Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Fallet Macchiarini. Ett problem att filosofi har förbisetts av KI

Foto: Magnus Hallgren

Om filosofin ska ha en roll så måste den inse att den inte får svika den ursprungliga sokratisk-platonska anda ur vilken den föddes – ”en övning i att leva som också är en övning i att dö och i att lära sig tänka väl, genom att pröva sig själv och visa besinning”, skriver Hans Ruin i DN (26/2). Det är utmärkt och delvis föranlett av andra debattartiklar av Torbjörn Tännsjö och Johan Frostegård (DN 22/2) i anslutning till skandalen rörande Paolo Macchiarinis herostratiska operationer på Karolinska universitetssjukhuset.

Det är ett problem att filosofi, idéhistoria och vetenskapsteori till stor del negligerats av Karolinska institutet (KI) till skillnad från Kungliga Tekniska högskolan. Men de svenska filosofiprofessorerna har också ett ansvar. Egentligen är det bara Hans Ruin och Torbjörn Tännsjö som på allvar deltar i det offentliga samtalet.

Hans Ruin har till stor del ägnat sig åt att presentera Heideggers filosofi, tills de så kallade svarta böckerna publicerades, varefter det blivit omöjligt att längre försvara Heideggers koppling till nazismen. Tännsjö debatterar skarpsinnigt medicinetiska problem inte minst på DN Debatt. Att han inte fick den professur som han sattes upp på i första förslagsrum vid KI var fel. Jag tror att anledningen var att han ansågs vara alltför kontroversiell med sin utilitaristiska filosofi. Han har betraktats som Peter Singers främsta talesperson i Sverige. Singer har ju författat ”djurrättsbibeln” och förfäktat att oönskade spädbarn kan avlivas. Trots detta borde Tännsjö ha fått professuren. Det är ju sökandes forskningsmeriter och inte åsikter som skall vara avgörande.

Problemet som jag ser det är att svenska lärare i filosofi med något undantag inte intresserar sig för medvetandefilosofi. Thomas Mann hävdade att de tre viktigaste frågorna handlar om universums, livets och medvetandes uppkomst. Den senare frågan är kanske allra viktigast, annars kan vi inte förstå de två första frågorna. För att förstå medvetandet måste vi naturligtvis också veta hur hjärnan fungerar. Detta är avgörande när det gäller de filosofiska frågorna om liv och död. Just nu pågår en diskussion om dödshjälp. Frågan är om det är värt att leva om man saknar medvetande, det vill säga att ha en jagkänsla och vare varse sin omvärld. Enligt Henri Bergson bör man dessutom vara medveten om det som har varit och det som komma skall.

Min uppfattning är att svenska filosofer har varit mer intresserade av djurens rätt. Typiskt är att det är mycket svårare att få tillstånd att utföra djurförsök än försök på människa. Exempelvis värnar man om de vetenskapligt mycket utnyttjade zebrafiskarnas välbefinnande och smärtfrihet. Men fiskar saknar den så kallade gördelvindlingen i hjärnan och kan inte vara medvetna om smärta.

Det är också typiskt att den numera omfattande litteraturen i neurofilosofi inte finns översatt på svenska, frånsett några lite mer lättviktiga böcker. Man saknar exempelvis översättningar av John Searles, Christof Kochs, Giulio Tononis utmärkta verk om medvetandet mot bakgrund av den moderna hjärnforskningen. Jean-Pierre Changeux från Collège de France har publicerat flera viktiga böcker om hjärnan och medvetandet, bland annat tillsammans med filosofen Paul Ricoeur, som vore värda att översättas till svenska. En av de senaste har titeln: ”Du vrai, du beau, du bien” (Odile Jacob, engelsk översättning Yale University Press). Det var ju Platon som myntade de bevingade orden: Det sanna, det sköna och det goda.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.