Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Fortfarande finns det ett öppet och ­rymligt Danmark för den som vill lyssna

Kulturhuset Krudttønden i Østerbro.
Kulturhuset Krudttønden i Østerbro. Foto: Anders Hansson

När terrorattentaten mot kulturhuset och synagogan inträffade var frånvaron av överraskning det mest slående. Danmark är ett land som i två decennier har styrt mot konfrontation. Nu har vi fått den, skriver den danske journalisten och författaren Carsten Jensen.

Så kom skräckfiguren till slut.

I tio år har vi av skiftande försvarsministrar fått veta att han skulle komma från Afghanistan. En analfabetisk taliban som inte skulle klara av att peka ut Europa på en världskarta, skulle en dag stå på stationen i Nørreport med en ryggsäck full av sprängämnen. Uppfylld av islamistisk lidelse skulle han ta tjogvis av oskyldiga med sig i döden.

Men han kom aldrig, trots att vi har lagt 20 miljarder kronor på att föra krig i hans land för att hindra honom att komma.

I stället var det en anonym gärningsman, som angrep ett debattmöte om yttrandefrihet och därefter en synagoga, innan han själv träffades av polisens kulor. Han hade sin postadress på Nørrebro.

Så vem skall vi föra krig mot nu? Islam? Den kvarts miljon muslimska medborgare som redan har smugit sig över landets gränser? Den unga andra generationens invandrare som diagnosticeras som ickeanpassade? Alla de som inte är villiga att med handen på Bibeln svära att de delar den danska kulturen med brunsås och potatis?

Under måndagen kommer det att hållas folkräkning i Danmark. Då skall en kvarts miljon muslimer var och en för sig resa sig för att ta avstånd. Annars är de under misstanke. De kommer alla betraktas som skyldiga tills de själva har bevisat motsatsen.

Tre timmar efter det första attentatet har ingen hört något från Danmarks statsminister. Frankrikes president François Hollande har uttalat sig. Helle Thorning-Schmidt har det inte.

Så slutligen kommer ett pressmeddelande, som låter som om det författats av jourhavande poliskommissarie. ”Mycket tyder på ett politiskt attentat och därmed en terrorhandling”, säger statsministern i ett eko av spekulationer i medierna. Inte någon gång under lördagskvällen går hon in i en tv-studio för att tala till det danska folket. Hon meddelar trött nationens medborgare att ”de skall leva som de brukar”.

Efter den 11 september uppmanade USA:s dåvarande president George W Bush amerikanerna att oanfäktat shoppa vidare. Är det samma besked Helle Thorning-Schmidt ger danskarna? Stå nu inte i vägen för den ekonomiska tillväxten. Fortsätt som om ingenting har hänt. ”Det Danmark du känner vill jag bevara”, som det heter på de affischer med hennes porträtt som i dessa veckor hänger överallt i landet. Vad hon än menar med sina lama meddelanden så står en sak klar. På lördagsnatten, medan skotten dånar i Köpenhamn, står Danmark utan ledarskap. Där statsministern skulle ha befunnit sig, finns i stället ett moraliskt tomrum.

Det är viktigt att veta allt om gärningsmannen och hans motiv. Är han en hemvändande krigare från Syrien? Finns smittohärden i utlandet? Men det finns en annan fråga som är lika viktig. Vilka är vi som nation?

Självradikaliserad, kommer vi kanske till sist att kalla gärningsmannen. Men ingen människa är en ö, så hans motiv och inspiration kan komma från många håll. Kan vi själva vara en av smittohärdarna?

Är Danmark en självradikaliserad nation?

Danmark är tillsammans med Belgien och Storbritannien det enda europeiska land som under de senaste tolv åren har deltagit i de fyra krigen i Irak, Afghanistan, Libyen och nu mot Islamiska staten. Danmark är tillsammans med Belgien det europeiska land som relativt sett skickar flest krigare till Syrien. Danmark är obestridligen det land i Europa som i sitt parlament har den starkaste, främlingsfientliga högerflygeln, Dansk folkeparti, som i nästa val verkar bli landets största parti och vars åsikter om främlingar delas av ett flertal av Folke­tingets partier, däribland socialdemokraterna.

Är det bara en slump att terror­gnistan löpte från Paris till Köpenhamn?

Problemet med yttrandefriheten i Danmark var aldrig att den missbrukades. Det var att den inte användes tillräckligt mycket. Att inte tillräckligt många danskar tog till orda. När politiker på den danska högerkanten räknas in bland Europas värsta demagoger, är det inte ett problem för yttrandefriheten. Det är däremot ett problem för den värdighet och det ansvar som alltid bör förbindas med ett politiskt, folkvalt ämbete. Men värdighet och ansvarskänsla är det i dag närmast omöjligt att förbinda med flertalet danska politiker.

Det finns fortfarande ett öppet och rymligt Danmark därute, ett civilsamhälle som försöker tränga igenom den mur som utgörs av medierna och Christiansborg. Men det toleranta Danmark tilltalas inte av några politiker. Det uppmuntras inte av några partier. Det bjuds aldrig in att tala framför några mikrofoner. Det toleranta Danmark håller på att bli stumt, och från i dag kommer det att befinna sig längre från mikrofonerna än någonsin tidigare.

När terrorattentaten inträffade var det frånvaron av överraskning som var det mest anmärkningsvärda med reaktionerna på sociala medier. Alla hade väntat sig det. Vi är ett land som i två decennier målmedvetet har styrt mot konfrontationen. Nu har vi fått den. Våra politiker har förberett oss på den. Och vi har själva förberett invandrarna, flyktingarna och deras efterkommande på den i en självuppfyllande profetia: inne bakom slöjan, inne bakom helskägget, inne bakom moskéernas murar är det ju så, inne i er. Våldet ligger på lur i er religion, i er kultur, i er historia, i er vrede, i era sinnen.

I de diskussioner som följde på terrorattentatet mot Charlie Hebdo, gjorde man i Danmark aldrig någon skillnad mellan satir och hets. Jag har inte läst tidskriften, men jag trodde på dess chefredaktör Stephane Charbonnier, när han förklarade att Charlie Hebdos satir var varmhjärtad och småleende. Men det mesta av det som i dag sägs om muslimer och deras religion är varken varmhjärtat eller småleende. Det är ondsint och mänskligt reducerande demagogi.

Jag värdesatte Tysklands förbundskansler Angela Merkel när hon beskrev den högerradikala proteströrelsen Pegidas frontfigurer som människor med hat och kyla i sina hjärtan – ett uttalande som hon i Danmark skulle ha varit tvungen att be om ursäkt för om hon skulle ha någon framtid som politiker.

Det är kalla hjärtan som på bägge sidor av frontlinjen nu sätter dagordningen i det självradikaliserade Danmark.

När terrorattentaten mot kulturhuset och synagogan inträffade var frånvaron av överraskning det mest slående. Danmark är ett land som i två decennier målmedvetet har styrt mot konfrontation. Nu har vi fått den. Det skriver den danske journalisten och författaren Carsten Jensen.

Carsten Jensen.

Den danske författaren och journalisten Carsten Jensen medverkar regelbundet i Dagens Nyheter. Han har skrivit mycket om kriget i Afghanistan.

Hans senaste bok på svenska är ”Ut. Upptäcktsresor 1978–2010” (Albert Bonniers förlag).

Detta har hänt.

Strax före kl 16 på lördagen avlossades ett stort antal skott mot kulturhuset Krudttønden i Østerbro där bland andra konstnären Lars Vilks befann sig. Den 55-årige filmregissören Finn Nørgaard dödas och tre poliser skadas.

Klockan 1 på natten skjuts den 37-årige Dan Uzan till döds vid en synagoga vid Nørreport. Två poliser skottskadas.

Strax efter klockan 5 upptäcks en misstänkt person i Nørrebro. Mannen börjar skjuta och när polisen besvarar elden skjuts den misstänkte till döds. Senare meddelar polisen att den döde är den person som misstänks för bägge dödsskjutningarna.

Läs mer i Nyhetsdelen och på dn.se.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.