Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

En vandring genom Paris med Patrick Modiano

Foto: TT

Den franske författaren Patrick Modiano sammanlänkar sin biografi med personer och platser i Paris. Staden och författaren blir till slut svåra att skilja åt i kampen mot glömskans malström, skriver Daniel Pedersen.

I en intervju i dagstidningen Libération från 2008 säger Peter Handke att det i Patrick Modianos romaner finns en vaghet som inte begränsar existensen, att han tycker om att lämna saker öppna. Alla som bekantat sig med Modiano vet att hans litterära universum och biografi alltsedan debuten är ett med Paris. Han lämnar sällan sin hemstad i romanerna och man skulle kunna säga att de flesta av dem är variationer på en melodi vars grundton kommer från den tid under andra världskriget då Paris ockuperades.

Under de senaste åren har Modianos författarskap ånyo uppmärksammats både i Frankrike och utomlands. Den 28 mars meddelade Österrikes kulturminister Claudia Schmied att han tilldelats den österrikiska statens pris för europeisk litteratur 2012. Ett pris som också Per Olov Enquist mottog för ett par år sedan. Att just den nämnde Handke är en av Modianos tyska översättare har säkerligen bidragit till den välförtjänta uppmärksamheten.

Förra året kom journalisten Denis Cosnard ut med boken ”Dans la peau de Patrick Modiano” (Under huden på Patrick Modiano). Boken tecknar en känslig biografi samtidigt som den följer författarens litterära utveckling. Cosnard spårar Modianos litterära influenser, från pojkåren till vuxenlivet. Han lyckas därtill finna rötterna till många av de verkliga händelser som återkommer i Modianos romaner.

Modianos författarskap står därtill i centrum för den senaste volymen i serien ”Les Cahiers de l’Herne ”som kom i början av året. En mängd författare, kritiker och forskare skriver om honom och de närmare 300 sidorna i A4-format innehåller bland annat tidigare opublicerade texter av författaren, intervjuer, brev och originalrecensioner.

Några fragment från en brevväxling mellan de känsliga själarna Handke och Modiano hör till mina favoriter. Handke tackar för en tillsänd bok: ”och jag har börjat andas i världen, inte bara i rummet. Jag är stum. Och jag läser, långsamt.” Nobelpristagaren J M G Le Clézio bidrar med en teckning av Modiano och skriver också i ett förord, till en numrerad upplaga av ”De si braves garçons” (De modiga grabbarna), att den värld som Modiano alltsedan debuten skapat har det allvarligaste av teman, nämligen minnet. Han beskriver vidare Modianos värld som en där efterkrigstidens spöken fortsätter att vandra omkring bland dem som överlevde.

Det är inte märkligt då Modiano har sina rötter i den omedelbara efterkrigstiden. Fadern var av judiskt-italienskt ursprung och modern en holländsk skådespelare. De träffades i ett ockuperat Paris och Patrick föddes en månad efter krigsslutet. Två år senare föddes brodern Rudy. I flera böcker återkommer en episod där fadern precis lyckas undkomma Gestapo. Författarens barndom har dock andra sår än kriget och ockupationen. Modianos åtta första böcker är alla dedicerade till brodern Rudy som dog bara tio år gammal. Kanske är det också i biografin som man kan finna anledningen till att barnets och ungdomarnas perspektiv ofta präglar böckerna?

Författaren var bara 23 år gammal när debuten ”La Place d’Étoile” kom 1968 och det är en historia som stilistiskt är inspirerad av Céline. Boken handlar om en skrivande judisk yngling som väljer att förkroppsliga alla de antisemitiska klichéerna tyskarna har. Den översattes till svenska, men numera är Modiano tyvärr en författare som inte får någon större uppmärksamhet i vårt land. Totalt finns 9 romaner översatta, men den sista översättningen kom för nästan 20 år sedan.

Detta är synd eftersom många av de senare böckerna hör till hans intressantaste. Stilen har fått en unik pregnans och det forskningsliknande arbete som i de tidiga böckerna bara antyds drivs till sin spets. Det är som att han i stadens glömda detaljer (notiser, böcker, brottsfall etcetera) vill skriva sin egen biografi och sammanlänka det levda livet med platsen till den grad att de inte går att skilja åt.

Man får känslan av att Walter Benjamins ord ”Paris är en bibliotekssal som genomströmmas av Seine” bara delvis är sanna i Modianos värld. Han verkar snarare frukta ockupationsnattens gryning och vill genom sina ord fånga alla dem som riskerar att försvinna i tystnadens och glömskans malström. Han skriver in dem i ett minutiöst ordnat universum där detaljer varieras och tas om genom böckerna. Personer återkommer under olika namn och inte sällan baseras de på en verklig person.

Ett av de mest rörande öden han uppmärksammat kan berättas genom mitt enda möte med den tillbakadragne författaren, som ägde rum för ett par år sedan i Paris. Det började med att hans långa gestalt (Modiano är närmare två meter lång) med en sandfärgad rock fladdrande kring benen försvann runtom hörnet på den bokaffär vi båda just varit i. Jag kände igen hans profil och skyndade i kapp honom. Vi stod och samtalade en stund på en sidogata. Jag behövde bara berätta var jag bodde för att han skulle kunna placera in mig i sitt parisiska universum. Något år dessförinnan hade slumpen fört mig till en ung judisk flicka som Modiano beskrivit i romanen ”Dora Bruder” från 1997. Jag bodde under ett par månader mittemot det hus där hon levt sina sista år och upptäckte detta när jag läste romanen.

Jag berättade att jag ofta passerat porten till huset med hennes lägenhet och Modiano föreslog att vi borde ses och tala om henne. Romanen inleds med en notis från kvällstidningen Paris Soir, publicerad på nyårsafton 1941, som efterlyser en ung flicka på femton år som rymt från sina föräldrar. Hennes namn: Dora Bruder. Under de veckor jag läste hennes historia följde jag samtidigt hennes fotspår i Paris. Från hemmet till den kristna skola där hon gömdes, från militärkasernen där hon hölls fången till uppsamlingslägret i förorten Drancy. Där står byggnaderna i vilka man spärrade in judarna fortfarande kvar, i dag omvandlade till bostadshus.

I ”Cahiers de l’Herne” finns delar av Modianos brevväxling med Serge Klarsfeld, en advokat och forskare som i en stor fyrabandsutgåva inte bara skrivit historien om hur judarnas deporterades från Frankrike utan dessutom samlat namnen på alla barn som deporterades. Slår man upp Dora Bruder får man reda på att hon tillsammans med sin far deporterades den 18 september 1942 med konvoj 34. Med 903 andra människor sändes de för att mördas i Auschwitz. Att från en efterlysning i en gammal tidning belysa ett öde som annars gått förlorat är ett exempel på Modianos känsliga minnesarkeologi. Att hävda att minnets kamp mot glömskan i detta fall samtidigt är minnets kamp mot barbariet är bokstavligen sant.

Men jag vandrade inte bara i Dora Bruders fotspår. Dessförinnan hade jag försökt orientera mig i Modianos värld genom att vandra runt mellan olika delar av Paris som beskrivits i hans romaner. Jag sökte upp kaféer, satte mig bland de bakre borden och existerade dagar i sträck i ett gränsland mellan litteraturen och verkligheten. Ett exempel får visa att dessa vandringar lönade sig. När jag äntligen fann det kafé nära Paris anrika konsthögskola där en ung kvinna i en av Modianos romaner brukade sitta, han skriver att hon hjälpte honom när han rymt från den skola där hans fader satt honom, stämde inte namnet på kaféet. De unga servitörerna var ointresserade av kaféets historia och kunde inte svara på mina frågor. Men den åldrade ägaren förklarade att caféet aldrig bytt namn, men däremot var den förre ägarens namn detsamma som caféets namn i boken.

Modiano ändrar gärna detaljer och skriver om verkligheten. Men han verkar vara noggrann med att inte förfalska. Många av historierna har en klangbotten i verkliga händelser, vilket också Cosnard visar på. Man skulle kunna säga att det tillkommit ett större allvar i hans senare böcker. Detta märks inte minst i boken om Dora Bruder och den mycket vackert skrivna ”Un pedigree” (En stamtavla) där han utlämnande beskriver sin uppväxt.

Vad vi annars vet om personen Modiano finns i hans böcker. När man läser den korta text av Robert Gallimard, Modianos förläggare alltsedan debuten, i l’Herne förstår man varför Modiano gör så få offentliga framträdanden. En ovilja att säga nej, en plötslig entusiasm, verkar sedan övergå i vankelmod och inställda tillställningar. Hans försynthet visade sig likaså när han skulle sitta med i Gallimards lektörskommitté. Det blev en katastrof, skriver Robert Gallimard, för han ville inte fälla domar om andra människors litteratur. Han kunde säga saker som: ”Det är bra, det är bra, kanske inte helt bra, men det är bra trots allt.” Man finner inte heller några moraliska domslut i hans romaner. I varje stund verkar han vilja se människan för den hon är och förstå henne utan att döma. Det blir läsaren som får ta ställning.

Avslutningsvis: hur gick med vårt möte? Det blev aldrig av. Ett meddelande på en telefonsvarare och ett brev. Ingenting mera. Så här i efterhand kan man undra om jag talade med författaren eller någon karaktär som frigjort sig från en av hans böcker. Om det nu är meningsfullt att försöka skilja dem åt? Har man färdats länge med Patrick Modiano inser man att mötet redan ägde rum där på gatan, att det inte fanns någon anledning att hindra livets rytm med ytterligare frågor eller svar. Tiden rör sig obönhörligt vidare. Så även människorna och floden Paris.

Läs mer: Patrick Modiano tilldelas 2014 års Nobelpris i litteratur.