Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Fascismen och kapitalismen sitter i samma båt

Illustration: Helena Fahleson

Antirasismen har nått en återvändsgränd i sin analys. Nu måste SD:s framgångar förstås ihop med bristen på ekonomisk rättvisa. Kajsa Ekis Ekman jämför dagens och gårdagens fascism: den har alltid stått i tät förbindelse med kapitalet.

Bestörta. Oroade. Deprimerade. Chockerade. Att läsa de intellektuellas reaktioner på SD:s framgångar är att vandra genom en terapisession. Ja, kanske är känslor det enda som återstår nu? Efter två decennier då fascismen sakta men säkert växt i Europa, har både psykologiska och ideologiska förklaringar tillämpats och kommit till korta. Kvar blir att vråla ut sina känslor i förtvivlan.

När fascistiska och nazistiska grupper plötsligt började synas på Europas gator i början av 90-talet, efter fyrtio års frånvaro, var tolkningen framförallt psykologisk. Det sades att det rörde sig om ett fåtal förvirrade unga män, som saknade manliga förebilder och som sökte sig till ”våldsamma ideologier” oavsett vilka. I takt med att dessa grupper organiserat sig och tagit plats i parlamenten har den här förklaringen av förklarliga skäl stått tillbaka. Inte kan stora delar av Sverige, Frankrike och Ungern bestå av mobbade, faderlösa barn som behöver trygghet. Den psykologiska förklaringsmodellen återfinns idag nog bara hos Åsne Seierstad i hennes bok om Breivik, ”En av oss”, där hon beskriver efterkrigstidens största fascistiska massaker som en amerikansk skolskjutning helt utan politiska motiv.

Istället har en annan förklaring tagit dess plats: den ideologiska. Idag är det vanligare att hävda att fascism är en medveten ideologi och att dess följare inte alls är förvirrade, utan vet exakt vad de gör. Ann Heberlein beskriver fascismen i DN (26/5) som ”läran om den starkes rätt” och en ”konservativ syn på män och kvinnor.” Ideologi är också det centrala temat i Henrik Arnstads ”Älskade fascism” från förra året. För Arnstad är fascismen en ”ultranationalistisk ideologi” som bygger på ”manliga övermännisko-ideal.” Han finner fascismens rötter i vår historias tankegods: kolonialism, rasism och patriarkala ideal. Vilket är helt sant: dessa tankar ligger latent i vår kultur. Men varför aktualiseras de i vissa tider?

När Arnstad ska förklara det blir han genast vagare. Det beror på att ”människor är svältfödda på optimism, positiva budskap och trygghet.” Att fascismen försvann efter 1945 berodde på att den blev ”diskrediterad.” Den verkliga världen är avlägsen, idéerna tycks uppstå av sig själva, i en värld där de bråkar med andra ismer.

Om vi accepterar tesen att fascism främst är en uppsättning idéer, så följer det logiskt att kampen måste föras genom att motverka dem med andra idéer. Det gäller att se till att fascism inte normaliseras, att den inte får utrymme i medierna, att den inte omtalas med andra ord såsom ”främlingsfientlighet” eller ”invandringskritik.” Det är också på den ideologiska planhalvan som motståndet mot fascism förts det senaste årtiondet. Men den som trodde att upprop på Facebook, öppna brev till Åkesson och ”Vi gillar olika”-kampanjer är det bästa verktyget, har idag mycket att tänka över.

Det finns dock något annat att ta till då de psykologiska och ideologiska förklaringarna blivit bankrutta. Låt oss ställa de materialistiska frågorna! Kanske är inte den viktigaste frågan: vem är fascisten? Utan: Varför just nu och inte tidigare? Hur kommer det sig att Europa lyckades hålla fascismen borta under fyrtio år?

Att det finns ett samband mellan fascism och ekonomiska kriser står ganska uppenbart. Fascismen uppstod efter den stora depressionen och försvann under de gyllene åren 1945-1980: samma period då fascismen var frånvarande från västvärldens politiska liv var också den period då väst inte genomgick en enda kris.

Fascism och nazism återkom i en tid som präglats av kriser och där de ekonomiska klyftorna, både mellan klasser och stad/landsbygd, är tillbaka på nivåer som rådde för hundra år sedan. I Grekland fanns knappt Gyllene Gryning före krisen, och gick från 0,4 procent till 8 procent på bara två år. Sverige må kanske inte genomgå en akut kris, men klassklyftorna växer snabbare här än i något annat OECD-land.

Sambandet mellan kris och fascism är självfallet inte mekaniskt. Det är inte så att bara för att fattigdom växer, poppar automatiskt ett framgångsrikt fascistparti upp och tar över. Sambandet är snarare organiskt, särskilt i en tid då idéer som växer i ett sammanhang, en särskild miljö, kan läsas på nätet och slå rot i ett helt annat sammanhang, i en helt annan miljö.

Vad som dock glöms bort idag är att 30-talets fascism inte bara var en folklig rörelse. Den var också storkapitalets försök att kväva den unga demokratin i sin linda. Fascismen var, när den uppstod i Italien och Tyskland på 30-talet, en förening av två krafter. Å ena sidan en rasande människomassa bestående av arbetare, småborgare och småföretagare. Å andra sidan storkapitalet, särskilt den tunga industrin.

Som i tider av turbulens och fara för revolution stod inför ett val mellan socialism och fascism, och stödde den senare. Industriledare som Fritz Thyssen finansierade Hitler för att de i honom såg någon som kunde pressa tillbaka bolsjevikerna, berättar Thyssen i sin bok ”Jag betalade Hitler” (1941). I Italien betalade arbetsgivare fascistiska gäng för att pressa tillbaka strejker och slå ner fackföreningsledare. Marxistiska teoretiker som Daniel Guérin, Nicos Poulantzas, Lev Trotskij och Antonio Gramsci förklarade 30-talets fascism som en kapitalistisk undantagsregim att ta till då läget var skarpt.

1930-talets fascism var en märklig förening; riktade sig till en klass men representerade en annan. Därav uppstod fascismens speciella kultur, som talar ett småborgerligt språk, påstår sig representera den ”vanliga, hederliga människan” emot makten och underliga konstnärer. Men som, om man granskar dess politiska förslag, snarare står upp för arbetsgivaren, emot sina väljares intressen.

När fascismen nu återkommer, är det till synes bara den ena halvan. Bakom Gyllene Gryning, SD, SvP och Front National står knappast storkapitalet. Ingen kapitalist med det sunda förnuftet i behåll skulle stödja dem. Delvis därför att kapitalet inte behöver ta hjälp av irrationella stormtrupper – socialismen är inget större hot idag. Men framför allt är kapitalet idag inte nationellt till skillnad från på 30-talet. Tvärtom behöver kapitalet fri rörlighet och relativt öppna gränser, se bara på hur Svenskt Näringsliv argumenterar. Den samtida fascismen är en halv fascism: den saknar sin rike vän.

Betyder detta att kapitalet idag inte har antidemokratiska tendenser? Nej. Det betyder istället att det finns andra metoder: EU, IMF, WTO, TTIP, avtal som tillåter kapitalet att gå runt stater, samt införandet av teknokrater och demonstrationsförbud i undantagstider. Det mål som kapitalet hade med att stödja fascisterna på 30-talet: att sänka lönekostnader och skaffa billig och lydig arbetskraft, uppnås idag genom beslut i EU-domstolar och IMF-avtal. Genom att beslut om välfärden tas på Jersey och beslut om migrationspolitik överlåts till säkerhetsindustrin, har kapitalet skaffat sig ett större inflytande än det kunde drömma om hos Mussolini.

Skild från dess fokliga bas, ter sig kapitalets auktoritära tendens idag nästan kliniskt neutral och upprör långt färre. Få vänder ryggarna åt den. När en icke folkvald teknokrat hade styrt Grekland i ett halvår och IMF, EU och ECB hade infört strejkförbud och både mat och mediciner saknades, var det få i Europa som reagerade. När sedan en av elva greker röstade på Gyllene Gryning, menade hälften av våra ledarsidor att nu, först nu, var demokratin hotad.

Men sätter vi åter samman de två komponenterna ur 1930-talets fascism, ser vi att de löper sida vid sida. Det vi kallar fascism idag uppkommer ur trettio år av nyliberal kapitalism. Där arbetare ska ställas mot arbetare i ett klassamhälle som skiktas efter härkomst och där den nyanlände är allra billigast. Och där vi ska vänja oss vid att människor är olika värda, bor på olika platser, lever olika länge, beroende på deras härkomst – men där vi absolut inte får dra slutsatsen att människor därför är olika värda.

När Reinfeldt i sitt sommartal vädjade till oss att ”öppna våra hjärtan” men ställde mottagandet av flyktingar mot satsningar på välfärd, var innebörden i talet just denna: det är vi mot dem – men bli inte rasister för det!

Där Svenskt Näringsliv kräver lägre löner för invandrare, för att ”skapa jobb” är det med samma logik. Vi ställs mot varandra, ska konkurrera med varandra, och tv-underhållningen går ut på att den sämsta ska röstas bort och kastas ut.

Ja, säger ni nu, men det är ju ingen som menar något illa med det! Det blir bara så!

Nej, just det. Skillnaden är att fascismen vill göra samma sak, men menar något illa med det.

Fascismen är dagens amoraliska kapitalisms moraliska medvetande. Dess undertext. Fascismen vill inte bara sjasa bort människor som tigger, den vill förbjuda dem. Fascismen vill inte låta migranter drunk- na av en slump, den vill, som Le Pen sagt, skjuta dem! Det är ingen slump att dess stridsrop är ”detta får inte sägas” och den har helt rätt i det. Den frodas i det vakuum, när samhället förklarar att alla är lika värda men inte har en tanke på att omsätta det i praktiken. Där högern säger ”det var olyckligt” säger fascismen: nej, det var meningen!

Om dagens fascism inte får stöd av kapitalet är det inte troligt att den kommer bli lika framgångsrik som på trettiotalet. Däremot kommer de att förstärka varandra, så att de vandrar parallellt: den ena verkställer men är tyst, den andra säger det högt. Den ena skapar A, B och C-lag på arbetsmarknaden, den andra institutionaliserar ojämlikheten med hårda krav på språktest för att få papper. Den ena sänker löner, den andra hetsar mot de mest lågavlönade. Den ena exploaterar, den andra exkluderar. Och Dagens Industris politiske redaktör PM Nilsson argumenterade nyligen för att näringslivet bör bjuda in SD till diskussioner. Kommer kapitalismen och fascismen åter att gå samman – och hur ser en sådan kompromiss ut?

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.