Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ett karismatiskt ansikte

Mattias, två år, drar sin pappa Olof Palme i näsan på Fårö 1970.
Mattias, två år, drar sin pappa Olof Palme i näsan på Fårö 1970. Foto: Folke Hellberg
Om Olof Palme kan påstås vad som helst. Han ses som en karaktär, inte en människa. I kväll kan ”Call girl” ta grand slam på Guld­baggegalan. Yrsa Stenius skriver om en ­släkting som väckte starka känslor.

Det så kallade Palmehatet har stigit fram ur historiens dunkel denna höst och vinter då minnet av den mördade statsministern väckts till svidande liv på bioduken.

Kristina Lindströms och Maud Nycanders hyllade dokumentär ”Palme” är nästan chockerande i sin lågmälda skildring av just hatet: den nära nog institutionaliserade vederviljan mot Olof Palme, som var förhärskande i vissa borgerliga kretsar och som tog sig så hämningslösa uttryck i offentligheten, att man i efterhand baxnar över att det fick fortsätta år efter år.

I Mikael Marcimains film ”Call girl” tecknas den pedofile rege­ringschefens politiska och personliga profil oblygt efter Olof Palmes skarpa drag. Det är knappast aktivt eller medvetet Palmehat som har fått filmens manusförfattare och regissör att sylta in den omstridde men garanterat oskyldige S-ledaren i bordellhärvans famösa kundkrets. Snarare är det något undermedvetet som har legat och skvalpat i huvudet på en yngre generation för vilken Olof Palme är en abstraktion, en ”figur” som kan användas för estetiska ändamål, oavsett vem och vad han verkligen var. På något sätt var ju Palme inblandad i Geijeraffären, måste filmmakarna ha resonerat. Att göra honom till torsk med smak för småflickor kunde inte vara helt fel, särskilt som berättelsen vann i effekt med det greppet.

En ”figur”, inte en människa med klappande hjärta och varmt handslag, var Olof Palme även när det begav sig: Av Palme kunde man göra en trasdocka att stampa på eller bränna om det föll sig så. Olof Palmes ansikte kunde tjäna som måltavla att kasta pil på. När pilarna drogs ut följde ögonen med. Olof Palme kunde framställas som en djävul på ett demonstrationsplakat med svavelosande anklagelser om landsförräderi. Ingen sade ifrån: Så här gör man inte mot en människa. Inte ens vi som stödde och rent av beundrade Palme och som dessutom var verksamma i medierna gjorde oss omaket, att hålla undan det värsta i okvädningsörjan. Vi blev avtrubbade. Och Palme var ju en kontroversiell ”figur”.

Se där förutsättningarna för den grova postuma kränkningen av personen Olof Palme. Se där en av förutsättningarna även för mordet på en svensk statsminister. Det är svårt att trycka in pistolmynningen mellan skulderbladen på en demokratiskt vald regeringschef, på Joakims, Mårtens och Mattias pappa. Men det går bra med en hatad ”figur”.

Vad var det som födde och närde detta Palmehat, som stundom ter sig outsläckligt?

Olof Palme var klassförrädare, därför väckte han avsky bland dem han hade förrått. Detta är standardförklaringen som serverades i debatten redan under Palmes livstid och som har dammats av även nu.

Jag ger inte mycket för det påståendet. Den svenska överklassen har bättre självkänsla än att den går i spinn över en renegat, låt vara att den ifråga varande hette Palme samt Olof efter sin farbror, som hjältemodigt hade stupat på den vita sidan i slaget om Tammerfors i det finska inbördeskriget 1918. För övrigt var det inte överklassen som hatade Palme utan snarare de något lägre skikten av Sveriges borgerlighet.

Här tål det kanske påpekas att Olof Palme var mycket omtyckt av sin överklassläkt och att han själv definitivt inte saknade släktkänsla. På det personliga planet inträffade aldrig någon brytning även om det naturligtvis förekom spänningar, som i alla stora traditionstyngda släkter. Detta vet jag därför att jag tillhör samma släkt.

Som många andra såg jag både biofilmen och tv-serien ”Palme”, följde uppmärksamt med i skildringen. Jag upptäckte något som jag inte hade gjort fullt klart för mig tidigare. Blickande tillbaka över tjugosju år förfluten tid sedan politiken dominerades så fullständigt av Olof Palmes karismatiska gestalt, att få förmådde hålla distans till honom, fann jag att Palmehatet inte var särskilt svårt att förstå. Inte förstå i termer av klassförräderi, som sagt var, utan i termer av överklassighet.

I sitt offentliga uppdrag var Olof Palme en person som flöt ovanpå. Så demokratisk han var, så övertygad om jämlikhetens ideal han var, så anspråkslös han var i privatlivet – filmen ”Palme” visar en utom­ordentligt självmedveten man med rötter i en överklass van att dominera. Vilket det politiska sammanhanget än var, ställde sig Olof Palme alltid själv i centrum. Han brann för sitt uppdrag och han tog all plats han behövde. Han tog ordet och han myntade de djärva formuleringarna. Han bröt mot regler och konventioner, som överklassen alltid har ansett sig ha råd att göra. Han till och med ljög om det behövdes – på furstars vis fast han var en rak och ärlig människa.

Olof Palme var en paradox från topp till tå. Han var inte bara överklass utan också underbarn, den mest begåvade av Hanna (född von Born, finlandssvensk friherrlig ätt) och Sven Palmes många begåvade barnbarn. Men den tidigt faderlöse Olof Palme var även ett sjukligt barn, brådmoget och ensamt. Ett tacksamt mobbningsoffer kan man tänka.

Om Hanna Palme sades att hon var en typisk ”von Born”. Kvicktänkt, livlig, charmig och sprakande men också elak, despotisk, obehärskad och bördsstolt. På despotiska människors vis trakasserade hon särskilt dem som hade svårt att försvara sig, något unge Olof måste ha blivit vittne till i sitt hem, där han säkert solidariserade sig med sin tyranniserade mor, flykting från Lettland, för all del av adlig ätt men ändå inte fin nog för svärmor.

I tv-programmet ”Gäst hos Hagge” 1977 påpekade Olof Palme att hans mor inte hade det lätt i Sverige. I ett privat samtal med mig var han mer detaljerad. Han kommenterade minnet av min morfar, som var kusin med hans far: ”Å, jag minns farbror Georg så väl”, sade han, ”farbror Georg var inte som de andra. Farbror Georg var så snäll!”

Jag höll med. Då tillade Olof Palme lågt och uttryckslöst: ”Du ska veta, de kunde vara grymma de där människorna!”

Jag förstod precis vad han menade. Inte för att jag hade levt ett likadant liv som han och upplevt samma saker. Men för att jag var välbekant med atmosfären i den släkt vi hade gemensam. Där fick man föreställningen om att man var någon eller i varje fall att släkten var något med modersmjölken. Där lärde man sig också att blod var tjockare än vatten. Man höll på varandra, åtminstone utåt, hur olyckligt någon än hade betett sig, hur illa någon än hade råkat ut. Men klanens inre liv var inte alltid så idylliskt:

Utan att blottställa min egen familj alltför mycket kan jag säga att jag i denna upplevde mycket ömhet, uppmuntran, beskydd och gemenskap. Men jag lärde mig också mycket om härsklystnad, orättfärdighet, rivaliteter, mannamån – somliga barn favoriserades på andras bekostnad – och ett slags sorglös brist på hänsyn, som nog bodde granne med grymhet – absolut omedveten men dock en hjärtlöshet sprungen ur bortskämdhet.

Vad gör en känslig pojke eller flicka med sådan erfarenhet? Är man resursstark exempelvis i kraft av begåvning, vilket Olof Palme var, utvecklar man lätt en stark tävlingsinstinkt: Jag ska slå mig fram, jag ska visa er! En dag ska ni få se! Som tack för alla förödmjukelser!

Känsligheten finns förstås kvar hos en sådan pojke eller flicka, som vandrar in i vuxenlivet driven av många slags önskningar men inte minst av den revanschistiska törsten som ska kompensera för sårbarheten. Lägg därtill den från klasstillhörigheten nedärvda sociala självkänslan – som är något helt annat än den emotionella – så är det en ganska provokativ ”figur” som tar offentligheten i besittning, om det är dit han eller hon strävar.

Äktheten i Olof Palmes engagemang för rättvisa, utjämning och anständighet kan inte betvivlas. Han hade inte bara sett mycket under sin ungdoms alla resor. Han hade förvisso upplevt ett och annat i sitt hem också, som blev till vilja och politik.

Men när han slog sig fram till den position han nådde, driven av många önskningar som sagt var, använde han all den personliga rekvisita och alla de färdigheter han av börd och utbildning var utrustad med. Han dompterade sin politiska omgivning med all den överlägsenhet han besatt och lidelserna han väckte var inte måttliga.

Olof Palme brydde sig inte om lyx och flärd. I det privata hade han inget behov av att synas. Utanför scenen gjorde han på mig ett mjukt och litet blygt intryck. Det fanns ibland ett drag av skyddslös, vädjande pojke hos Olof Palme i sammanhang där han inte spelade sin roll, något som faktiskt inte stod i strid med hans behov av att vara Palme. Tvärtom.

Och i strålkastarljuset var han Palme, en överlägsen yngling (Palme förblev märkvärdigt ung livet ut), som inte ett ögonblick kunde dölja sitt ursprung i samhällets eliter, alla kategorier, och som ställde sig i spetsen för Sveriges socialdemokrater. Kadrarna som stödde honom, hans ideologiska meningsfränder, lyftes till höjder högre än himlen av hettan i hans tal, briljansen i hans formuleringar, av utvaldheten kring hans gestalt. Men de som var av annan mening blev utom sig av ”figuren” med de vassa anletsdragen, som på typiskt överklassmaner överskred allt vad konvenansen bjöd i sin verbala iver att beröva dem legitimiteten i allt vad de själva stod för i samhället.

Även med denna förklaring till Palmehatet som utgångspunkt, måste raseriet, livsfarligt som det växte sig, betraktas som en skrämmande regressiv reaktion hos den svenska borgerligheten. Hatets vettlösa uttryck kan aldrig förstås eller förlåtas. Men reaktionen Palme framkallade var en uppseendeväckande indikation på vad landet Lagom tål och inte tål. Till och med reserverade och kontrollerade svenskar kan bli mordlystna när någon hånler mot jantelagen allt medan han pekar finger åt dem han motarbetar och låter dem förstå att de inte ska tro att de är något.

I kväll är det Guld­baggegala och

I kväll är det Guld­baggegala och ”Palme” av Kristina Lindström och Maud Nycander är nominerad i klassen bästa dokumentär.

Filmen ”Call girl” – med Magnus

Filmen ”Call girl” – med Magnus Krepper som statsministern – är bland annat nominerad till bästa film och bästa regi.

Yrsa Stenius är journalist, författare

Yrsa Stenius är journalist, författare och tidigare chefredaktör för Aftonbladet. Åren 2007–2011 var hon Allmänhetens pressombudsman.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.