Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Det vänder sig i magen av SD:s propaganda

Emerich Roth fotograferades av Lars Lindqvist.
Emerich Roth fotograferades av Lars Lindqvist. Foto: Lars Lindqvist

Den 27 januari har det gått 70 år sedan Auschwitz befriades. DN har bett tre överlevande att med egna ord berätta om vad minnet av Förintelsen betyder i dag – och varför det är viktigt också i framtiden. Här skriver författaren och socialarbetaren Emerich Roth.

Mitt namn är Emerich Roth. Jag är född 1924 och är således en mycket gammal man nu. Men det var inte meningen att jag skulle bli så här gammal. Jag var nämligen en av de miljontals judar, som enligt beslut och protokoll i Wannseekonferensen den 20 januari 1942, skulle dö i Auschwitz.

Men jag överlevde Auschwitz.

Och Buchenwald.

Och dödsmarschen. Och Theresienstadt. Jag har upplevt vad ingen människa någonsin borde behöva uppleva.

Läs också: Del 1, Georg Klein: ”Vi ska minnas Förintelsen som helt begriplig”

Jag föddes i en judisk familj i nuvarande Ukraina och såg på livet med samma aptit och tillförsikt som vilken ung människa som helst. Men jag föddes på fel plats och i fel tid.

Samtidigt som jag själv växte upp, växte också något annat – nazismen. Jag har upplevt nazismen växa till, sprida sig och slutligen verkställas. Inte från en trygg, avlägsen horisont, utan mitt i infernot. Under brutala former fick jag och min familj lämna hem och tillvaro och marschera i långa kolonner mot död och förintelse, medan grannar och andra passivt tittade på.

Nazisterna mördade i stort sett hela min familj. Min mor och mina två yngsta systrar, som inte dög för slavarbete, gasades ihjäl samma dag vi anlände till Auschwitz, medan min far sköts under dödsmarschen och min äldsta syster dog av svält och umbäranden. Själv överlevde jag med minsta möjliga marginal.

Läs också: Del 2, Hédi Fried: ””Det luktar bränt kött. Tänker de döda oss?”

Jag har upplevt detta. Mina öron har hört lägerkommendanterna skrika, min kropp har känt slagen från lägervakterna, mina ögon har sett in i Josef Mengeles och mina lungor har andats in röken från min mors och mina systrars kremerade kroppar.

För mig har andra världskriget aldrig tagit slut. Det pågår ständigt inom mig.

Så småningom hamnade jag och min enda överlevande syster i Sverige, och här skapade jag mig en dräglig tillvaro och ett gott liv. Mina krigsupplevelser talade jag aldrig öppet om. Inte förrän jag 1992 såg ungdomar, hatiska och hotfulla, marschera och göra Hitlerhälsning i fullt dagsljus och på öppen gata.

Detta var en chock och värst var att ingen av de förbipasserande reagerade. Hitlers förlängda arm hade sträckt sig genom tid och rum, till vårt trygga Sverige i vår upplysta tid. Det tog en tid att komma till sans, men när jag hade gjort det, insåg jag att det var dags att bryta tystnaden. Mina erfarenheter måste tala.

Läs också: Björn Wiman: ”Birgit Nilssons skamlösa judekoppling visar antisemitismen”

Jag har sett nazismen växa till, sett den vinna gehör och bit för bit erövra människors omdöme och anständighet. Med list och förslagenhet vrider ondskan förståndet ur människor, så att det orimliga blir rimligt och det otänkbara tänkbart. Jag har sett det ske och nu ser jag det ske igen.

När jag ser en propagandabild för Sverige­demokraterna, där Jimmie Åkesson står uppställd mitt emellan två mörkhyade människor, vänder det sig i magen. Budskapet i bilden klingar lika falskt som skylten i Auschwitz: ”Arbeit macht frei.”

Nyligen valde 13 procent av den svenska väljarkåren att lägga sin röst på Sverigedemokraterna, ett parti:

som på 1990-talet var lika öppet nazistiskt som Svenskarnas parti är i dag

vars företrädare på 1990-talet uppträdde uniformerade under hakkorsfanor

vars företrädare inte tvekat att beväpna sig med järnrör

vars företrädare strax före valet har avslöjats med djupt rasistiska åsikter och uttalanden

vars företrädare en tid före valet fotograferats med en hakkorsbindel på armen

vars partiledare likt en papegoja säger att roten till allt ont är invandrarna.

Det otänkbara har blivit tänkbart för 13 procent av väljarkåren.

Hitler och nazisterna blev också valda i demokratiska val, men inte så länge de sprang omkring som en galen mobb och slogs med kommunister på Tysklands gator och torg. Det var när de förstod att klä sig i uniform och underkasta sig militärisk disciplin som de vann förtroende och röster. I dag vinner inte uniformer och stöveltramp några röster, men det gör stiliga kostymer, kammade hår och välvårdat språk. Röster vinner man också om man får höras i radio och synas i tidningar och i tv, och man får synas på stadens gator som vanliga män.

Sverigedemokraterna består av en hård kärna av företrädesvis unga män, negligerade av sina pappor. (Om detta kan jag berätta mycket för den som vill höra på, men det ska jag inte göra nu.) Länge har dessa låtit ungefär som Svenskarnas parti, men har nu blivit listigare. När dessa unga män har fått komma ut som de har gjort, har de väckt liv i främlings- och invandrarfientliga människor och kanske i naiva och historielösa själar.

Och Jimmie Åkesson tillskrivs äran för Sverigedemokraternas framgång. Åkesson, vars retorik har förbluffande likheter med en upphakad grammofonskiva. Han är skicklig, sägs det. Vad krävs för att locka hungrande människor in i en matsal?

Låt inte Sverigedemokraterna bli en normal del av vår politiska vardag. Låt inte Sverigedemokraterna framstå som ett riksdagsparti bland de andra. Gör motstånd! Gör motstånd mot alla tendenser. Låt inte rasistiska uttalanden och omdömeslösa generaliseringar passera oemotsagda på jobbet, på festen, på städdagen eller när det nu kan vara ni stöter på dem.

Jag vet att nazismens bästa bundsförvanter är passiviteten och likgiltigheten. Den som inte gör något, har gjort mer än nog för att bana väg för ondskan. Det är nu hög tid för alla oss, som kan historien och inte vill se historien upprepas, att göra något. Hade människor gjort något då, på 30- och 40-talen, hade Förintelsen inte kunnat genomföras.

Själv har jag de senaste 22 åren rest runt i landets skolor och hållit föredrag om hatets orsaker och varför somliga hamnar fel i livet och blir hatare. Om några år finns inga överlevande kvar. För de som vill göra något är det en god sak att skaffa och sprida kunskaper. Det är endast med lärdom om det förgångna, som vi kan möta framtiden med öppna ögon. En historielös generation är chanslös att förhindra att historien upprepar sig.

Emerich Roth.

Emerich Roth är född 1924 och kom till Sverige 1950. Han är föreläsare, författare och socialarbetare samt stiftare av Emerichfonden, som verkar för att uppmuntra ungdomar till ”aktiviteter som motverkar våld och främlingsfientlighet”.

Sedan 1993 har han besökt över 1 000 skolor runt om i Sverige, med syfte att motverka att rasismen får fotfäste. Den 27 januari deltar han i den officiella svenska delegationen vid högtidlighållandet av Auschwitz befrielse.