialdemokraten Vallbro har stridit för ett tillägg till Kårens resolution som handlar om ansvar för flyktingarna. Fredborg skriver: ”Enligt min uppfattning skulle emellertid dessa ord göra det möjligt för den socialdemokratiska regeringen att med stöd från vissa akademiska kretsar öppna portarna på vid gavel.”

Det är också Fredborg som under mötets gång hävdar att det nu handlar om ”ett rasproblem – det vore löjligt att förneka den saken”.

I efterhand har man ibland beskrivit Bollhusmötet som om det främst handlat om akademikers, inte minst läkares, arbetstillfällen. Staten vill bjuda in tio läkare på flykt. Men de två medicinarstudenter som yttrar sig på mötet uttrycker sig ganska försiktigt. Det är Arvid Fredborg som påstår att för Sveriges ”200 arbetslösa läkare är detta en fråga om liv och död”. Märk väl: det är det alltså inte för de flyende judarna. Och hans kollega i Heimdals styrelse, Igor Holmstedt, sedermera kommunalråd, spär på genom att kalla de judiska flyktingarna för ”bacillbärare” (av antisemitism). ”Däri ligger den största faran.”

Kloka motargument anläggs av bland andra Ragnar Ericsson (senare Edenman), Erik Sandberg och Karin Westman (Berg), den enda kvinnan i talarstolen. Det är kusligt hur samtida argumentationen ibland låter, där, 1939. Erik Sandberg försöker med rationella argument framhålla att flyktingar också tillför något till sitt nya land, såväl kunskaper som arbetskraft, och räknar upp siffror ur Socialstyrelsens statistik. Karin Westman talar om hur flyktingar och ”främmande arbetskraft” tidigare integrerats i samhället, även de med ”annan” bakgrund: det ”beror naturligtvis till stor del på att de inte har blivit betraktade och bemötta som en mindre värd och föraktad sort därför att dom inte varit svenskar, utan har fått lov att vara med i vår svenska gemenskap”.

Men mot Fredborgs och Leissners svada står de sig slätt, liksom från påhopp från representanter för nazistiska SSS. Mötets utfall blir att resolutionen rensas från alla humanistiska inslag och röstas igenom med siffrorna 548–349. Då var klockan över midnatt och nästan hälften av studenterna hade gått. Och där hade det kunnat vara slut.

Men verkningarna från Bollhusmötet fortsätter att sprida sig genom Sverige.

Fem dagar senare är det dags för nästa studentmöte, nu på Karolinska Institutet i Stockholm. Där heter ordföranden Gunnar Biörck från ”Svensk Ungdom” (senare läkare och riksdagsman). De närvarande studenterna med judisk bakgrund fråntas sin rösträtt som ”partiska”. Sedan antar man en liknande resolution.

Den 6 mars har turen kommit till Lund – där man ”antar och skärper” texten från Uppsala. ”...en invandring, som medför att främmande element upptages i vårt folk, framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar.”

Som lundahistorikern Sverker Oredsson visat är det samma grupperingar som utmärker sig i Lund som i Uppsala. De mest framträdande flyktingmotståndarna är senare historieprofessorn Sten Carlsson, som representerar SSS (Carlsson var en av de få som i efterhand gjorde avbön för sina synpunkter), SNF:s Hans Nilsson-Ehle och sedermera biträdande JO Gustaf Petrén, då känd som skribent i tidskriften Den Svenske Folksocialisten. För att citera Oredsson: ”Gustaf Petrén ansåg (...) att det vore olyckligt, om Sverige fick ett svenskt och ett orientaliskt befolkningsskikt. han ansåg också, att det var ett stort framsteg att man börjat inse vikten av att framlägga ­antisemitiska synpunkter”.

Överallt i ”studentkampanjen” våren 1939 ser man spåren av SNF och SSS. Resultatet blev en bild av en solid antisemitisk opinion bland studenter och unga akademiker – en bild som vi i dag kan säga var falsk, men kom att spela en stor roll för flyktingpolitiken. Dåvarande ecklesiastikministern Artur Engberg, som på tjugotalet själv skrivit antisemitiska ledare i Arbetet, frågade sig nu offentligt om ”hela Sveriges studentvärld” var ”nazi-infiltrerad”. Ordagranna citat ur debatten i Bollhusmötet ekade i flera riksdagsdebatter den våren. Vi vet av riksdagsprotokoll och av politikers memoarer att kampanjen påverkade möjligheterna för judiska flyktingar att ta sig till Sverige. Engberg sade rakt ut att Fredborg hindrat regeringen från att göra ”sin självklara plikt”: Fredborg skriver i sina memoarer att ”det gladde honom.”
Hur många som spärrades ute som en följd av propagandan får vi dock aldrig veta. Vad som är ett faktum är att svensk flyktingpolitik under de närmaste krigsåren präglas av en svår ambivalens och, ärligt talat, feghet – åtminstone fram till 1942, då klimatet förändras i samband med att norska judar börjar deporteras till Auschwitz och den svenska opinionen vaknar.

Vad vi med säkerhet kan säga är att framgången för motståndet mot att ta emot judiska flyktingar blev ett verkligt steg uppåt i karriären för gruppen kring Anners, Fredborg och Leissner.

Hösten 1940, efter Tysklands ockupation av Norge och Danmark, står samma grupp bakom pamfletten ”Den Svenska Linjen”, som blir ett karriärmässigt lyckokast. Man hävdar där att det behövs ett starkt försvar mot Tyskland – men talar också öppet om behovet av samverkan med Nazityskland. Och så kommer man in på behovet av en ”sund raspolitik”:
”Försök att i större antal placera judiska flyktingar som yrkesutövare i vårt land ha vållat stark irritation och skulle även i framtiden skapa konflikter. Immigrationsproblemet är hel avhängigt av befolkningsfrågan. Det gäller för oss att se till att något behov av immigration ej finnes.(...) Men kan man förändra en så komplicerad process som befolkningsutvecklingen utgör? Med Tysklands exempel för ögonen vågar man svara ja.”

Bland undertecknarna finns samma namn som bakom Bollhusmötet, Anners, Fredborg, Holmstedt och Leissner. Men gruppen har nu vidgats. Som Fredborg skriver i sina memoarer kom ”Den Svenska linjen” till genom ett sammansmältande med Gunnar Ungers och Gunnar Biörcks ”Svensk Ungdom” i Stockholm. (Unger arbetade nu på ”Informationsstyrelsen”, det organ som hade till uppgift att censurera svensk press, som Segerstedts GHT.) Medel ordnades av SvD:s chefredaktör Ivar Anderson, tidigare ordförande i just SNF. Med detta manifest för högerextrema akademiker i bagaget ordnades ett möte med dåvarande högerledaren Gösta Bagge, som välkomnade dem tillbaka in i Högerpartiet. Nu var gruppen således välkommen in i värmen, i ett läge när Tyskland såg ut att gå segrande ur kriget. Några månader senare är Fredborg på väg till Berlin som SvD:s korrespondent.

Fredborg skriver 1943, hemkommen från Berlin, bestsellern ”Bakom Stålvallen” om nazistatens sönderfall – även om han i boken i förbifarten berömmer Hitlers raspolitik.

Gruppen från Bollhusmötet fortsätter att bilda ett sammanhängande nätverk som spelar en roll inom den svenska högerns opinionsbildning. Ofta i skymundan. Det är samma personer man efter kriget hittar i den nya ”opinionssatsning” som bär industrialisten Axel Ax:son Johnsons namn. Ekonomhistorikern Therese Nordlund berättar i sin avhandling ”Att leda storföretag” hur man från storfinansens sida inledde en kampanj mot den socialdemokratiska politik efter krigsslutet som förknippades med Ernst Wigforss. Under 1944 startar Ax:son Johnson själv fyra olika projekt för att påverka opinionsbildningen i politiska och ekonomiska frågor och tar kontakt med journalister och debattörer på högerkanten – främst Anners, Leissner, Fredborg och Unger. Ett av dem heter ”arbete mot planhushållningen” och har Erik Anners som huvudman. Det andra kallas i Nordlunds avhandling kort och gott ”okänt projekt” och här heter huvudaktörerna Fredborg och Unger. ”Vissa personer upptogs i kretsen kring Johnson”, skriver Nordlund, och den han verkar ha fått bäst personlig kontakt med var Fredborg. ”Den 1 september 1945 ingick Axel Ax:son Johnson avtal med Arvid Fredborg och Gunnar Unger. Enligt avtalet ville Johnson stödja deras politiska verksamhet och tillförsäkrade dem ekonomiskt oberoende genom stipendier.” Som Nordlund skriver ville Ax:son Johnson att själva kampanjerna skulle skötas diskret: ”strategin var att påverka genom att ge direktiv och finansiera opinionsbildande organisationer.” Erik förmedlar stipendier till skribenter som motarbetar ”socialismen” – bland dem till exempel Thor Åke Leissner, Bollhusresolutionens författare, som 1936 kartlade ”det judiska inflytandet vid Uppsala universitet” åt SNF.

Fredborg inleder under samarbetet med Ax:son Jonson en annan verksamhet, en av allt att döma lukrativ sådan, som ”konsult åt svenskt näringsliv”.

1973 börjar han publicera sin ”hemliga” tidskrift ”International Background”. Som filosofen Sven Ove Hansson berättar i sin bok ”Till höger om neutraliteten” trycks tidningen till en början i Liechtenstein varför inga pliktexemplar skickas till svenska bibliotek. Prenumeranterna, som är särskilt utvalda, uppmanas att betrakta materialet som ”konfidentiellt”. En del årgångar finns trots allt på svenska forskningsbibliotek, särskilt de som efter 1980 trycktes i Sverige, och det är intressant läsning: inte minst då man i många av artiklarna hittar precis samma världsbild som den Fredborg och hans vänner gav prov på före andra världskriget – minus antisemitismen. Fredborg skriver i tidskriften att den är ett led i hans konsultverksamhet för näringslivet och erbjuder fördjupande texter om den politiska utvecklingen i olika länder. Ett land som man ständigt återkommer till är Sydafrika, texter där kritiker av apartheidregimen utmålas som okunniga. Fredborg går så långt som till att föreslå en större folkomflyttning, för att se till att vita och ”färgade” (med indisk bakgrund) förblir i majoritet i Kapprovinsen. Ett annat land som står i centrum är militärdiktaturens Chile: ”Världen behöver strykpojkar och syndabockar. Militärregimen i Santiago passar för detta ändamål (…) Militärregimen har hittills varat i sju år. Den har lyckats etablera en valuta som nu är en av de starkaste i Latinamerika (…) Vi bevittnar i dag ett gigantiskt liberalt experiment” (1981).

1985 hettar det till lite, då Fredborg skriver artikeln ”Race – a Discredited Conception”. Efter ett avståndstagande från nazitidens folkmord kommer så slutklämmen, som handlar om ”massinvandringen” till Europa: ”Det vore dumt att likt strutsen stoppa huvudet i sanden för att ordet ”ras” väcker onda minnen. Det är tyvärr ett problem som existerar och måste hanteras.”

Det handlar inte längre om judar. Men orden ekar välbekanta från Bollhusmötet 1939.

Lika bekant känns det att bläddra i det nummer från 1980 där Erik Anners, nu professor emeritus, med stöd i samtida genetisk forskning skriver om ”sociobiologisk konservatism”: människan, som alltid ”levat i små flockar” kan bara känna solidaritet med den närmaste, lilla gruppen och män är till skillnad från kvinnor inte genetiskt kodade att ”vårda” utan att ”jaga”.

När man läser ”International Background” är det som om ingenting förändrats sedan 1939. Denna grupp vårdar samma ideologi och samhällssyn som fyrtio år tidigare. Fredborg visar i sin sista intervju (24/5 95) inför DN också stolt upp den orden han fått av caudillo Franco för ”tjänster för den spanska staten”.

Det finns fortfarande en outtalad men underförstådd berättelse om de svenska demokratimotståndare och extremhögermän som efter kriget intar ansvarsfulla poster i det svenska samhället – att de någonstans besinnade sig, bytte kurs och gick in under vad Tingsten kallade för ”demokratins överideologi”. (Ture Nerman gav en gång Fredborg och hans vänner beteckningen ”roddare”, som frenetiskt ror mot andra sidan när vinden vänder.) Men när det gäller kretsen kring ”Bollhusmötet” och dess nätverk finns inte någon sådan vändpunkt. Tvärtom verkar deras tankevärld från 1939 vara intakt in i nittiotalet, minus antisemitismen – även om man inte skyltar med saken öppet annat än där man omges av ”de sina”. Medan man hela tiden arbetar på med sin ”diskreta” opinionsbildning. Om någon frågar sig var sådana idéer övervintrat, i vilket ide, så är det bland annat här man ska leta.

När jag för knappt tio år sedan började forska i Bollhus­mötets historia tyckte jag mig ord för ord känna igen den tidens flyktingmotstånd, fast närmare i tiden. Jag vevade mikrofilm tills jag fann de ledar- och debattartiklar jag mindes från nittiotalets början, när flyktingfientligheten och rasismen växte i Sverige i spåren av murens fall och inbördeskriget i Ex-Jugoslavien.

”…Och skulle en invandring, som tillåtits av humanitära skäl, ha sådana konsekvenser, då måste i framtiden i Sverige uppstå samma problem som tidigare i Centraleuropa.” Orden skulle kunna stått på en av de stora tidningarnas debattsidor vid nittiotalets början. Eller kanske i dag. Men de skrevs av Nationella studentklubbens grundare Thor Åke Leissner i studenttidningen Ergo 1939 och syftade på de judar som just då flydde för sina liv.

Låt oss till sist återvända till bilden av de unga männen på fotot från december 1938, Vallbro, Sandberg, Ölander och Tallroth. Det är unga människor som nog anar att ett världskrig står för dörren; men de vet att om man inte för en diskussion om ansvar och solidaritet i krisens ögonblick riskerar man att ”lida ett förfärligt nederlag”, inte bara som studentkår. De resonerar om arbetstillfällen och resurser och har sakargument och siffror på sin sida, men vet samtidigt att sådant inte kommer att bita på de välorganiserade rasister de har emot sig. Eller på dem som tröttnar och går hem. Ändå är det deras röster i ”Bollhuset” som i dag känns mest levande. Också deras ord känns i dag absolut samtida. De bär helt enkelt på en idé om ett solidariskt och jämlikt samhälle. Trots nederlaget den gången är det deras värderingar om öppenhet och människors lika värde som de flesta av dagens politiker, åtminstone på ytan, åtminstone i dagsljus, säger sig stå för.

Men om vi inte förstår att det är vår uppgift att försvara deras hållning idag är vi betydligt mer naiva än de.

Personer i texten

Arvid Fredborg 1915–1996
Svensk journalist och näringslivskonsult, 1940–43 SvD:s korrespondent i Berlin. Skrev merparten av pamfletten ”Den svenska linjen” 1940. Gav 1943 ut bestsellern ”Bakom Stålvallen” om nazistatens inre sönderfall. Arbetade sedan som redaktör för den konservativa tidskriften OBS! tillsammans med Gunnar Unger och Thor Åke Leissner. Publicerade 1973–1985 tidskriften ”International Background”.

Thor Åke Leissner 1916–1983
Grundade Nationella studentklubben” en lokavdelning av SNF i Uppsala 1934. Kartlade ”Det judiska inflytandet vid Uppsala universitet” åt SNF 1936 och var huvudförfattare till den så kallade Bollhusresolutionen. En av författarna bakom ”Den svenska linjen” 1940. 1941 anställd vid Högerpartiets riksdagskansli. Grundade Fria moderata studentförbundet som ännu ger ut ”Svensk linje”. Representerade Högern i Stockholms stadsfullmäktige och blev senare byrådirektör på AMS.

Erik Anners 1916–1997
Ordförande i Heimdal som lämnade in själva ”Bollhusresolutionen” till Studentkåren. Representerade föreningen i förhandlingarna med Studentkåren som ledde fram till mötet. En av undertecknarna till ”Den svenska linjen”. Redaktör för Svensk tidskrift. Professor i rättshistoria vid Uppsala och Stockholms universitet, riksdagsman för Högerpartiet 1963–64.

Igor Holmstedt 1912–1978
En av initiativtagarna till Bollhusmötet där han talar starkt emot att släppa in judiska flyktingar. En av medförfattarna till ”Den svenska linjen” 1940. Anställd tillsammans med Leissner sedan på ­Högerns riksdagkansli. Kommunalråd på Lidingö.

Gunnar Unger 1915–76
Redaktör för ”Svensk ungdom” 1937–38. Under kriget anställd vid Statens Informationsstyrelse med uppdrag att upplysa svenska tidningar om vad som var ”passande” att skriva. En av medförfattarna till ”Den svenska linjen” 1940. Senare knuten till SvD.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.