Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Enbart forskning räcker inte för att lösa frågan om klimatet

Bill Gates, påve Franciskus och The Guardians chefredaktör Katharine Viner är exempel på prominenta personer som kan träda fram och påverka hur vi tänker på och talar om klimatförändringarna.
Bill Gates, påve Franciskus och The Guardians chefredaktör Katharine Viner är exempel på prominenta personer som kan träda fram och påverka hur vi tänker på och talar om klimatförändringarna.

De så kallade miljöfrågorna är lika mycket ekonomiska, politiska och kulturella frågor. Därför måste även samhällsledare, journalister och institutioner forma debatten, skriver Noel Castree, professor i geografi.

Mänsklig påverkan förändrar vår planet på sätt som våra förfäder inte trodde var möjliga. Inte bara påverkar vi planetens klimatsystem; vi förändrar också allt större delar av det som geovetenskapliga forskare kallar ”jordsystemet”. Detta är oerhörda nyheter. Enligt många geoforskare – naturforskare inriktade på planetära processer – besitter vi människor nu krafter som brukar tillskrivas gudar. Vi skriver bokstavligen var dag sidorna till ett nytt kapitel i jordens historia. Men när våra politiska ledare träffas i Paris för att diskutera klimatförändringen, är det högst troligt att deras tal om dramatiska åtgärder mest kommer att vara munväder. I samhället i stort kommer det heller inte finnas något gemensamt tryck på att de skall hålla sina (tomma) ord.

Hur kan man förklara denna klyfta mellan kunskap och handling?

Genom åren har man kunnat urskilja fyra uppenbara orsaker. För det första handlar det om forskningens osäkerhetsfaktorer. Geoforskare studerar komplexa öppna system. Systemen är för omfattande för att forskare ska kunna göra handfasta experiment med dem. Osäkerheten kring detta öppnar för många politiker, näringslivsledare och samhällsmedborgare att kräva mer och bättre forskning innan några beslut kan fattas som avsevärt ändrar det mänskliga beteendet.

För det andra upplever många människor tanken på globala klimatförändringar som ganska overklig, trots att global uppvärmning är ett välkänt begrepp i vår tid. Tanken att vardagliga handlingar (som att jag själv använder en dator för att skriva dessa ord) på något sätt förändrar jorden själv, känns långsökt för många. Det kan möjligen vara en intrig i Hollywoodfilmer som ”The day after tomorrow” (2004) – visst är det science fiction, anser många, snarare än vetenskapligt faktum.

För det tredje anser många som faktiskt håller med om att människan har en negativ inverkan på jorden, att vi visst gör något åt det. De pekar på saker som miljömärkta matvaror, frivillig klimatkompensation för flygresor och EU:s utsläppshandel. Kritiker menar i sin tur att dessa är företeelser som skapar en falsk säkerhet; de leder människor som är mindre oroliga för jordens tillstånd att tro att tillräckligt mycket görs av politiker och andra för att ”balansera” våra miljöfarliga aktiviteter.

Slutligen har politiker och näringslivsledare haft ”strukturella” anledningar till att inte agera för de ”regeländrande” innebörderna i den internationella geovetenskapen. Regeringar verkar i korta valperioder, medan en utfästelse om att ta itu med global klimatpåverkan kräver långsiktiga åtaganden. Många beslutsfattare i näringslivet leder företag vilkas vinster är direkt beroende av miljöförstörande verksamhet – tänk på olja, bilar, gruv- och cementindustrin.

Mot bakgrund av dessa fyra faktorer kan man identifiera några uppenbara sätt att sluta det så kallade gapet mellan kunskap och handling. Ett handlar om vetenskaplig kommunikation. Geoforskare måste understryka gång på gång att de säkra slutsatserna är enormt många fler än osäkerheterna. Ett exempel på detta var förra årets rapport från FN:s klimatpanel IPCC. Den gjorde det fullständigt klart att den globala atmosfären verkligen blir varmare och att människan är den viktigaste orsaken. Men organisationer som IPCC känns stela och byråkratiska. Klargörande, icke-teknisk kommunikation via kunniga mellanled som journalister, dokumentärfilmare och andra kan hjälpa samhället att begripa att människans gudalika krafter är verkliga. Detta är något geoforskare har börjat inse. Kraftfulla nya vetenskapliga begrepp som fångar viktiga drag i den nya förståelsen måste hädanefter nå ut på ett begåvat sätt. Det gäller till exempel ordet för den så kallade människans tidsålder, ”antropocen”; vår tids dramatiska överutnyttjande av planeten, ”Den stora accelerationen”; och de ”planetära gränserna”, som ringar in den vetenskapligt definierade stabilitetsdomän som gällt för mänsklig utveckling alltsedan istiden och som nu hotas.

Dessa och andra åtgärder är både viktiga och nödvändiga. Men det finns också mindre uppenbara orsaker till gapet mellan kunskap och handling. I min mening nonchaleras de alltför ofta. När vi väl begriper dem inser vi att klyftan är mycket vidare än vi brukar tro. Vi inser också att det krävs en mycket bredare och mer krävande handlingsplan för att sluta den.

En grundläggande orsak är denna: alltför länge har människans påverkan på jorden definierats som en ”miljöfråga”. Detta är väldigt tydligt i frågan om den globala uppvärmningen. I åratal har man pratat om miljondelar av förtätningen av växthusgaser och grader i den genomsnittliga ökningen av atmosfärens temperatur. Definitionen känns instinktivt korrekt. När allt kommer omkring är ju klimatet ingenting som människan någonsin tidigare har kunnat påverka. Klimatet har varit någonting helt naturbundet och det känns därför självklart att skilja det från samhället.

Men det finns en allvarlig avigsida med att ställa ”miljön”, och sättet som människan samspelar med den, helt för sig. Det hindrar oss från att se ett av de centrala budskapen från geovetenskapen, nämligen att vi har förändrat den fysiska världen i en sådan utsträckning att så kallade miljöfrågor numera är lika mycket ekonomiska, politiska och kulturella frågor.

Detta innebär att politiker, näringsliv och medborgare inte längre mentalt kan dela in verkligheten på de gamla sätten. Saker som handel, nationell säkerhet, konkurrenslagar eller utbildningspolitik är i dag djupt präglade av miljörelevans. Trots detta fortsätter man, i alla fall i västvärlden, att betrakta saker som dessa som samhällsfrågor som möjligen har – eller möjligen inte – ”miljöanknytning”. Detta gör att miljöns värden försvagas i förhållande till mer ”akuta” angelägenheter.

Vi behöver få ut humanister och samhällsvetare ur sina akademiska trygghetszoner. De måste hjälpa medborgarna och deras representanter att omvärdera miljöomvandlingarna. 

 

Ett besläktat problem är experternas roll. Medan geoforskarna bör applåderas för att de har slagit larm om miljön, har de format den offentliga diskussionen om människan och planeten i alltför hög grad. Denna diskussion domineras av ord som används av forskare och deras medarbetare. Vi hör till exempel ofta om ”reduktion”, ”anpassning”, ”risk”, ”försiktighet” och ”resiliens”. Dessa blodlösa, teknokratiska begrepp misslyckas med att framhäva omfattningen av våra nutida och framtida handlingar som art. De berövar oss det språk vi behöver för att kunna konfrontera hur vi betraktar och använder oss av den icke-mänskliga världen.

Men frånvaron av ett sådant språk har djupare orsaker. Våra politiker, företagsledare, nyhetsmedier och organisationer i det civila samhället, har alltför ofta felaktigt karakteriserat den ”utmaning” de globala miljöförändringarna innebär. Den encyklika – påvliga skrivelse – som påven Franciskus utfärdade i juni, var en kraftfull korrigering. Vi väjer undan för utmaningen, hävdade den, eftersom den kräver en fullständig omprövning av hela vårt sätt att leva, särskilt i den rika västvärlden. Framställt på detta sätt, undviker de som lyfter fram osäkerheter i forskningen medvetet elefanten i rummet. Och att göra som ledande ekonomer har för vana, att tala om utmaningen i termer av kostnad och nytta, förminskar de etiska, andliga och estetiska aspekterna av vår samhörighet med Jorden.

Kort sagt måste vi revolutionera hur vi tänker kring vad global miljöförändring är och varför den är viktig. Det var därför påvens encyklika riktades till alla människor, inte bara till katoliker. Vi behöver sätta geoforskarna i baksätet: ja, det är nödvändigt med mer forskning, men också otillräckligt. Vi behöver samhällsledare och religiösa ledare som träder fram gemensamt, som kombinerar engagemang och förnuft. Vi behöver nyhetsredaktörer och journalister som utmanar den nuvarande debatten, något som brittiska The Guardian uttalat gjorde tidigare i år med sin ”Keep it in the ground”-kampanj om att förmå Bill Gates-stiftelsen och Wellcome Trust att upphöra med investeringar i olja och kol. Vi behöver miljörörelser som protesterar och gröna partier som mer kraftfullt ifrågasätter balkaniseringen av ”gröna frågor”. Vi behöver nya samhälleliga institutioner som kan förena geovetenskapens insikter med verkliga beslut hos regeringar, näringsliv och medborgare.

Slutligen behöver vi få ut humanister och samhällsvetare ur sina akademiska trygghetszoner. De måste hjälpa medborgarna och deras representanter att omvärdera miljöomvandlingarna. De måste bli mer synliga utanför sina universitet och använda sina kunskaper till att förmedla det viktigaste budskapet av alla: att det faktum att vi för alltid förändrar vår planet tvingar oss att ompröva vilka vi är och sätter i fråga de värderingar och målsättningar som hittills lett oss i fel riktning.

Att hoppas att alla dessa budbärare med en gång skall träda fram och hjälpa samhället att omvärdera miljöomvandlingarna är, inser jag, ganska idealistiskt. Men det finns skäl till optimism. Låt mig ge två exempel från min anglo-amerikanska del av världen. För det första har tankesmedjan Hartwell Group hävdat att man kan omvärdera de stora frågorna genom att tala om mindre, mer vardagliga frågor. Gruppen inser att saker som smältande glaciärer känns avlägsna. Frågor som hälso- och sjukvård och intressanta, välbetalda jobb är däremot meningsfulla för människor. Att omformulera dessa frågor på sätt som inbegriper de mer omfattande förändringar som miljöomvandlingarna kräver, är både möjligt och nödvändigt.

För det andra: i USA har The Breakthrough Institute visat hur nya organisationer kan alstra nytänkande. Institutet är baserat i Kalifornien och samlar akademiker, aktivister och lobbyister. Dess broschyrer, böcker, debatter och bloggar erbjuder en inspirerande agenda anpassad för en bred publik. Institutet omprövar kontroversiella frågor som kärnkraften och menar att de måste vara del av en grön framtid. Med sin kombination av idealism och pragmatism kan dess argument lätt användas av politiska partier som vill utmana de stora, och det är hoppfullt eftersom det närmar sig miljöomvandlingen som en möjlighet för ekonomisk tillväxt i nya former. Både Hartwell Group och Breakthrough Institute har sina kritiker. Men deras ansträngningar tyder på att en mental revolution kan vara möjlig om man sår nya idéer i de rådande konventionernas jordmån.

Övers. från engelska: Jonas Thente

Den nya humanismen. Författarna och samarbetet

• Noel Castree är professor i geografi vid University of Manchester, England och University of Wollongong, Australien. Han forskar för närvarande kring begreppet “antropocen”, dess idéhistoria och hur det har fått sin betydelse i och med olika vetenskapliga, politiska och kulturella sammanhang. Hans senaste bok är ”Making sense of the world” (Routledge 2014).

• Castree håller i dag föreläsning på KTH i Stockholm under rubriken ”The environmental humanities and global change research. Building new relationships for a new Anthropo(s)cene”, kl 15–17.

 

Artikelserien

Detta är den tredje artikeln i ett samarbete mellan DN Kultur och KTH för att belysa forskningen inom Environmental Humanities inför klimattoppmötet i Paris.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.