Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ett avbrutet liv

I detta tjugonde århundrade kan man ännu tro på mirakel. Och jag tror på Gud, även om lössen i Polen snart har ätit upp mig.

Så skriver Etty Hillesum i sin dagbok från naziockupationens Holland. Den 30 november 1943, i dag för sextio år sedan, mördades hon. Hon var 29 år och efterlämnade dagböcker och brev från Amsterdam och från uppsamlingslägret Westerbork, varifrån de holländska judarna deporterades vidare till förintelselägren. Till skillnad från Anne Frank som skrev dagböcker i Amsterdam vid samma tid, publicerades Hillesums dagböcker först på 80-talet, fyrtio år efter hennes död. De blev en omedelbar succé, såldes i 200 000 exemplar och boken översattes genast till en rad språk. På svenska utkom Etty Hillesums dagbok 1983 under namnet "Det förstörda livet", men här väckte den lite uppmärksamhet och finns numera endast tillgänglig på bibliotek.

Medan Etty Hillesum är så gott som okänd i Sverige, blir hon internationellt allt mer uppmärksammad. Flera akademiska verk har ägnats henne och välkända feministiska intellektuella som Helene Cixous, Luce Irigaray och Julia Kristeva har skrivit om henne. Men än intressantare är hennes växande roll som ett modernt "helgon". Ofta kommer hennes namn upp - särskilt bland kvinnor - när man vill framhålla en samtida andlig förebild.

Även om Anne Franks arv sentimentaliserats (hennes dagböcker innehåller dock fler komplikationer och nivåer än den gängse populariserade framställningen ger vid handen) är den långt mer "lättsmält" och ofarlig än det brinnande stycke liv och tro som Etty Hillesum lämnat efter sig.

Förintelselitteraturens grundläggande etiska tonläge - nu senast uppmärksammat genom Nobellitteraturpristagaren Imre Kertesz - är en humanism trots allt; en genomskådande, illusionslös och i bästa fall milt sarkastisk syn på människans natur och villkor. Hillesums glödande hängivenhet, överdådiga livskänsla och självklara offer kan te sig som såväl uppkäftig som omodern och "pinsam". Hon älskar inte människorna och Gud trots allt utan just därför. Hur skall den trötta postmoderna eran, genomsyrad som den är av själlös materialism och cynisk individualism, handskas med en så radikalt annorlunda samtida röst?

Etty Hillesum kan tyckas allt annat än passande, ja, snarare provocerande, i rollen som ett samtida "helgon". Kombinationen av andligt djup och erotisk frisläppthet utmanar stereotyper och fördomar än i dag. Det är ingen oskuldsfull, världsfrånvänd, from och romantisk ung kvinna som vi stiftar bekantskap med. Nej, Etty Hillesum är passionerad och okonventionell, intellektuellt skarp och nyfiken, socialt aktiv i radikala cirklar, med stor erotisk aptit. Hon väljer att abortera vid oplanerad graviditet. I förhållande till religiösa etablissemang och doktriner kan hon upplevas som för fri och för "modern".

Underlaget för kunskapen om hennes liv och tankar kan tyckas tunt; dagboksanteckningar förda under åren 1941-1943 samt ett mindre antal brev skrivna från Westerbork.

Dagboken börjar den 9 mars 1941. Hon är då tjugosju år gammal och har akademiska examina i juridik och slaviska språk bakom sig. Hon arbetar fortfarande med sina ryska studier, försörjer sig som extralärare, men har också börjat intressera sig för psykologi.

Hon växte upp i ett judiskt akademiskt men mycket stormigt hem, där hon vantrivdes. Men i Amsterdam finner hon sig väl till rätta i vad som skulle kunna kallas ett kollektiv. På hennes skrivbord ryms den ryska grammatiken, Bibeln, böcker av Augustinus, Rilke, Dostojevskij och Jung. Och blommor! Hon delar våningen med en samling unga människor och hon delar sin säng med den minst trettio år äldre husvärden. Denna avspända och ickekonventionella sexuella förbindelse fortsätter trots att hon inleder en stor kärlekssaga med en annan man. "Jag är trogen alla mina älskare", skriver hon.

Dagboken inleds med hennes reflektioner över den egna sexualiteten, föranledda av mötet med Julius Spier, den terapeut hon nyligen börjat gå till. Spier, i dagboken endast kallad S., var en judisk emigrant från Berlin som tillbragt två år i Zürich för psykoanalytiska studier hos C G Jung. 1939 emigrerade han till Amsterdam. Gränsen mellan terapeutisk professionalitet, andlig vägledning, vänskapsförhållanden och erotiska kontakter tycks i Spiers fall ha varit minst sagt otydlig. För Etty Hillesum kom han att spela en livsavgörande roll, mindre i sin roll som älskare än som andlig vägledare. Hon utvecklar en översvallande och hängiven kärlek till honom. När relationen till Spier djupnar, fördjupas också hennes förhållande till Gud. Detta påverkar i sin tur hennes förhållningssätt till de extraordinära omständigheter hon befinner sig i. Hon har en kristallklar insikt om situationen. Den 3 juli 1942 skriver hon om vad som är att vänta: "Att det är frågan om vår undergång, vår förintelse, om den saken behöver man inte längre göra sig några illusioner. Det är vår totala förintelse som är målet, det måste vi inse."

Inom denna triangel, Spier-Gud-Förintelsen, sker en oerhört snabb och dramatisk inre utveckling; ju mer hopplösa de yttre omständigheterna blir, ju rikare och rymligare blir hennes inre värld. Den rymmer glädje och sorg, en djup insikt i och acceptans av lidandets roll, en hängiven kärleksfullhet mot medmänniskorna, ett socialt engagemang kombinerat med andlig kontemplation, ett gudsförhållande som innebär en insikt om allts ömsesidiga beroende och samhörighet.

"Jag är i Polen alla dagar, på slagfälten, så kan man kalla dem, ibland tränger sig en vision av giftgröna slagfält på mig. Jag är hos de hungrande, hos de misshandlade och hos de döende, alla dagar, men jag sitter också vid jasminen med ett stycke himmel utanför mitt fönster. Det finns plats för allt i ett enda liv. För en gudstro och för en undergång i elände."

Skillnaden mellan Hillesum och andra välkända författare som skriver om Förintelsen är att hon skriver mitt under den, utan facit i hand. Den självbiografiska texten med sin envetna introspektion blir en motståndshandling i sig. Med sitt skrivande bekräftar hon sin individualitet och mänsklighet, sin värdighet och självrespekt i mötet med den makt vars mål var att dehumanisera och utradera henne. Genom skrivandet förmedlar hon ett visst mått av kontroll över sitt öde. Trotsigt håller hon fast vid känslan av att vara unik, i en värld där hon klassats ut.

En andlig grundhållning är ett villkor för världens etiska fortlevnad, menar hon.

"Livet och döden, lidandet och glädjen, blåsorna under mina söndergångna fötter [judar förbjöds vid denna tid att åka spårvagn, buss och cykel; min anm.] och jasminen utanför huset, förföljelserna, de oräkneliga grymheterna, alltsammans finns i mig som en enda kraftfull helhet. Jag skulle vilja leva länge för att en dag kunna beskriva det. Och om det inte blir mig förunnat, nåja, då kommer någon annan att fortsätta mitt liv, ta vid där mitt blev avbrutet."

Trots att hon reflekterar kring avsikterna med sitt skrivande, är hon inte medveten om att det hon skriver inte enbart är ett vittnesmål utan även har karaktären av klassisk "utvecklingsroman". Skillnaden mellan en traditionell sådan och hennes dagbok är att hon tillryggalägger stora sträckor på minimal tid. Det beror förstås på att hon lever under exceptionella omständigheter. Inför en hotande våldsam död har hon inget annat val än att röra sig framåt snabbt.

Hennes egen utveckling mot självständighet går hand i hand med en växande förståelse av hur också Gud är beroende av människan. Hon lovar att hon inte ska be Gud om något, bara hjälpa honom. I ljuset av sina omständigheter hade hon inte mycket val. Hade hon bett om det minsta lilla hade hon riskerat att förlora sin tro på honom. Det är inte Guds utan människornas ansvar när helvetet snarare än paradiset råder på jorden.

Etty Hillesum anmäler sig frivilligt som hjälparbetare i Westerbork. En gång i veckan anländer ett långt tåg med godsvagnar till lägret och cirka tusen personer lastas på. Hon beskriver i detalj - mot slutet med ett slags det dödsdömda vittnets frenesi - livet i barackerna; dagarna för transporten är de mest infernaliska. I ett senare skede blir hon själv fånge i lägret och får se det mesta av sin släkt och bekantskapskrets anlända och sedan sändas vidare. Bland dem hennes föräldrar och brodern Micha, en framstående pianist.

Många, både under hennes levnad och efteråt, har kritiserat Etty Hillesum för hennes vägran att utnyttja de tillfällen till personlig räddning som erbjöds henne, liksom för hennes djupa acceptans av lidandet. Men det finns inget av defaitism och uppgivenhet, inte heller av masochistisk offervilja eller grandios självbespegling i hennes förhållningssätt, hon är aldrig "det goda Offret". Hon finner det helt enkelt ovärdigt att själv rädda sig undan när hennes folk sänds till slakt. Med en förfärande saklighet inser hon att transporternas logik bygger på att en viss i förväg bestämd kvot fylls upp. Saknas någon tas en annan ut i dennes ställe.

Det har diskuterats om den judiska Etty Hillesums gudstro är kristet färgad. Men medan hon visar en obrottslig lojalitet mot det judiska folkets lidande, avvisar hon allt kategoriserande och all dogmatik. Hennes andlighet pekar snarare framåt mot vår tids individuella, fria och känslomässiga gudsrelation. Också i det avseendet är Hillesum mycket modern.

Hon återkommer många gånger till det ovärdiga uppträdande hon ser runt omkring sig, men talar långt mindre om nazisternas handlingar. Den illa dolda fascination inför ondskan, som finns i så mycket av litteraturen om nazismen och Förintelsen, saknas helt hos Hillesum.

Mot slutet av sitt korta liv har hon nått en andlig mognad som man annars endast möter hos framstående religiösa mästare. Men hon uttrycker det på det vardagligaste språk.

Att hon lever som hon lär blir uppenbart såväl av hennes egna anteckningar som genom andras vittnesmål. Hon beskriver hur hon hjälper människor, ibland praktiskt, ibland genom att bara vara där, en lugn närvaro i den förtvivlan och djupa ångest som finns hos människor som förbereder sig på såväl sin egen som hela sin världs förintelse.

Den slutliga deportationen genomfördes den 7 september 1943. En Röda kors-rapport från den 30 november rapporterar om Etty Hillesums död i Auschwitz. Också hennes föräldrar och bröder avrättades.

Eftersom transporten vanligtvis tog tre dagar, hann hon alltså uppleva Auschwitz i minst sju veckor. Överlevande från koncentrationslägren har intygat att Hillesum var en "ljusspridande personlighet" in i det sista.

Etty Hillesum"Det förstörda livet.

Etty Hillesum
"Det förstörda livet. Dagböcker 1941-43"
Norstedts, 1983

Rachel Feldhay Brenner
"Writing as Resistance. Four Women Confronting the Holocaust"
Pennsylvania State University Press, 1997

Denise de Costa
"Anne Frank and Etty Hillesum. Inscribing Spirituality and Sexuality"
Rutgers University Press, 1998

"An Interrupted Life and Letters from Westerbork. The Diaries, 1941-1943"
Henry Holt, 1996

Bild

Etty Hillesum kom som Anne Frank från Amsterdam, men hennes dagböcker trycktes först fyrtio år efter hennes död.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.