Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Ebba Witt-Brattström blundar för allt som stör hennes tes

Mats O Svensson om Ebba Witt-Brattströms ”Kulturmännens trettonåriga alibi”.

Ebba Witt-Brattström verkar ha förfinat förenklingen som metod. Hon reducerar tills bara det finns kvar som hon vill ska finnas kvar, för att slagkraftigt få fram sin poäng. Som när hon i en intervju (DN 9/11 2014) förklarar, på fullt allvar, att Karl Ove Knausgårds självbiografiska svit inte är något annat än ”en brottningsmatch med fadern”. Det är ett provocerande slappt uttalande, som det inte skulle finnas något annat än Oidipus.

Brattström kommer fram till fadern som primär faktor genom att hon ”tillämpar lite elementär psyko­analys”, som om det vore ett facit för att begripa omvärlden och människan. Freudianismen spökar även när Witt-Brattström nu förvånas över att samhället inte tar avstånd från Stig Larssons och Knausgårds författarskap i artikeln ”Kulturmännens trettonåriga alibi” (DN 11/5). De två manliga författarna gestaltar nämligen tabubelagda begär, fäller okloka uttalanden, klart de ska straffas, menar WittBrattström. Men det lär inte vara en nyhet att litteraturen parasiterar på det som är förbjudet, drar nytta av att befinna sig i ett moraliskt gränsland. ”Är det verkligen tillåtet att skriva såhär?” frågade jag mig när jag läste min första roman av Stig Larsson, den både incestuösa och pedofila ”Komedi I”. Svaret är ju att självklart är det tillåtet, men kittlingen finns där – att överträda gränser kan ge en hissnande frihetskänsla. Ett helt ofarligt gränsöverskridande, inga verkliga kroppar kommer till skada.

Få vill nog försvara Stig Larssons uttalanden i intervjuer och tv-soffor, eller ens ge sig in i en debatt om hans eventuella rätt att säga vad han säger. Men man kan ändå vända sig mot och ifrågasätta hur Witt-Brattström underkänner ett helt författarskap genom att hänvisa till dessa uttalanden om ph-värden och attraktion. Att prata runt, i stället för om litteraturen. Det är betecknande att det helt saknas tankar kring estetik och form i Witt-Brattströms artikel.

Det kan verka på Ebba Witt-Brattström som att dragningen till nymfetten framförallt är ett nordiskt litterärt problem. Eller som att begäret skulle uppstå vid romantiken, ur kulten kring det manliga geniet. Problemet med litterära skildringar av begär till förbjudna kroppar är att dessa trettonåringen fungerar, enligt Brattström, som alibi för en manlig genikult, hon skriver ”genom sin ungdom är [nymfetten] det perfekta, värnlösa alibit i en berättelse som huvudsakligen utspelar sig mellan män”. Det är inte exakt klart hur hon får ihop denna ekvation. Var i schemat passar den pojke som ”Autisternas” jag tar med sig hem i samma kapitel som jaget våldtar – eller kanske fantiserar om att våldta – en nioårig flicka? Eller de kvinnliga författare som i sin litteratur överskrider gränser och bryter tabun, som Gabrielle Wittkops frånstötande perversa och njutbara ”Barnahandlerskan” eller Pauline Réages underkastelsefantasi ”Berättelsen om O”.

Det fungerar bara att få ihop schemat genom att förenkla och skala bort alla mångtydigheter. Det vill säga blunda för allt som säger emot eller stör tesen. Det är tondövt och ohederligt. Framförallt skapar det sällan intressanta läsningar.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.