Finns det liv efter kollapsen?

Bild 1 av 4
... men det är falskt hopp, menar Paul Kingsnorth. Foto: Sverker Lenas
George Monbiot hoppas ännu på en lösning på klimatkrisen... Foto: Rupert Rivett/Alamy
Llangollen, Wales, 30 maj. Dark Mountain Project samlar en del av den miljörörelse som förlorat tron på att det inom nuvarande ekonomiska paradigm går att finna en lösning på klimat- och resurskriserna. Foto: Sverker Lenas
Ryska sädesfält i lågor. Att förhindra en systemkollaps har blivit för sent, menar en växande skara inom miljörörelsen, som dock föreställer sig kollapsen som något helt annat än en apokalyps. Foto: Mikhail Metzel
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Ekokrisens apokalypslitteratur

I ”Dies the fire” (2004) av S M Stirling inträffar en plötslig ”förändring” varefter elektricitet och krutrök slutar fungera. Civilisationen kollapsar och överlevare lär sig pilbågskytte och svärdskamp.

Oupphörligt regn orsakar fatala översvämningar i ”The Flood” (2004) av Maggie Gee. De rika i staden sitter säkra på hög mark medan de fattiga får det allt svårare i sina tätpackade höghus.

Peak oil-thrillern ”Last Light” (2007) av Alex Scarrow skildrar hur den moderna civilisationen dag för dag bryter samman efter ett antal terrorattentat mot strategiska noder i oljeproduktionen.

Cormac McCarthys roman ”Vägen” (på svenska 2008), som också blivit film, handlar om en far och hans son i ett asktäckt ödeland där inget växer och där kannibaler jagar längs vägarna.

”World made by hand” (2008) av James Howard Kunstler skildrar livet i New York efter att vikande oljeproduktion har ödelagt den amerikanska ekonomin och folk tvingas klara sig utan billig olja.

”Stengudarna” (på svenska 2009) av Jeanette Winterson berättar om en överbefolkad och döende planet för 65 miljoner år sedan, Påskön och kapten Cooks 1700-tal och slutligen en krigshärjad framtid.

I ”Syndaflodens år ” av Margaret Atwood (på svenska i höst) utplånas nästan allt mänskligt liv av en katastrof som den religiösa rörelsen Guds Trädgårdsmästare länge varnat för. Två överlevare finner sig strandsatta i en ny värld.

Tidiga apokalypsskildringar

Apokalypsens urberättelse är Första Mosebok i Gamla testamentet, som berättar om hur Noak räddar sin familj och världens djur undan synda­floden.

Ordet apokalyps, som betyder ”avslöjande av hemligheter”, kan härledas till Uppenbarelseboken i Nya testamentet. Där berättas hur djävulen kastas i en sjö av brinnande svavel och Guds rike återuppstår för de rättrogna.

Mary Shelleys ”Den sista människan” (1826) handlar om en framtida värld där bara några få människor har överlevt en härjande sjukdomsepidemi.

”After London” (1885) av Richard Jefferies skildrar  ett avfolkat England efter katastrofen. Landsbygden återgår till vildmark, London blir en giftig sumpmark och överlevarna anammar en medeltida livsstil.

I H G Wells ”Världarnas krig” 1898 invaderas jorden av tekniskt avancerade utomjordingar, som systematiskt jämnar det viktorianska England med marken.

Varför är det så vanligt att föreställa sig en systemkollaps som en världens undergång? Efter klimatfiaskot i ­Köpenhamn förra året växer en spricka inom miljö­rörelsen. DN:s Sverker Lenas undersöker olika undergångsvisioner.

Varför är det så vanligt att föreställa sig en systemkollaps som en världens undergång? Efter klimatfiaskot i ­Köpenhamn förra året växer en spricka inom miljö­rörelsen. DN:s Sverker Lenas undersöker olika undergångsvisioner.

LLANGOlLEN, WALES. En decemberlördag förra året gick jag i klimattåget i Köpenhamn. 100 000 människor demonstrerade under plakat som ”There is no planet B”, ”Stop fueling around” och ”Planet not profit”. Även om toppmötesförhandlingarna föll platt, med smörsidan neråt, var det många som gladdes åt att en global klimatrörelse hade börjat växa på gräsrotsnivå. Det sades optimistiskt att världen trots dödläget i förhandlingarna nu hade fått en bred social rörelse som framöver kunde sätta press på politiker att införa hårdare utsläppsbegränsningar.

Visst var det mäktigt att se så många människor sluta upp för ett rättvist klimatavtal. Men när man passerade Köpenhamns stadskärna kunde man se att demonstrationståget trots allt inte var så oändligt mycket större än det andra tåg som i vanlig ordning ringlade fram mellan butikerna på shoppinggatan Ströget. I det ena tåget demonstrerade man mot ekonomisk tillväxt. I det and­ra underblåste man den. Klimattåget var en världsunik händelse som i bästa fall kan upprepas vid klimatmötet i Cancun i år. Men konsumtionståget avgår varje dag, i varje stad, i varje land så snart solen går upp i öst, och sannolikt även med en och annan klimataktivist i leden ibland. Kan man som förtroendevald beslutsfattare låta bli att ta hänsyn till den styrkebalansen?

Annons:

Ett halvår senare promenerar jag genom den sagolika bergsbyn Llangollen i norra Wales. Får betar på branta grässlänter som vetter ner mot en flod­ravin som delar idyllen mitt itu. Här arrangerar det nystarstade kultur- och miljönätverket The Dark Mountain Project en festivalen som kallas ”Uncivilisation”. Gång­vägen upp mot festivalområdet kantas av skyltar som ger en fingervisning om den förhärskande framtidssynen på området: ”Framstegsmyten”, ”Eko­mordets tidsålder”, ”Vi själva isolerade”, ”En höst på väg”. Jag råkar få en tältplats bredvid Mark Boyle, mer känd som ”Moneyless man”, som levt utan pengar i 19 månader och som har blivit den frivilliga enkelhetens nya ansikte i Storbritannien.

Vad som tycks förena festivalens brokiga blandning av konstnärer, aktivister och forskare är en djup misstro mot den nuvarande finansiella och militärindustriella samhällsinriktningen.

2009 var året då högtsvävande klimatideal kraschlandade mot en stenhård tillväxtekonomi. Kommer Köpenhamn 2009 att väcka samma associationer inom miljörörelsen som Chile 1973 inom vänstern? Då krossades en demokratiskt vald socialistregering av den blivande diktatorn Pinochets terrorstyrkor och många gav upp hoppet om att en bättre värld kunde skapas på parlamentarisk väg. Dark Mountain har blivit ett forum för dem inom miljö­rörelsen som förlorat tron på att det inom nuvarande ekonomiska paradigm går att finna en parlamentarisk lösning på klimat- och resurskrisen.

De som försvarar ekonomisk tillväxt, det vill säga 99 procent av det politiska etablissemanget, brukar hävda att länder med hög BNP per capita har ­lättare att föra en progressiv miljöpolitik, ­eftersom de har mer pengar att lägga på miljöpolitiska åtgärder. Men jämför man kurvan för världens globala BNP-ökning de senaste två århundradena med kurvorna för utsläpp av växthusgaser, vattenanvändning, utfiskning, antalet motorfordon, skogsskövling och artutrotning ser man snarare att tillväxten går hand i hand med massförstörelsen av människans livsbetingelser.

Man kan drömma vackert om en fortsatt globalisering driven på sol, vind och vatten, men i så fall måste man också blunda för korrelationen mellan global BNP och oljeproduktion – i alla fall om man vill undvika ett bryskt uppvaknande. Fossila bränslen och tillväxt är som siamesiska tvillingar. Inom nuvarande ekonomiska ramverk är det inte möjligt att hipp som happ ersätta kolkraftverk med vindkraftverk eller solcellsparker, eftersom förnyelsebar energi inte kan konkurrera i lönsamhet med den sol­energi som naturen lagrat och koncentrerat under 500 miljoner års tid.

Globalisering är fossila bränslen. De få gånger växthusgasutsläppen minskat har varit när ekonomier krympt, som efter Sovjetunionens fall eller finanskrisen 2008. Men det handlar om ofrivilliga hack i kurvan och är knappast något vi eftersträvar i dag, när miljö­politik i praktiken går ut på att ödelägga planeten så snabbt som möjligt för att alldeles strax, just där borta vid krönet, få tillräckligt med pengar för att stoppa ödeläggelsen. Företagens miljöchefer kallar detta hållbarhet – ­social och ekonomisk hållbarhet. Som Romklubben konstaterade 1972 kommer förvisso en tidpunkt där tillväxtens kostnader ökar snabbare än tillväxten själv, och bilderna av oljedränkta pelikaner i Mexikanska golfen, brinnande veteåkrar i Ryssland eller översvämmade risfält i Pakistan verkar bekräfta att vi inte är så långt borta från den punkten. Men det är inget som världs­ekonomin kan ta hänsyn till. Den måste expandera, eller dö.

Är det mot den bakgrunden någon mening med att hoppas på en lösning av klimatproblemet?

Frågan har skapat en intressant konflikt i den brittiska miljörörelsen och säkert sker en liknande sprickbildning på fler håll. För snart ett år sedan publicerade tidningen The Guardian en giftig mejlväxling mellan vännerna och skribenterna George Monbiot och Paul Kingsnorth. Monbiot, med sina dräpande och kunniga kolumner i tidningen Guardian, är kanske världens mest respekterade miljö­debattör. Även Kingsnorth har en miljö­rörelsebakgrund, men beskriver sig nu som en ”recovering environmentalist”, tillfrisknande miljöaktivist, och är en av initiativtagarna till det Dark Mountain-nätverk som menar att samhället är på väg mot en oundviklig ekologisk och ekonomisk kollaps. Såväl Monbiot som Kingsnorth är överens om att den nuvarande industriella civilisationen är dysfunktionell. Men medan Monbiot vägrar att ge upp hoppet om en radikal kursändring menar Kingsnorth att det redan har blivit för sent:

”Falskt hopp är värre än inget hopp... Utmaningen är inte hur vi ska stötta upp ett sönderfallande imperium med vågmaskiner och globala toppmöten, utan att börja tänka på hur vi ska genomleva imperiets fall, och vad vi kan lära oss från dess kollaps.”

Det fick Monbiot att sparka bakut. Han anklagade Kingsnorth för cynisk likgiltighet inför ett scenario med ­massvält och krig. Enligt Monbiot innebär en kollaps att psykopater tar över och att vad som än följer – Monbiot före­ställer sig en våldsam monopolisering av kvarvarande resurser – kommer att vara värre än det vi har nu. Utifrån ett Mad Max-liknande scenario tillskrevs Kingsnorth en pervers önskan om att rena jorden från industriell civilisation till en kostnad av miljarder människoliv.

Vad som ligger i botten av vågskålen tycks vara två ganska olika bilder av kollapsen.

Den nutida ryggmärgsreaktionen inför ordet kollaps är att tänka på apokalyps. Det kanske inte är så underligt efter Hollywoods sentida frosserier i undergångsvisioner, där jordskorpan smälter i ”2012”, kontinenter läggs under vatten i ”Waterworld”, Golfströmmen vänder i ”Day after tomorrow” eller atomsfären blir askgrå i ”Vägen”. Fungerar inte vårt nuvarande system, tycks dessa undergångsvisioner bekräfta, så upphör allt liv på jorden och människan kommer att bli den sista djurarten att stirra ner i avgrunden. Som om slutet för människan var slutet för världen.

Även en rad författare har börjat utforska klimat- och undergångstemat, som Jeanette Winterson med ”Sten­gudarna”, Margaret Atwood med ”Synda­flodens år” och Ian McEwan med ”Hetta”, men den mest hyllade och omtalade undergångsskildringen på senare år har varit Cormac McCarthys ”Vägen”, som nyligen blev film. Det är också McCarthys askgrå dystopi som hamnade i centrum av de brittiska miljökämparnas holmgång.

Kingsnorth menar att gestaltningen av kollapsen som ett apokalyptiskt domedagsscenario har en ideologisk slagsida, då den förespeglar att mänskligheten bara har två framtider att välja mellan. Å ena sidan är det den ”liberal-kapitalistiska demokratin 2.0”, där allt fungerar som i dag förutom att vi bytt ut fossila bränslen mot solpaneler och på något sätt har lyckats ersätta tillväxtekonomin med en jämviktsekonomi. Det är vad förespråkare av ”grön tillväxt” brukar hålla fram och vad Dark Mountain avfärdar som en tekniknaiv dröm.

Å andra sidan är det ”McCarthy-världen”, där atmosfären är förbrukad och allt liv på jorden har utplånats förutom människan, som förvandlats till ett kannibalistiskt, barnaätande odjur. Kingsnorth vänder sig mot dualismen i en sådan framtidssyn, och menar att den troligen härrör ur vår kristna kulturs apokalyptiska tradition.

Den dåliga nyheten ur denna synvinkel är att det inom en överskådlig framtid kan vara slut med världen så som vi känner den. Den goda nyheten är att det inte behöver vara lika ohyggligt som en zombiefilm.

Rom byggdes inte under en dag. Inte heller föll det sönder under en natt, utan tog mer än två århundranden på sig att sjunka. Som romare var det fullt möjligt att genomleva det romerska imperiets sönderfall utan att vara medveten om att man med egna ögon betraktade en civilisationskollaps.

Det är ett sådant långsamt och kvidande fall som Dark Mountain föreställer sig, en utdragen avindustrialisering och relokalisering av ekonomin, eller vad författaren John Michael Greer har kallat ”the long descent” i en ofta åberopad bok med samma namn.

Debatten har fortsatt under hela det senaste året och fick en dramatisk kulmen under avciviliseringsfestivalen i Llangollen, där George Monbiot, som inbjuden katt bland hermelinerna, möttes i en debatt med Dougald Hine, en annan av Dark Mountains initiativtagare. Det blev den typen av samtal där en grupp i publiken handklappar frenetiskt efter den ena talaren var­efter en annan svarar med en ännu högre applåd.

Monbiot jämförde festivalbesökarna med de marxister som på 60- och 70-talet fann det meningslöst att organisera sig i ett motstånd mot kapitalismen eftersom den ändå skulle kollapsa under sin egen tyngd. Själv menar han att vårt ekonomiska system är mer motståndskraftigt än vad många tror och att det kan finnas tillräckligt med fossila bränslen för att elda på imperiet i 300 år till. I det perspektivet blir klimatkrisen mer akut än resurskrisen. Han kritiserade Dark Mountain för att skapa handlingsförlamning i en tid som behöver historisk massmobilisering för att rädda planeten undan klimatkaos.

Douglad Hine svarade med att jämföra uppslutningen på klimatdemonstrationer med protesterna mot Irakkriget, som var många gånger större (och ändå inte lyckades stoppa kriget). Han framhöll att tiden för ”rädda världen” redan är ute och att det är dags att fundera över vad man kan göra för att överleva kollapsen, minimera det mänskliga lidandet runt om i världen och förbereda en återhämtning.

Ja, hur stor uppslutning är det realistiskt att förvänta sig i en klimatrörelse som bland röststarka grupper vill se en ekonomisk standardsänkning?Senare på kvällen får jag en pratstund med Monbiot i baren och passar då på att fråga om han har något historiskt exempel på en folklig massrörelse som nått avgörande framgångar utan att ha agerat med egen­intresset för ögonen.

Han dricker en klunk ur glaset med Bloody Mary, eller om det är tomat­juice, och ser triumferande ut: ”Ja, det har jag. Antislaverirörelsen på 1700- och 1800-talet.”

Jag skickar triumfkortet vidare till Paul Kingsnorth, som då invänder att slaverifrågan, till skillnad från klimatfrågan, var väldigt specifik och att ett slaveriförbud trots allt inte innebar ­någon ekonomisk förlust för abolitionisterna själva.

Men kanske är den avgörande skillnaden att George Monbiot koncentrerar sig på klimatkrisen medan Dark Mountain betonar resurskrisen. Det tycks vara en skillnad som också speglar synen på kollapsen som knall eller kvidande, alltså som dramatisk apokalyps eller utdraget sönderfall. Medan den apokalyptiskt färgade klimatkrisen har fått en fantastisk medial genomlysning på senare år verkar den gråare resurskrisen ha svårare att rota sig i det offentliga medvetandet. Det hålls inga globala toppmöten om peak oil (oljetoppen på svenska), och inte heller om peak gas, peak coal, peak fosfor, peak litium, peak uran, peak vatten eller peak toppjord – trots att många forskare bedömer summan av dessa geologiska begränsningar som minst lika stora orosmoln som den ”peak atmosfär” man skulle kunna kalla klimatkrisen.

Ett intressant försök att förklara denna skillnad i medialt genomslag gör John Michael Greer i sitt essäbidrag till essäboken ”Dark Mountain”, som gavs ut samtidigt med festivalen. Greer menar att det handlar om två olika kulturella berättelser om människan. Klimatkrisen är en berättelse om mänsklig makt. Inte bara har människan med tekniska uppfinningar kunnat förändra sina livsvillkor i grunden, säger klimatkrisberättelsen, utan vår initiativkraft är så ofantlig att den nu hotar hela vår planet. Men att vi har makt att förändra och förgöra planeten betyder enligt samma berättelse att vi också har makt att rädda den, om vi så måste låta Prometeus stjäla elden från gudarna en gång till.

Resurskrisberättelsen är tvärtom en sedelärande historia om människans begränsningar. Ur denna mer ödmjuka synvinkel besegrade vi aldrig naturen, utan stal bara en del av jordens fossila bränsledepåer för att på tre korta århundraden festa upp dem. Energislöseriet var grunden för alla de bedrifter som vi under denna tid var snara att tillskriva vår egen tekniska uppfinnings­rikedom, men som nu när de lågt hängande fossilfrukterna är plockade alltmer liknar bräckliga maktfantasier.

Klimatkrisberättelsen kan med and­ra ord spela på en antropocentrism – en övertygelse om att människan är centrum i universum – som även går igen i de dystopier där människan är den sista överlevande djurarten på en i övrigt förödd planet.

I den ena berättelsen är människan huvudperson. I den andra står solen, så som den letat sig ner i de fossila bränsle­depåerna, i centrum.

Visst är det mänskligt att föredra den där sagan med människan som huvudperson? Ingen kan väl heller säga annat än att det var högst mänskligt att på 1500-talet garva läppen av sig åt denne lustige Copernicus som påstod att solen och inte jorden befinner sig i centrum.

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

stordalen500
Foto:TT/NTB Scanpix

 Får cellgift. ”Jag vet att hon kommer att klara det”, säger Petter Stordalen.

reinfeldt500
Foto:TT

 Men kritiserar massmedia. För att ge invandringsfrågor för stort utrymme. 23  10 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

 Tar över webbkameror. Femton gripna misstänkta för dataintrång. 19  6 tweets  13 rekommendationer  0 rekommendationer

Annons:

 Exklusiv videopremiär på DN.se ”Julskiva ett rätt naturligt steg för oss.” 262  7 tweets  254 rekommendationer  1 rekommendationer

 Utsatta EU-medborgare. Syftet är att få en nationell bild av hur problematiken med utsattheten ser ut. 16  13 tweets  3 rekommendationer  0 rekommendationer

tiggare144
Foto:Maja Eriksson
Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:
Annons:
Annons:
Annons: