Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

”Extremhögerns mobilisering är högst reell”

Den så kallade Folkets demonstration i Stockholm.
Den så kallade Folkets demonstration i Stockholm. Foto: TT

Kommentar. Många med mig ser något som Lasse Granestrand verkar blind för, skriver Daniel Poohl

En lynchmobb med högerextrema huliganer drar genom centrala Stockholm i jakt på unga flyktingar. Flyktingboenden attackeras – i höstas var vågen av attacker mer intensiv än under 90-talet. Trenden ser likadan ut runt om i Europa. Flera högerextrema och högerpopulistiska partier stiger i opinionen, samtidigt som deras undervegetation mobiliserar mot flyktingar, muslimer, romer och judar.

Extremhögerns mobilisering är högst reell. Men enligt Lasse Granestrand (DN 9/2) ska vi inte prata för mycket om den, den står i vägen för den debatt om invandringen som så länge förtigits av media och politiker.

Granestrand är upprörd över att jag har påtalat att han reproducerar extremhögerns politiska berättelse. Om man ska tro Granestrand har jag satt någon slags etikett på honom och placerat honom i en högerextrem kategori.

Därmed fortsätter Granestrand i samma hjulspår som tidigare. En antirasistisk kritik har inte med debatten att göra, den är i själva verket ett slags munkavle, medan ens egen diagnos av samhällsdebatten är en sansad vädjan om en öppen debatt i en fråga som tystats. Eller som Granestrand uttrycker det: En fråga som politiker och media vänt bort blicken från.

Extremhögerns berättelse är en ideologiserad myt som bland annat hävdar att eliten försöker att tysta sanningen om invandringen.

Problemet är inte bara det idégods som finns invävt i den. Den är inte heller sann.

Det är inte sant som Granestrand säger att alla partier utom ett haft samma migrationspolitik. Uppgörelsen mellan Alliansen och Miljöpartiet var helt riktigt ett försök att tränga undan SD från inflytande i sin profilfråga. Och det i sig är en del av det demokratiska spelet. Men det var inte en överenskommelse mellan alla partier. Politiker har mot bättre vetande undvikit volymfrågan, säger Granestrand. Men det beror ju också på att vissa partier helt enkelt inte vill, eller ville, föra den typen av politik.

Om jag ska tolka Granestrand snällt så finns det en massa aspekter inom migrations- och integrationspolitiken som han saknar. Och nog har han rätt i det. Det blir exempelvis svårt att tala om frågorna utan att ta in rasismen i diskussionen. Eller för den delen segregationen.

Men det är inte de perspektiven som tystats, enligt Granestrand. Vi skulle i stället ha pratat mer om hur många flyktingar vi verkligen kan ta emot. Som om gränsen är konstant. Journalister skulle inte bara fört svaga gruppers talan.

Först då kunde vi fått den diskussion vi behövt för att stoppa SD. Om vi lät mer som SD så skulle SD inte behövas, verkar logiken vara.

Det är detta som skapat det missnöje som nu utgör grunden för SD:s framgångar, hävdar Granestrand. Materiella faktorer spelar inte in. Överrepresentationen av män i partiet är oväsentlig. Rasism har inget med saken att göra.

Här ligger kanske det största problemet med Granestrands resonemang. Sverigedemokraterna ses som en neutral uppsamlingsplats för de människor som eliten svikit. Misstrons och politikerföraktets sterila väntrum.

Kanske är det därför han vägrar ta till sig eller ens reflektera över den kritik jag riktat mot hans sätt att argumentera. Många med mig ser något som han verkar blind för. SD och den extremhöger som han kallar randfenomen är del av samma rörelse. De är inte resultatet av bristande tilltro. De skapar den och politiserar den. I deras värld finns de nyhetssajter som vill välta den traditionella journalistiken. Där finns den intensiva kampanj som målar ut etablissemanget som landsförrädare eller lögnare.

Granestrand hoppas att vi ska kunna återvända till en generös, mer hållbar och folkligt förankrad flyktingpolitik. Vad nu ens det betyder?

Men den har aldrig funnits. Och den kommer aldrig att finnas. Migrationspolitiken och integrationspolitiken är som alla andra politikområden omgärdad av ideologiska vägval.

Lasse Granestrand, och flera med honom, har ställt sig i ett hörn av den debatten där den lånade retoriken förvandlar en från tyckare till okuvlig sanningssägare. Det ser vid första anblick modigt ut. Men den enda som vinner i längden är den som uppfunnit tricket.