Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Emigranten lever som gäst i sitt hem

I många samhällen lever i dag delar av ­befolkningen i osynlighet, och blir varken tillfrågade eller lyssnade på. Den portugisiske författaren Ricardo Adolfo skriver exklusivt för DN om exilens språkliga hemlöshet.

När jag skriver den här texten har Sverige figurerat i internationella tidningar på grund av de våldsdåd som ägt rum i utkanterna av Stockholm. Nyheterna säger att oroligheterna utlöstes av att polisen oavsiktligt dödade en portugis som hade lämnat Portugal för många år sedan.

Även jag är en portugisisk emigrant och jag har bott utomlands nästan halva mitt liv.

Att vara emigrant är inte lätt. Det är att ständigt leva som gäst i det land som vi valt som vårt hem. Vi kan arbeta, betala skatt, tala språket, ha barn i den kommunala skolan, köpa egendom, ha infödda vänner, bli bjudna på bröllop, dop och begravningar. Längst inne vet vi ändå att vi alltid är på grannens mark. När som helst kan vilken ologisk eller föga sannolik anledning som helst göra slut på tillvaron så som vi upplever den.

Och om att byta land kan vara en traumatisk upplevelse är det inte mindre problematiskt att byta språk. Om vi inte behärskar språket dit vi flyttar är det omöjligt för oss att från början få tillgång till de mest grundläggande vardagshandlingar, som att läsa en tidning eller förstå vad andra säger på tunnelbanan. Man lever i en bubbla av okunskap som verkligheten har mycket svårt att tränga in i. Taget till sin spets kan den här okunskapen alienera oss, göra oss osynliga. Och den som är osynlig finns inte.

I många av de rikaste samhällena lever i dag delar av befolkningen i osynlighet. De blir varken tillfrågade eller lyssnade på, det är som om man ville förneka deras existens. Men förnekandet kan omöjligen vara för alltid. Förr eller senare hamnar de två parterna på kollisionskurs i sina parallella liv och det värsta tänkbara händer, för att de inte har ett gemensamt språk. För att de inte har ett språkligt utrymme där de är jämlika och där de språkliga brytningarna inte kommer lastade med en uppsättning fördomar. Mer än hudfärg, religion eller yrke tror jag att vår tids sociala diskriminering börjar med de olika språkliga brytningar som vi alla har med oss.

Mina erfarenheter som emigrant har fått mig att på allvar ifrågasätta begreppet integration så som det vanligtvis förstås. Jag tror inte att min roll som emigrant är att bli precis som de infödda, eftersom det är omöjligt. Det är i stället att lägga till min olikhet. Erbjuda ett annat perspektiv, en samling annorlunda värderingar, och samtidigt ta emot det som den här platsen har att lära mig.

Ett av mina första försök att uppnå detta gick ut på att undvika att uttrycka mig på det lokala språket. Om jag försökte kalla till ett möte eller gå och köpa mjölk på holländs­ka, spanska eller japanska skulle jag oundvikligen låta som ett barn. Och att vara nära fyrtio och låta som en unge är ingen bra idé. Vi är i mycket hög grad sättet vi uttrycker oss på. Hur vi översätter våra tankar och känslor i ord definierar oss. Och om vi inte till fullo dominerar språket som vi försöker kommunicera på har vi ingen kontroll över vilka vi är på detta nya språk. Jag strävar i stället efter att föra samtal i en neutral miljö som inte styrs av någon av de inblandades modersmål. Och när den uppstår blir vi alla utlänningar, är vi alla ute och reser, blir vi alla lika.

Engelskan är utan tvekan det mest använda andrahandsspråket. En engelska som enligt min åsikt är mycket rikare än det brittiska originalet, för den är tilltufsad och förvanskad av alla enskilda språkliga influenser. Att använda andrahandsspråket hjälper mig att verkligen förstå den nya kultur som jag befinner mig i, genom de direkta översättningar av tankar och känslor som båda parter gör och som på engelska blir snudd på orimliga. De här vilda översättningarna är värdefulla kulturella avslöjanden och i vissa fall fulla av humor.

Vänder jag på det hela märker jag att även mitt eget modersmål blir alltmer besmittat. I Portugal tycker man att det jag skriver är medvetet respektlöst, att ingen struntar så blankt i alla grammatiska och ortografiska regler som jag. Jag vet inte om det är sant, och om det är så är det inte avsiktligt. Mer än respektlöshet handlar det nog snarare om att min portugisiska är resultatet av ett språk som bestämde sig för att ge sig ut på en resa, som utsatte sig för och tog till sig många andra språk under vägen men samtidigt inte ville upphöra att vara mycket portugisiskt.

Det fysiska och mentala avståndet hjälper mig att tänka Portugal och skriva portugisiska på ett annat sätt. Förmodligen ett friare sätt. Att emigrera kan vara befriande på många vis. I mitt fall var det frigörandet så stort att jag först som emigrant lyckades börja skriva. Jag kände en enorm saknad efter att leva på portugisiska och jag hade ingen annan utväg än att börja göra det i diktad form.

Sedan jag emigrerade för femton år sedan har jag från dag ett bedrivit mitt reklamarbete på engelska. Jag skriver, diskuterar och säljer kampanjer bara på engelska. I början var det ett problem på grund av mina måttliga kunskaper i språket. Om jag talade dåligt så var det inget jämfört med hur jag skrev. Otaliga arbeten refuserades för att jag inte kunde förklara mig eller skriva bättre.

Att vilja försörja sig som copywriter på engelska med så bristfälliga tekniska kunskaper om språket var en övermåttan ambitiös idé.

Men i stället för att återvända till hemlandet och till min portugisiska förstod jag efter en tid att mitt största problem skulle kunna vara en fördel. I själva verket var projekten som jag var involverad i avsedda för en publik som inte heller hade engelska som sitt modersmål. I ett anfall av självförtroende lyckades jag övertyga mina brittiska och amerikanska kolleger om att det faktiskt var de som hade ett problem. Idéerna som de skrev och presenterade på perfekt engelska var bara begripliga för dem. Många gånger var de till och med oöversättliga. Och om vi ville att våra idéer skulle förstås från London till Shanghai var vi tvungna att uttrycka oss klart och tydligt inom ett språkligt område som alla kunde referera till.

Och det var i dessa språkligt infekterade drabbningar som jag lärde mig att det viktigaste inte är varifrån vi kommer utan vad vi har att säga.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.