Kulturdebatt

Digitaliseringen. Förståelsen för vad internet gör med samhället är för grund

Apples Steve Jobs med en nu mycket gammal dator...
Apples Steve Jobs med en nu mycket gammal dator... Foto: George Nikitin

Kunskap och bildning är inte direkt det första vi i dag associerar med ”det digitala”. Näthat, troll, filterbubblor, nyhetsundvikare, försämrad arbetsmarknad och allmän misstro ligger närmare till hands. Med min artikel om digital bildning (DN 14/12) ville jag ge en annan bild. Snarlika tankegångar låg också till grund för en andra artikel om public service (DN 1/2) – rubriksatt som ”Så ska public service blomstra i en digital era”. Utbudet i public service, digitalisering av kulturarv och insamlingen av information har skapat enorma kunskapsbanker (både kommersiella och offentliga) vilka utgör en ny sorts kulturbas som kommer att påverka framtidens samhälle och subjektsformering. Tiotusenkronorsfrågan på makronivå är därför hur samhälleliga medie- och informationssystem som exempelvis bibliotek eller public service bör anpassas till en tid när det digitala är default. Svar är närmast omöjligt att ge, men det hindrar inte att frågorna bör ställas.

I två repliker (DN 26/1) menar Nina Wormbs och Johan Fredrikzon att jag gruvligt tar miste. Att Wormbs associerar mina idéer till galenskaper av Monty Python får stå för henne. Fredrikzon menar i sin tur – i god kritisk-teoretisk tradition – att det gäller att inta en skeptisk hållning gentemot ”de digitala makthavarnas perspektiv” och inte ”malla vår syn på kunskap” på ondsinta datamäklare. Dumma Google. Men man kan faktiskt också tänka med Google, och exempelvis från ett nationellt perspektiv betrakta just bibliotekssektorn och public service som en gemensam plattform för att möta konkurrensen från läbbiga amerikanska nätgiganter.

Problemet är att datavetare som Fredrikzon och KTH-ingenjörer som Wormbs mest tror att ”det digitala” handlar om kommunikation à la tryck-och-pys. För mig inbegriper det digitala också långt mer än en social strävan ”att höra ihop”. Mediekonsumtionen är sedan ett decennium alltmer individuell; de föreställda gemenskapernas era bleknar. Det finns flera tecken på att det digitala så sakteliga leder mot en offentlighet i upplösning; utbudet är lika enormt som tolkningsföreträdet minimalt bland etablerade medier. Det finns alltid en annan åsikt – vilket kan vara en fara, liksom en möjlighet för exempelvis marginaliserade grupper som nu kan komma till tals.

Behovet av en föreställd gemenskap är också något som Robert Olsson tar fasta på i sin replik på min artikel om public service (DN 4/2). Han skriver att det bara ”är public service som bland medierna har förmågan att vara en socialt sammanhållande kraft i landet.” Det är därför en ”heltokig slutsats att internet i sig skulle reducera public services legitimitet”. Internet har, enligt honom, inte ”med automatik” inneburit ”att grunden i public service-uppdraget förändrats”.

Jag menar tvärtemot att det just är fallet: internet har faktiskt inneburit att public service som idé fått en helt annan innebörd – och detsamma gäller för den delen biblioteket som idé. Frågan är därför hur public service kan anpassas till vår samtid, vilket på många sätt är själva grundfrågan för den public service-kommission jag är ledamot i. Jag vill mena att i diskussionen om public service florerar en alltför grund förståelse för vad det digitala för närvarande gör med samhället och allas vår informationsförsörjning, speciellt eftersom detta synsätt är bergfast i sin syn på public service som institution snarare än som funktion. För betraktar man public service som funktion är det uppenbart att det i dag finns tydliga kopplingar till bibliotekssektorn med sitt demokratiska uppdrag – något som mina två artiklar försökt tematisera. Att tidigare public service-profilen Erik Fichtelius numera leder arbetet med att ta fram en nationell biblioteksstrategi bär syn för sägen. På SVT verkar man dock vara blind för slikt; där skär man ned på Öppet arkiv till förmån för ettdera nytt lekprogram, kan man förmoda.

Det är en banal iakttagelse, men det finns skäl att påminna om att på internet så sitter saker samman. I den digitala världen finns inte institutioner – där styr funktioner. Kod skiljer sig från andra medieformer eftersom den inte har någon egentlig mening: bara funktion. Så fungerar dock inte våra samhälleliga medie- och informationssystem, men jag menar att vi måste börja tänka på dem som sammankopplade. För allehanda it-visionärer är det visserligen ingen ny tanke: ”det finns en filmutredning, en litteraturutredning, en massmedieutredning, presstödsutredning, etc. Dessutom håller jag på med kabel-tv”, skrev Harry Schein för fyrtio år sedan i ett internt PM till dåvarande utbildningsminister Ingvar Carlsson. ”Är det riktigt att på detta sätt isolera frågorna från varandra? Krävs det inte en sammanhängande informations- och kommunikationspolitik?” Det var då, och i en digital tid kan detta förefalla en självklarhet. Idén med framtidens public service, eller en nationell biblioteksstrategi för den delen, är såtillvida alltför viktiga för att reduceras till att upprätthålla traditionella institutioner som mest hör hemma i det analoga 1900-talet.