Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Édouard Louis: Därför röstar min familj på Nationella Fronten

Om politiken inte kan erbjuda ett språk som omfattar även de svagaste i samhället kommer dessa väljare fortsätta att utkräva hämnd. Franske författaren Édouard Louis minns sin uppväxt i en by som dyrkade Le Pen.

Mitt politiska liv började med tårar. Det var 2002, jag var tio år och Jean-Marie Le Pens högerextrema parti hade för första gången i historien kommit till andra omgången i presidentvalet.

Jag kom hem från skolan, och där stod min pappa framför tv:n och utstötte glädjeskrik. Han sa att snart skulle Frankrike slippa araberna och judarna – det var sådant jag hörde honom säga flera gånger i veckan, till och med flera gånger om dagen. Min mamma var också glad men hon uttryckte sig inte lika direkt. Hon drev lite med min pappa: ”Han kan ju gå och gifta sig med sin Le Pen så får jag lite lugn och ro.”

Själv satt jag i soffan bredvid och grät. Vår lärare hade sagt att Nationella Fronten var ett farligt och rasistiskt parti och jag litade redan då betydligt mer på mina lärare än på mina föräldrar. Avståndet till familjen djupnade, jag gjorde vad som helst för att inte vara som de.

Tårarna fortsatte att rinna nerför mina kinder hela kvällen och till slut tappade min pappa tålamodet. Han vände sig mot mig och vrålade att så länge som jag bodde under hans tak, så fick jag inte tala illa om Nationella Fronten. Han skickade in mig på rummet utan kvällsmat och jag fick inte komma ut förrän nästa dag.

Jag växte upp i en liten by i norra Frankrike där nästan 55 procent av invånarna röstade på extremhögern i senaste valet – om soffliggarna också hade röstat hade det förmodligen blivit 70 procent. Jag känner soffliggarna, jag har levt vid deras sida i flera år och vet att de för det mesta slits mellan leda och uppror och tvekar mellan att avstå från att rösta och att rösta på Le Pen.

I min barndom i början på 2000-talet röstade hela familjen på Nationella Fronten. Min pappa följde med min storebror och storasyster in i röstbåset vid varje val för att vara säker på att de verkligen röstade på Jean-Marie Le Pen, och sedan på hans dotter Marine när hon tog över som ledare för nationalistpartiet. Borgmästaren och hans medarbetare sa ingenting när min pappa följde med sina barn in i röstbåset. De lät honom hållas. I vår by på några hundra invånare, hade alla gått i samma skola, och alla, utom borgmästaren, hade jobbat på samma fabrik före massuppsägningarna. Ingen ville hamna i bråk med min pappa.

Att bekämpa Marine Le Pen innebär inte, som så många intellektuella och tidningsredaktioner tror, att bevisa att hon är en farlig rasist: det vet alla redan.

En röst på Nationella Fronten var givetvis en röst präglad av rasism och homofobi – när han inte pratade om araber malde min pappa på om att homosexuella förtjänade dödsstraff och det sa han medan han såg mig i ögonen, jag som redan vid fem eller sex års ålder var dragen till pojkarnas kroppar på skolgården.

Men betydligt mer än resten, betydligt mer än xenofobin eller hatet, var valet min familjs sätt att kämpa mot osynligheten. De förklarade för mig att de gick och röstade för att Marine Le Pen var den enda som talade om oss, ”småfolket”, när alla de andra kandidaterna ignorerade oss.

Den där känslan av osynlighet fanns i hjärtat av våra liv, varje dag, och den var efterhängsen. Det gick inte en dag utan att min mamma sa: ”Det finns ingen som bryr sig om oss småfolk, särskilt inte borgarna”. När hon såg politiker på tv skrek hon och gick på: ”De är likadana allihop, de tänker bara på sig själva!”

Min pappa och hon hade känslan av att vänstern hade övergett dem. De visste att vänstern borde ha försvarat de svagaste, och att det var något som skavde, för de sa: ”Vänster eller höger, de är ju i alla fall likadana allihop nuförtiden”. Det uttrycket, ”i alla fall”, utgjorde koncentratet av all den besvikelse och den känsla av svek som förtärde oss.

När vänstern talade användes aldrig orden: hunger, misär, ojämlikhet, lidande, smärta, utmattning: hela den verklighet som slog ner på våra kroppar dagarna i ända och som fick våra ryggar att krökas. På grund av den konservativa revolution som förvandlade den franska vänstern till en teknokrati på 1980-talet använde politikerna som normalt sett borde ha försvarat oss nu i stället ord som: samexistens, modernisering, försoning, social dialog, förhandling. Ibland försökte de få oss att tro att de med dessa ord talade om oss, men våra kroppar visste att de ljög. Vi sökte i vår erfarenhet och vårt förflutna efter något som var besläktat med försoning eller social dialog, men hittade ingenting.

Jag var tretton när min pappa fick jobb som städare efter flera år som arbetslös. En dag under valperioden, hade en politiker, en borgerlig minister, besökt hans arbetsplats.

Hela familjen avskydde honom, de skrek glåpord när de såg honom på tv. Ministern skulle dyka upp klockan åtta på morgonen i den lokal där alla sopkvastarna stod, och infann sig som väntat. Dagen dessförinnan hade min pappa betygat att han skulle säga precis vad han tyckte och tänkte om honom. Han hade inte pratat om något annat under hela middagen. Han hade berättat exakt hur han skulle tilltala honom, med vilket eftertryck, vilka ord, vilka förolämpningar han skulle använda.

Men när han såg honom komma, denna man vars status kringgärdade honom som en gloria, med sina fina kläder och sin respektingivande hållning, denna man omringad av livvakter och assistenter, hade min pappa inte mål i mun. Han tystnade. Han höll tyst som om han plötsligt blivit ödmjuk och skrämd av dessa maktens attribut. Han kom hem och berättade att han inte hade skällt ut ministern, att han till och med hade tyckt att han verkade trevlig. Han tillade: ”Jag trodde det var en idiot men det var en trevlig typ”. Han sänkte blicken när han sa det. Jag kände mig förrådd.

Det är på grund av den här typen av minnen som det förljugna språket aldrig lurade oss. Var fanns den sociala dialogen i scenen med min pappa inför den där ministern? Den teknokratiska politikens nyord förvisade oss till vår ensamhet. De påminde oss om att ingen egentligen talade om oss, om vår tillvaro, om vår verklighet.

Politiken var inte det enda område som hade övergivit oss. Utan också journalistiken, konsten, filmen, böckerna. Varje år såg mina föräldrar på tv vilken författare som hade tilldelats Goncourtpriset. De såg att priset nästan uteslutande tilldelades en person ur medelklassen som skrivit en roman om sitt medelklassliv.

Några dagar efter att jag firat min tjugoårsdag, skickade jag manus till min första roman, ”Göra sig kvitt Eddy Bellegueule”, till ett stort förlag i Paris. Romanen beskrev just min barndomsvärld, fattigdomen och utanförskapet. Det tog bara drygt två veckor innan jag fick svar från förläggaren: han skrev att han inte kunde publicera romanen eftersom den misär som jag gestaltade inte hade funnits på hundra år, och därför skulle ingen tro på berättelsen och heller inte köpa boken.

Jag läste förläggarens mejl flera gånger. Jag försökte låta bli att skrika rakt ut och kände hur skriket fastnade i halsen, som ett främmande, brännande föremål. Förklaringen var tragisk men enkel: det liv som varit mitt, och som fortfarande var mina föräldrars, var så frånvarande i det offentliga samtalet att de som inte upplevde det till slut trodde att det inte fanns. Att vi inte fanns.

Mina föräldrar stoppade Le Pens namn i ett kuvert på valdagarna för att ge igen för denna osynlighet. Att rösta innebar för dem inte att välja ett politiskt program eller att hävda en åsikt, det var en desperat kamp för att finnas till i andras ögon.

I dag, under dessa valtider i Frankrike men också på andra ställen, har vänstern ett oerhört ansvar för vår politiska framtid: om den inte kan erbjuda några ord eller ramar som kan få de exkluderade att känna sig representerade, så kommer dessa exkluderade att vända sig till vilken populistisk rörelse som helst som ger sig ut för att omfatta dem.

Att bekämpa Marine Le Pen innebär inte, som så många intellektuella och tidningsredaktioner tror, att bevisa att hon är en farlig rasist: det vet alla redan. Att bekämpa Marine Le Pen innebär inte att kämpa mot extremhögern utan att kämpa för vänstern.

Läs mer: Édouard Louis: Man kan vara rättvis utan att älska

Édouard Louis

Fransk författare, född 1992.

Han debuterade 2014 med den kritikerhyllade självbiografiska romanen ”En finir avec Eddy Bellegueule” (sv titel ”Att göra sig kvitt Eddy Bellegueule”) som skildrar hans uppväxt som homosexuell i en nordfransk arbetarklassmiljö.

Boken nominerades till Goncourtpriset och har översatts till 20 språk.

Louis är sociolog, ett perspektiv som präglar hans litterära intresse för klass, genus och sexualitet.

Hans senaste bok ”Histoire de la violence” (2016) har, precis som debuten, vållat stor debatt i Frankrike och kommer ut på svenska i sommar under titeln ”Våldets historia”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.