Kulturdebatt

Först kränkt vinner

Foto: Stina Wirsén
Räcker det att studenten säger "Jag är kränkt" för att läraren skall ställas i skamvrån? Det verkar så, åtminstone på Lärarhögskolan i Stockholm. Där finns det studenter som anser att det är kränkande att det krävs korrekt svenska av blivande svensklärare. Maciej Zaremba ser en lagstiftning som skulle skydda mot trakasserier vändas till sin motsats.

Bild

När jag ringer Per Holmberg hör jag oro i hans röst. Så låter människor som tror att journalisten är ute efter dem.

Holmberg är föremål för utredning. I sju månader har Ombudsmannen mot etnisk diskriminering (DO) undersökt huruvida denne Holmberg är brottslig. När han slappnat av en smula säger han att tillvaron känns absurd. Han är gift med en spanjorska, han talar spanska hemma, hans son är döpt till Pablo, men nu undrar en statlig myndighet varför han diskriminerar spansktalande. Jag får inte nämna hans riktiga namn.

Han har skrivit "Fortsätt att arbeta med språket" på ett betygsformulär. Holmberg ansåg nämligen att studentens svenska brast i tydlighet liksom i grammatik.

Holmberg är examinator på Lärarhögskolan i Stockholm. Studenten som anmälde honom ansåg sig diskriminerad när han inte fick högsta betyg utan bara "godkänt". Och särskilt kränkt blev han av detta "Fortsätt att arbeta med språket". "No considero que deba ser juzgado el grado de mi conocimiento con respecto al idioma sueco", står i hans anmälan. Som Ombudsmannen fått översätta: "Jag tycker inte att min kunskapsnivå i svenska språket skall bedömas." Den kränkte studenten, skall tilläggas, läser inte till lärare i spanska. Han tänker lära ut ekonomi på gymnasiet.

Det började på hösten 2005. Lagen om likabehandling av studenter i högskolan hade då varit i kraft i fyra år utan att särskilt många på Lärarhögskolan klagat på särbehandling. Men i maj det året ansåg sig plötsligt fyra studenter "diskriminerade, kränkta och orätt behandlade". De ville nämligen inte följa läroplanen, de önskade studera på sitt eget vis. När de fick nej på den punkten blev de kränkta. Dessutom blev en av dem underkänd. Fick då en ny lärare, vars underbetyg han också upplevde som ett övergrepp. Då fick han en tredje lärare som - av ren utmattning, får man hoppas - godkände följande språkbehandling:

"Män har alltid varit mer framstående i högt rankade yrken inom till exempel medicin ... kanske mycket på grund av ett kvinnligt förtryck ..." "Läkare och sjukhuschefer domineras av män och även rektorer inom skolan." "Könen är del av ett system av tilldelade och uppnådda roller där en person utgör förväntningar i miljön."

Samma månad anmälde studenten Granberg högskolan till Handikappombudsmannen. Han var diskriminerad på grund av funktionshinder, klagade han. Högskolan har visserligen utrustat honom med diverse hjälpmedel och beviljat längre tid vid tentamen. Men när han skulle praktisera på en förskola blev det stopp. Personalen vägrade, de uppfattade honom som ytterligare ett barn i gruppen. Granberg klandrar dem inte, han lider av både Aspergers syndrom och uppmärksamhetsstörning (adhd), har svårt att "tolka krav och åsikter som inte sägs eller skrivs på ett tydligt sätt" och även problem med koncentrationen i "röriga och stressande miljöer". Men han menar att högskolan skulle ha försett honom med en assistent under praktiken. Och när det inte fanns resurser till det och skolan meddelade att han måste bedömas som alla andra, anmälde han diskriminering.

"Har högskolan vidtagit några åtgärder för att de av Darabi uppgivna trakasserierna skall upphöra?" undrar Ombudsmannen mot etnisk diskriminering. Darabis anmälan kom i oktober 2005.

Trakasserierna består i att Lärarhögskolan har avrått Darabi från att fortsätta utbildningen till svensklärare. Det är skolan skyldig att göra, när "ansvariga lärare ... bedömer att studenten är olämplig att utöva det yrke som utbildningen syftar till. Beslutet att avbryta utbildningen ligger hos studenten", står det i Studentens rättigheter och skyldigheter.

När Darabi skulle praktisera på en grundskola upptäckte lärarna att hon hade svårt att uppfatta vad barnen sade. Och när bokstaven "V" skulle läras ut till första­klassarna förstod inte lärarkandidaten orden "vik" samt "virka" i läroboken. Där någonstans gick gränsen för lärarna på denna förortskola. Det blir svårt för Darabi att lära barnen ett språk som de redan behärskar bättre än hon, antydde de. Då fick de höra från Darabi att de var rasister.

En allvarlig anklagelse, som Lärarhögskolan naturligtvis var tvungen att utreda. Men fann att det inte var rasläror som avgjorde, utan vanliga betygskriterier. Om skolan begått något fel, skriver man, så var det att den inte tidigare avrått Darabi från att bli svensklärare. Läsaren undrar kanske hur denna student kunnat ta sig ända fram till slutexamen. I högen av brev som hennes lärare utväxlat med varand­ra hittar jag ett möjligt svar. "Jag tror", skriver en rektor, att hon blivit godkänd tidigare eftersom hennes lärare "kände sig hotad av en diskrimineringsanmälan."

Och här hade denna sorgliga historia kunnat sluta, om det inte vore för studentkåren. Som vi skall se är student­kåren vid Lärarhögskolan litet speciell. Den har få synpunkter på utbildningens kvalitet eller på andra akademiska värden, dess affärsidé tycks vara att medlemmarna skall få valuta för pengarna. Det vill säga examen. Så på uppmaning av studentkåren anmäler Darabi högskolan till DO. Beredning pågår ännu. Hennes lärare har väntat i tjugotvå månader på DO:s besked om de är rasister eller om det är legitimt att fordra svenskkunskaper hos svensklärare. Kanske är det inget prioriterat ärende.

En månad senare, i november 2005, anmäler studentskan Swartz att hon känner sig "krängt" av Lärarhögskolan. Om läsaren förundras över lärarkandidatens stavning bör läsaren veta att hon är dyslektiker. Av det skälet fick hon en timme extra på sig under tentamen. Men när de andra studenterna, som blivit klara, började prassla med papper och prata med varandra blev det för störande för Swartz. Det finns ingen anledning att tvivla på att hon blev distraherad. Men det är diskriminering som hon anmäler.

Därefter ansåg sig en Hansson diskriminerad såsom "invandrare" eftersom högskolan avrått henne från vidare studier med hänvisning till hennes bristande svenska. Det är inte mitt problem, menar Hansson: "Tycker de att man har svårigheter i språket då måste de säga exakt var svårigheterna ligger och föreslå ngn sorts av stöd för att man ska kunna förbättras i det som saknas." Hon anser att det är skolans, inte hennes ansvar, att se till att hon får examen.

Denna märkliga höst år 2005 börjar studenter vid Lärarhögskolan erinra sig hur de blivit särbehandlade redan långt tidigare. Maliki anmäler i november att hon blivit underkänd i februari. Först nu har hon insett orsaken. Läraren har diskriminerat henne "på grund av etnisk tillhörighet genom att kräva att svenska språket skall vara korrekt".

Krav på begriplig meningsbyggnad, rättstavning samt uppmärksamhet visar sig vara uttryck för diskriminering. Eller bara allmänt kränkande. Följaktligen har ett tiotal lärare skriftligen fått förklara att de inte är rasister, homofober eller njuter av att trakassera dyslektiker när de följer normala kriterier för betygsättning.

Processen har satt sina spår i lärarkåren. En lärare säger till mig att han numera tänker sig för innan han påpekar språkfel om studenten inte är född svensk. En annan överväger att sluta. En tredje undviker studentsamtal i enrum. En chefsperson berättar att det finns lärare som inte vågar gå in i klassrummen, av rädsla för att någon där antecknar allt hon säger, "och vinklar det sedan för en anmälan". Psykologen Margareta Normell, som handleder lärare vid Lärarhögskolan, anser att det är "tragiskt" att skolan numera viker sig för anmälningshot och släpper igenom studenter som inte passar för läraryrket. "Det är grymt mot dem, för de kommer att misslyckas ute på skolorna - och det är grymt mot deras elever."

Beskåda denna bild av högskolekultur anno 2007. Av ett tiotal akademiska lärare som jag intervjuar är det bara rektorn som inte kräver att få vara anonym.

I nästan alla anmälningar förekommer nämligen tillvitelser om att läraren, förutom att underkänna studenten, skulle ha sagt något nedsättande om dennas ursprung, sexuella läggning eller handikapp. Alltid i enrum, utan vittnen.

Jag har - efter att ha läst alla akterna - svårt att tro att dessa påståenden är sanna. Dels därför att en del av klaganden behärskar språket så dåligt att man kan betvivla att de uppfattat nyanserna i det som sagts. Dels därför att somliga tolkar politiska omdömen ("kvinnor i Iran är förtryckta") som fördomar mot perser. Men också för att samtalstonen mellan lärare och studenter (ofta dokumenterad genom en mejlväxling före anmälan) är så vänlig (om den inte är direkt undfallande från lärarens sida) att det framstår som osannolikt att samma person dagen därpå skulle ha vräkt ur sig "jäkla invandrare". Slutligen därför att tillvitelsen i samtliga fall kommer i samband med att studenten blivit underkänd.

Jag kan ha fel i något enstaka fall. Men jag är övertygad om att en del av dessa anmälare förtalar sina lärare. De har nämligen ingenting att förlora på det. Men som Likabehandlingslagen har kommit att tolkas har de en hel del att vinna.

Enligt denna lag behövs det ingen formell anmälan för att skolan skall tvingas utreda om någon blivit diskriminerad. Jag frågar förvaltningschefen Ingemar Korsell om det räcker med hörsägen. "Nej, inte riktigt." Men uppgift i andra hand? "Joo ..." Det räcker, som det står, att lärosätet "får kännedom" om saken.

Det verkar inte krävas minsta belägg för att en utredning skall dra i gång. Den som tvivlar må beställa fram en anmälan från våren 2006, en offentlig handling. Här säger en kurdisk student att en namngiven lärare diskriminerar kurder. Till vem säger han det? Till någon i studentkåren. Vad anför han för "omständigheter som ger anledning att anta"? Inga som helst. Men studentkåren ser till att uppgiften "kommer till skolans kännedom". Som därigenom, enligt lagen, får en skyldighet att utreda.

I en normal värld frågar studierektorn om det finns några sakliga belägg för anklagelsen. Men vi är inte i den normala världen längre. Studierektorn utgår från att nu är det skolan som måste bevisa att den inte missgynnar kurder. Hur skall hon bära sig åt? Hon vet inte ens vilka som är kurder. Det kan knappast vara lagligt att anställa en etnisk inventering av studenterna. Men gör hon ingenting är det bara en tidsfråga innan skolan blir anmäld till DO, för att "ha brustit i utredningsskyldighet". Hon ser redan rubrikerna: "Lärarhögskolan tar lätt på rasism".

Studierektorn får en idé. Alla studenter har skrivit uppsatser på temat "min kultur". Läser man dem alla får man fram tretton möjliga kurder. Det har gått väldigt bra för de flesta, visar betygslistan, men inte för denne anmälare. Han är en av de två underkända. Han har inte lämnat in sina uppgifter i tid. För övrigt framkommer att han ligger i en privat fejd med den lärare som han anmält (i förorten där de båda verkar). Och efter denna utredning av löst skvaller har skolan upplyft lagens krav och kan andas ut.

Kan den utpekade läraren andas ut? Hans arbetsgivare har i fem månader låtit utreda om han burit sig brottligt åt - utan att högskolan haft minsta sakskäl för misstanken. Vill läraren genomleva en sådan process en gång till? Lägg ifrån er tidningen, bästa läsare, och fundera vad en sådan erfarenhet kan få för följder på en akademisk läroanstalt.

Jag frågar en handläggare på studentkåren varför han satte sitt namn under en annan anmälan, fastän han måste ha vetat att den ur laglig synpunkt var grundlös. Dessa två studenter hävdade inte ens att de blivit särbehandlade i egenskap av homosexuella, kurder eller dyslektiker. De var bara "kränkta" i egenskap av underkända, en folkgrupp som ännu inte åtnjuter lagens speciella beskydd. Då svarar handläggaren att en anmälan kan få effekt ändå. Vilken nämligen? Jo, att studenten får en annan lärare. Som kanske godkänner.

Den anmälda läraren fick aldrig veta på vad sätt hon kränkt eleverna. Troligen var det med omdömet: "Det är inte möjligt att godkänna den språkliga nivå som (deras) arbete uppvisar, framförallt med tanke på att de skall undervisa yngre barn." Men skolan vek sig, de två fick en ny examinator. Som godkände.

Efter sju år med Lag om likabehandling av studenter i högskolan känner sig Lärarhögskolan tvungen att likställa god svenska och rappakalja. Den känner sig också nödsakad att inbilla studenter att inget handikapp kan hindra en lärarkarriär. Sanningen får de själva upptäcka, i regel alldeles för sent. Men skolan går fri, den har inte diskriminerat någon.

Inget av detta kan ha varit riksdagens avsikt. Så hur kunde det bli på detta viset?

Jag vill påstå att skolan skördar vad den själv har sått. Året 2005 utsände Lärarhögskolan två kraftfulla signaler. Den förs­ta sade att också en oskälig anmälan kan ge studenten ett saftigt skadestånd. Den andra sade att i akademiska konflikter vinner inte den som har de bästa argumenten, utan den som först hinner bli kränkt.

I oktober 2003 ringer en lärare från en Stockholmsskola till Lärarhögskolan. Ni måste komma omgående, säger hon, den lärarkandidat ni skickat hit på praktik fungerar inte i klassen. Didaktikläraren Wallin rycker ut. Det är hans jobb, praktiken är sista steget inför lärarexamen. Han finner samma sak som lärarna. Kandidaten hör inte på eleverna, det är kaos i klassen. Två veckor senare upprepas situationen. Då berättar Wallin för studenten att han dessvärre måste underkänna henne på praktiken.

Av detta blev Bergkvist kränkt, eftersom hon tyckte att hon gjort sitt bästa. Därefter berättade hon för Wallin att hon var handikappad. "Perceptionsstörningar" bland annat. När Wallin svarade att hon fick ta det med skolans jurist berättade Bergkvist att hon var lesbisk. Läraren svarade att det kände han inte till, och för övrigt bestod hans uppgift i att bedöma hennes lärarförmåga, inget annat. Men att det inte skulle vara bra för henne om hon utvecklades till rättshaverist. Då blev Bergkvist kränkt igen: För att han inte noterat hennes läggning. Eller, ännu värre, lagt märke till den, men inte låtsats om saken. Samt för detta med "rättshaverist".

Ovanstående är, som det heter, ostridigt. Men Bergkvist hävdar dessutom att denne Wallin fällt några nedsättande repliker om homosexuella. Wallin nekar bestämt och upprört. Det finns inga vittnen. Men Bergkvist är helt säker på "att det ligger både homofobi och fobi mot handikappade" bakom hennes underkända praktik. Så tio månader senare anmäler hon högskolan till både HomO och HO.

Man tycker att en varningsklocka borde ha ringt hos Ombudsmannen. Bergkvist anmäler nämligen samtidigt en annan lärare (för att ha pratat med Wallin om hennes prestationer, "grov kränkning"), studentkåren, (för att inte ha stött henne) samt skolans jurist (för att ha sagt "alla skall examineras lika"). Och särskilt kränkt känner hon sig för att läraren påstod sig inte veta att hon var lesbisk..."då jag kommit ut redan första terminen".

Det är i augusti 2004. Lagen om likabehandling har varit i kraft i fyra år, det kommer nästan inga anmälningar. Normala rättsvårdande myndigheter skulle bli lyckliga över en sådan torka. Men våra specialombudsmän (JämO, HomO och så vidare) är inte vanliga myndigheter. Det står i instruktionen att de också skall skapa opinion. En farlig sammanblandning av roller, anser en del jurister (här kan man blunda och fantisera om hur våra åklagare skulle bära sig åt ifall de ålades att skapa rubriker).

HoMo tar upp Bergkvists klagan. Man utreder och efter ett år hotar man skolan med stämning. Inte för att ha diskriminerat Bergkvist, för den saken finns inga bevis. Men man upptäcker att skolans jurist, dit Bergkvist först klagat, inte gjort någon tjänsteanteckning om samtalet! Samt även försummat att berätta för henne att man avskriver ärendet. Och därmed, menar HoMo, är det bevisat att skolan underlåtit att "utreda omständigheterna kring de uppgivna trakasserierna" och skall betala skadestånd.

Hur borde en sådan utredning se ut? Det vet ingen riktigt, saken har inte tidigare prövats i domstol. Den blev inte prövad nu heller. Det verkar som om hotet om stämning försatte lärosätet i panik. Medierna skulle knappast notera att saken gällde ett formfel, det skulle handla om homofoba lärare förstås ... Och skolan lade sig platt: ingick förlikning och betalade Bergkvist 60.000 för att slippa rubriker.

Paniken måste ha varit rätt häftig, ty ingen hann tänka på vad en sådan förlikning kan betyda för lärarkårens moral. Den utpekade läraren fick ingen möjlighet att rentvå sig. Han gick följaktligen i däck och fick söka psykologhjälp. Hans kolleger såg det ske, och drog sina slutsatser.

Också med tanke på vad som sedan hände hade det varit klokast att ta en ­rättegång. Och få ett svar på huruvida det är diskriminering att inte ta hänsyn till sexuell­ läggning. Är en lärare skyldig att hålla reda på studenternas kärleksliv? Skall det gälla särskilda kriterier för lättstressade (liksom för dyslektiker, perser och dem som lider av adhd) vid lärarexamen? Och slutligen: Skall det räcka att studenten säger "Jag känner mig kränkt" för att läraren skall ställas i skamvrån medan skolan utreder hans övergrepp vid äventyr av skadestånd och skandal?

Det verkar som att det faktiskt räcker, åtminstone vid Lärarhögskolan. Då vill man veta hur en lag som skulle skydda mot trakasserier kunde vändas till sin motsats.