Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Fascismen är Sveriges tredje största parti

Foto: Anders Wiklund

Att 13 procent av väljarna har lagt sin röst på ett fascistiskt parti är ett nationellt krisläge, skriver Kristina Lindquist. Men om vi ska förstå vidden av detta, måste vi också förändra vår bild av Sverige, vår självbild. Läget kan närmast jämföras med Front nationals framgångar i Frankrike.

Det är smärtsamt.

François Hollandes ord efter vårens Europaparlamentsval uttalades i trött sorg. Och med en märklig förvåning. Här? I det Frankrike som är "hemvist för mänskliga rättigheter" hade var fjärde väljare lagt sin röst på Marine le Pen och hennes Front national. Samma högerextremister som beskrivit gaskamrarna under Förintelsen som en "detalj", som vill återinföra dödsstraffet och som uttryckt att ebola kan lösa Europas "invandringsproblem" hade blivit landets största parti. Men en slagen president Hollande kunde fortfarande beskriva sin stolta nation som "frihetens land". Det här är inte vi, vad vi är är något annat.

Morgonen den 15 september ringer Hollandes tal i huvudet som en sjungande baksmälla. Det här är inte vi, vad vi är är något annat. I det Sverige som gärna vill betrakta sig som demokratins och solidaritetens hem på jorden har ett parti med rötter i den svenska vit makt-rörelsen blivit valets enda verkliga segrare. Valnatten är så kort nuförtiden, det rasslar till bland distrikten och siffrorna slår mot huvud och tinningar: Tretton procent, tredje största parti och möjligen vågmästare i riksdagen.

Den offentliga reaktionen på valresultatet kanske bäst kan sammanfattas med hjälp av Skånepolisens uttalande efter DN:s avslöjande om romregistret för precis ett år sedan: "Vi jobbar just nu på en beskrivning och förklaring till det här så man inte känner sig så illa till mods som man annars skulle göra."

Tjugo år är ingen tidsrymd i politiken. Och det parti som i dag är Sveriges tredje största bedrev för två decennier sedan kampanjer med varningar till svenska flickor: "Skända inte din ras, ditt Sverige, din familj och släkt." I intervjuer uttalade sig partiets främsta företrädare om det onaturliga och osvenska med utlandsadoptioner: "Det ser äckligt ut när man ser två föräldrar med en indisk unge mellan sig. Vid det tidiga 90-talets Karl XII-manifestationer gick sverigedemokrater sida vid sida med aktivister ur den nazistiska terrorgruppen Vitt ariskt motstånd.

Men Sveriges tredje största parti är trötta på att tala om 1900-talet, de har ju fejat och städat ur, anpassat sig och förstår faktiskt inte vad du menar. När tal om rasskändning och hets mot adoptivbarn inte är politiskt gångbart börjar man räkna mörkhåriga bebisar i Malmö, och tala om muslimer som det största utländska hotet sedan andra världskriget. När hat mot muslimer inte fungerar i Stockholm, för att väljare som "bor på Nytorget" inte har några problem med förortspacket så byter Sverigedemokraterna öppet och nyktert ut sitt strategiska hatobjekt till romska tiggare. När det blir omöjligt till och med för Sverigedemokraterna att slita den politiska blicken från blodbadet i Syrien talar de omsorgens språk med mer hjälp till flyktingar där och mindre araber med "våldsamma gener" här. Se, vi är beredda att betala för att slippa se dem.

Om varken partiet eller deras väljare vill tänka på historien, låt oss då tala om i dag. I dag är nämligen en tid i Sverigedemokraternas liv då de bestraffar journalistisk bevakning med att stänga ute tidningar som granskat dem från sin valvaka. I dag är en tid då riksdagsledamöter som Kent Ekeroth offentligt kan diskutera frågan om att "stoppa" medierna och skriva: "Haha. Det gör vi i sinom tid."

Det finns ett ord för det här: Fascism. Och en situation där tretton procent av de svenska väljarna lägger sin röst på ett fascistiskt parti kan inte beskrivas som något annat än ett nationellt krisläge. Än så länge står den svenska självbilden i vägen för den insikten. Det här är inte vi, vad vi är är något annat.

På samma sätt som François Hollande kan tala om sitt allt mer bruna Frankrike som "frihetens land" (häromveckan hamnade Marine le Pen för första gången högst i en opinionsmätning inför presidentvalet) kan Sverige behålla sin självbild som europeiskt undantag. Först, som ett av få länder utan fascister i parlamentet. Sedan, som ett av få länder där fascisterna i parlamentet var små och stängdes ute från makten.

Alliansens motstånd mot att ge Sverigedemokraterna makt över migrationspolitiken kan i hög grad tillskrivas Fredrik Reinfeldts personliga hat mot partiet, och det ska för alltid hedra honom. Men vad händer när en efterträdare vill locka tillbaka alla dessa moderatväljare som flytt till SD? Redan under den gångna mandatperioden har borgerliga röster ropat på samarbete, och de lär inte tystna. Vid vilken procentsats upphör undantaget, vid vilket inflytande?

Det är smärtsamt att vakna i dag. Och diskussionen om i vilken grad Sverigedemokraternas väljare verkligen "är" rasister är givetvis redan i full rörelse. Men det är inte identifiering av vad människor "är" som är vägen bort från ett Sverige där fascismen växer sig stark.