Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Flaskpost från tiden i Israels armé

Foto: Natur & kultur
Som 18-åring var författaren Shani Boianjiu vapeninstruktör i den israeliska armén. ”Jag minns inte att jag någonsin var rädd”, skriver hon. ”Men det betyder inte att jag inte är rädd nu för saker som hände när jag var soldat.”

På den andra dagen av år 2013 blev en flicka skjuten två gånger, i bröstet och benet, från mycket kort håll. Flickan är 20 och israelisk soldat. Befälhavare, faktiskt. Hennes tillstånd sägs nu vara allvarligt men stabilt.

På den första dagen av år 2013 vaknade jag och var rädd. Jag var rädd för att en råtta hade krupit upp i mina byxor medan jag sov. Jag kunde nästan känna den, varm och pälsmjuk, när den sniffade sig förbi knäet och upp längs låret. Jag hoppade upp och skakade ur byxorna. Jag vräkte undan täcket och tittade under sängen. Där fanns ingen råtta.

Det är inte första gången under det senaste året som jag blivit väckt av den här inbillade, envisa råttan. Jag lyckas aldrig hitta den.

Den person som sköt flickan som skadades på den andra dagen av år 2013 var också flicka och israelisk soldat. Skytten var ännu under utbildning, vilket innebär att hon förmodligen är 18. Hon står under befäl av just den person hon sköt.

DN PLUS: Läs recensionen av Shani Boianjius debutroman

Under en rutinövning på skyttebanan gick utbildningsbasens befälhavare tvärs över skottlinjen mot målen. Åtminstone såvitt man vet hade soldaterna längs skyttelinjen instruerats att hålla vapnen säkrade och i en 45-gradig vinkel nedåt. Men av någon oförklarlig anledning som senare skulle kallas ett ”mänskligt misstag” var en av flickornas M16 inställd på automatik, och hon avfyrade två skott som träffade befälet. Sedan kastade hon i panik ifrån sig vapnet på marken.

När jag hörde nyheten blev jag rädd. Jag blev rädd för något som inte hände mig år 2006, när jag var soldat. För en dag då en soldatkollega kunde ha skjutit mig på en liknande bana, men inte gjorde det.

Jag har aldrig varit i krig, men tjänstgjorde i den israeliska armén (IDF) som vapeninstruktör. Jag var 18, och tjänstgöringen var obligatorisk för alla medborgare. Jag minns inte att jag någonsin var rädd under min tid i armén. Men det betyder inte att jag inte är rädd nu för saker som hände när jag var soldat. För mig är rädsla en fördröjd känsla. En flaskpost som ens äldre jag inte minns att ens yngre jag någonsin skickat, men som det äldre jaget ändå får ta emot. Många år senare kommer flaskan med brevet flygande uppifrån och krossas mot ens ansikte.

Jag minns att jag vaknat av att jag blev utskälld av en annan soldat, ett överlägset nätfreak som alltid klagade på att jag hade mat under sängen. Hon påstod att den skulle dra in ohyra i husvagnen vi delade, vilket var ungefär det dummaste jag någonsin hört. Hon hotade att skvallra, men det gjorde hon aldrig. Jag minns att jag var särskilt giftig i mitt svar till henne den dagen, eftersom jag kvällen innan haft en ensam fyratimmarsvakt på ett berg intill ammunitionsförrådet. Det hade tärt på nerverna.

Jag hade varit helt uttråkad under passet och minuterna verkade krypa fram. Jag bröt mot ordningsreglerna och läste en bok av Haruki Murakami som jag höll gömd bakom barrikaden medan jag såg upp var fjärde mening för att vara säker på att ingen officer gick förbi. Det var mörkt och varje mening tog en stund att reda ut, orden gled omkring på sidorna men kändes på något sätt också mer värdefulla. Jag vågade inte hålla upp boken i ljuset eftersom jag några veckor tidigare blivit påkommen med att läsa. I utbyte mot att slippa straff hade jag lovat att aldrig göra om det.

De soldater jag hade hand om den månaden var beduinska spårare i sin tidiga utbildning. Mitt jobb var att låta dem bekanta sig med sina M16 och leda de skjutövningar de måste gå igenom. Jag älskade att arbeta med dem. De var inte särskilt disciplinerade, men alltid glada och vänliga mot mig, kanske för att jag var den enda kvinnan som deltog i deras utbildning.

En gång blev en soldat så frustrerad under en hård träning att han slängde sitt vapen på befälet och förklarade att han ändrat sig – han ville inte bli soldat längre. En annan kom en gång till skjutbanan i strumplästen eftersom han ansåg att fötterna for illa av de nya armékängorna.

Den bristande disciplinen gjorde att befälhavande officer var särskilt strikt med säkerhetsprocedurerna. Övningsolyckor inträffade inom IDF varje månad, ändå föresvävade det mig aldrig att det verkligen skulle kunna hända. Under en lång tid fick soldaterna höra säkerhetsinstruktionerna upprepas fem, sex gånger om dagen. Jag lyssnade på dem som man lyssnar på säkerhetsgenomgången på flygplan, men officeren tog dem på allvar eftersom det var hans ansvar.

Om någon talade eller ens log under en uppställning på skjutbanan började han gasta om hur soldaterna riskerade livet på sina kamrater. Det måste ha varit utmattande. Själv trodde jag aldrig att det skulle vara någon fara. Soldaterna var lite knäppa, men eftersom officeren var så sträng iakttog de procedurerna på skjutbanan närmast som om de vore heliga.

Den där nästan ödesdigra dagen inföll mot slutet av soldaternas första träningstid. Vi brukade använda de dagarna för övningar som var roligare och mer interaktiva. För mig var de mer som de sista dagarna på sommarlovet än de sista dagarna på skjutövningarna.

Varje grupp fick en egen uppsättning mål på längre och längre distans. Soldaterna älskade att blåsa upp ballongerna och fästa dem på målen av papp. De ställde sig på linje i sanden och fick i tur och ordning skjuta på en ballong. Den grupp som först smällt alla sina ballonger hade vunnit. Det var en enkel tävling, och soldaterna blev väldigt ivriga.

Jag ledde en grupp medan officeren åtagit sig en annan. Någonstans i huvudet måste jag ha haft klart för mig att soldaterna tränades för att döda människor och att ballongerna representerade huvuden, men jag kan inte minnas att det någonsin fick medvetet fäste. Jag minns att jag var fullt upptagen med att ordna ballongerna i olika färgskalor för de olika grupperna och dela upp soldaterna i lag som skulle matcha varandra så att tävlingen (förlåt, exercisen) skulle bli meningsfull. Jag var 19 då.

Officeren oroade sig för hur soldaterna skulle klara av övningarna, men den första delen av dagen gick utan tillbud. Vid lunch fick vi ut tårta till skjutbanan från köket utan någon särskild anledning, något som sällan hände, så de började känna sig som om de var på ett födelsedagskalas. Krutlukten antog en lätt doft av stearinljus.

Så blev det den sista övningen före solnedgången. Båda grupperna hade en ballong kvar. Fyra av mina soldater turades om att skjuta, men missade. Jag väntade bara på att den andra gruppen skulle förklara sig som segrare, men de missade också. Sedan hade turen kommit till en soldat i min grupp, han som kommit till skjutbanan i bara strumpor. Jag hade alltid gillat honom. Jag la handen på hans axel och sa åt honom att ta sig all tid i världen. Det måste ha varit svårt med tanke på den press han bör ha känt, men han lyssnade och siktade långsamt, mycket långsammare än någon av hans upphetsade kamrater gjort.

Och så hände det. Mitt lags sista ballong sprack. Jag stirrade fascinerat. Ena sekunden fanns den där, i nästa var den helt borta, nästan som av egen vilja. Jag såg det konkurrerande lagets besvikna blickar. Jag kunde höra soldaterna bakom mig hurra och klappa händerna. Jag skrattade. Det var då jag hörde officerens rop på avstånd. Det nådde mina öron med ett oroväckande raseri som kändes helt malplacerat i det ögonblick av glädje jag just upplevde.

”Titta på ditt vapen”, skrek han.

Jag flyttade blicken från det förlorande, nedslagna laget till soldaten intill mig, han som just spräckt ballongen. Jag kände lukten av hans svett blandad med en krutdoft som inte längre påminde om stearinljus. Uttrycket i hans ansikte liknade en förvirrad kattunges. Jag sänkte blicken och såg att hans vapen pekade rakt mot min mage. Det var osäkrat. Hans finger vilade på avtryckaren.

Senare, bara några minuter senare, skulle jag övertyga mig om att det inte alls var så det hade gått till. Att jag överdrivit faran i situationen. Men nu, sju år senare, när den där dagen flöt upp i huvudet i en flaska jag glömt att jag stoppat ner det i, är jag säker på att jag minns den precis som den var. Vapnet som pekade. Min mage. Säkringens läge. Fingret på avtryckaren.

Alltihop var över innan jag hann känna någonting alls. Innan jag fick chansen att bli rädd. Officeren skyndade sig fram, närmade sig sedan långsamt och klickade på säkringen och tog vapnet ur soldatens händer.

Efteråt fick rekryterna en lång säkerhetsföreläsning. Jag berättade aldrig för min familj eller mina kamrater vad som hänt. Jag tror det tog mig mindre än en timme att glömma att någonting alls hänt. Inget hände ju när det kom till kritan. På kvällen var jag fullt upptagen med att göra mig redo för ännu ett vaktskift och fyllde fickorna med bröd och chokladpålägg som jag gömt under sängen. Den dagen var nästan ödesdiger, och som sådan hade jag dömt den till glömska fast den på något sätt återvände till mig på den andra dagen av år 2013, sedan jag hört om hur en flicka jag aldrig träffat blivit skjuten.

Under min militärtjänst var jag ledsen, ensam, irriterad, arg och uttråkad, men aldrig rädd. Det är jag bara i backspegeln, åratal senare. När man är ung känner man inte till alla de skäl som finns till att vara rädd. När man är i den åldern har de dåliga sakerna ännu inte hänt. Man tror att man är oövervinnelig. Nu är jag 25, men ibland ser jag äldre människor på tåget eller promenerande på gatan och tänker att de, snarare än de unga, är de riktigt modiga. Att ha levat så länge och känna till allt som finns att vara rädd för och ändå gå upp på morgonen är den verkligt tappra handlingen.

Jag ser på de 30-, 40-åriga politikerna i mitt land och kan inte begripa hur de klarar det. Den enda gång jag någonsin röstat var när jag var 18 år och soldat. Jag röstade på Kadima, det största partiet på den tiden och det som vann. Jag gjorde det för att så många gjorde det. Sanningen är att jag inte funderade så mycket på saken. Jag brydde mig mer om flickan som hotade skvallra om att jag gömde mat under sängen.

Den sommaren, under den regering jag valt, bröt Libanonkriget ut. Många inom armén ansåg att vi inte var förberedda. Folk dog på båda sidor. Min hemstad fick ta emot skurar av missiler och invånarna uppmanades fly. Den premiärminister jag röstat på blev den första israeliska premiärminister som anklagats för brott. När jag lade min första och enda röst var jag inte rädd för vad som skulle komma ut av det. Nu är jag rädd för att rösta igen, jag beundrar verkligen de få israeler i min ålder som inte är rädda, som vågar ha en klar politisk övertygelse.

Maten under min säng lockade aldrig in någon ohyra i husvagnen. Den lockade in en råtta. Jag låg och sov djupt i min armésäng efter ännu ett oändligt vaktskift när jag kände något krypa uppför benet, varmt och pälsmjukt. Jag hade fortfarande uniformen på eftersom jag ändå måste upp några timmar efter skiftet. Jag skakade på mig och försökte att inte bry mig, men så kände jag hur något kröp ännu längre upp. Jag satte mig upp och skakade benet.

Då kilade en råtta ur byxbenet och ner på golvet. Jag gäspade och fortsatta sova lika gott som nyss. Jag sade inget om råttan till någon annan av flickorna i husvagnen, och har inte gjort det till någon annan sedan dess heller.

Jag skulle gärna ha berättat om hur jag efter den natten blev så rädd för råttor att jag kastade ut maten jag haft under sängen, men det hade inte varit sant. Jag fortsatte ha mat under sängen ända fram till tjänstgöringens sista dag och kom inte en enda gång under min tid som soldat att vakna och tänka på den där råttan. Den rädslan kom över mig flera år senare. På den tiden var jag ung, och inget kunde skrämma mig.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.