Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Finlandssvenskarna ligger steget före

Foto: TT, Bertil Ericson, Leif R Jansson, Fredrik Sandberg och Cata Portin.

Sverige är ett självgott centrum när det kommer till finlandssvensk litteratur. Helt bort i tok, skriver Ebba Witt-Brattström och förundras över en förolämpande okunskap.

Läser om Augustpriset att det till skillnad från Bookerpriset ”snällt hållit sig inom Sverige” (SvD 25/11). Ändå var en av årets nominerade skönlitterära höjdare Kjell Westös ”Hägring 38”, en psykologisk rysare med sexuellt våld under inbördeskriget 1918 som en tickande bomb. Den hade aldrig kunnat skrivas av en rikssvensk.

Lika slött imperialistisk ter sig titeln på den litteraturhandbok där studenter sedan 1987 pluggar storheter som Johan Ludvig Runeberg, Zacharias Topelius, Edith Södergran, Elmer Diktonius, Gunnar Björling, Tove Jansson, Bo Carpelan, Jörn Donner eller Märta Tikkanen: ”Litteraturens historia i Sverige” (Olsson-Algulin). Det är ju helt bort i tok. All denna svenska litteratur är skriven i Finland.

Vad är svensk litteratur om inte litteratur skriven på svenska? I dag är det okej om den handlar om and­ra delar av världen, men då helst om hur världen kom till oss, som i den så kallade invandrarlitteraturen. Sverige är det självgoda centrumet. Förolämpande tydligt i förhållande till Svenskfinland är Kungliga bibliotekets praxis att katalogisera finlandssvenska författare i den så kallade Suecanasamlingen, avsedd att inrymma ”litteratur om Sverige och svenska förhållanden utgiven utomlands”. Men det är ju helt bort i tok! Finlandssvensk litteratur behandlar (oftast) finländska förhållanden. Svenska är modersmålet för den historiska minoritet som har existerat i Finland sedan 1100-talet, då vi var ett och samma rike. Svenska språket är därför, tillsammans med finskan, inskrivet i grundlagen (vilket det inte är i Sverige).

Ett exempel på den starka ställning den svenskspråkiga litteraturen har i Finland är att expresidenten Tarja Halonen som enväldig jury 2012 belönade ålänningen Ulla-Lena Lundbergs efterkrigsroman ”Is” med det prestigefulla Finlandiapriset. I år var Kjell Westös ”Hägring 38” nominerad. 

Det är kort sagt något dumdrygt med Sveriges förhållande till den finlandssvenska litteraturen. Obekymrat annekterar man en handfull stjärnor. I dag: en Fagerholm, en Westö, en Byggmäster, en Forsström och så vidare, vilka oombedda blir ett slags nästansvenskar. Men den finlandssvenska stjärnbilden i stort förblir diffus för de flesta kulturjournalister i detta land.

Ändå har Finlands svenska litteratur alltsedan Runebergs ”Fänrik Ståls sägner” och Edith Södergrans modernistgeneration tillfört den svenska litteraturen vad den saknat, inte minst ett utomnationalistiskt historiskt perspektiv. Ännu gäller att man här finner psykologiskt fullödiga, krigsrelaterade trauman i flera led, komplexa och starka kvinno- och flickgestalter samt synnerligen oförblommerade mansbekännare. Läs fjolårets enastående novellsamling om frontpappornas arv av stumhet och våld till sönerna: ”Till dig som saknas” av österbottningen Peter Sandström.

Men det tycks även finnas kvalitativa fördelar med att vara ett svenskt litteraturområde i marginalen. Det visar Tuva Korsströms nyutkomna ”Från Lexå till Glitterscenen. Finlandssvenska tidsbilder, läsningar, författarporträtt 1960–2013”. Som litteraturhistoria betraktad inleder den en ny era, inte minst för att den som en självklarhet behandlar 67 kvinnliga och 62 manliga författare. Föregångaren, Thomas Warburtons ”Åttio år finlandssvensk litteratur” (1984), gjorde halt vid en åttondel kvinnor.

Korsström skriver essäistiskt och inkluderande, som ett slags expertläsare. Utan akademiska krav på smakdomeri har hon närstuderat källmaterialet, tusentals volymer, huvudsakligen prosa, och lågsniffat sig igenom fem decenniers tidsmutationer. Det är en demokratisk metod som gör de många författarskapen rättvisa, vilket inte minst de välvalda citaten bidrar till. Samtidigt bäddar tillvägagångssättet övertygande för upptäckter och nytolkningar. Som hur det litterära sjuttiotalet, med säte i Österbottens arbetar- och kvinnouppror innebar en förnyelse av den finlandssvenska samtidslitteraturen.

Den stora upptäckten är vad genusmedvetenhet kan göra för att hotta upp såväl kvinnors som mäns tematik. Inte bara framstår kvinnors erfarenheter, när de inte banaliseras, som litterärt innovativa. Också det karlaktiga, när det behandlas som manslitteratur, blir brännstoff. Korsströms lågmälda men effektiva historielektion tar sats i 1960-talets arga borgarsöner, som Christer Kihlman, Henrik Tikkanen och Jörn Donner. Marianne Alopaeus, med klassikern ”Mörkrets kärna” (1965), är undantaget som blir regel när vardagskvinnan äntrar scenen på 1970-talet och de förstummade tar sig ton. Samtidigt kommer en etablerad författare som Tove Jansson ut ur garderoben. Och så vidare.

”Från Lexå till Glitterscenen” tecknar en linje från sextiotalets mansbekännare till våra dagars ”gurlism” i Fagerholms superflicka Divas efterföljd. ”Flickorna kommer” heter Korsströms sista kapitel. Århundradets kärlekssagor där kvinnors relationer till män granskas har gett vika för mer eller mindre ironiska undersökningar av kvinnosocialisering, mor-dotterrelationer, flickhelvetet eller hjältedåd i fantasytappning. Det är svårt att inte uppfatta de unga som ett slags symboliska döttrar till sextiotalets manliga egon. Strömningen är stark och har nu tagit steget in i den historiska romanen med Sanna Tahvanainens ”Bär den som en krona”. Den behandlar skenbart naivt drottning Victoria av England (1819–1901) som en hjälplös monark inspärrad i en svällande och motvilligt åldrande flickkropp. Intressant, men synen på kvinnligheten som en barnkammarexistens känns som ett abdikerande. Inför vad, kan man undra. För starka föregångerskor = symboliska mödrar?

Hur som, om den finlandssvens­ka litteraturen som så ofta förr är steget före så är den klassiska feminismens anspråk på att skildra kvinnor som aktörer i historia och samtid hotad. Vad det innebär för litteraturens framtid återstår att se.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.