Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Förtroendeklyftan mellan etablissemang och medborgare finns inte

Kommentar. Stefan Jonsson svarar Peter Esaiasson.

Det blir allt vanligare att forskare yxar till fakta som passar deras sak. I fallet Macchiarini på Karolinska institutet ledde det till att en av Sveriges mest ansedda akademiska miljöer på dagar tappade ett förtroende som det tagit ett sekel att bygga upp.

Problemet gäller även samhällsvetenskaperna. I söndags påstod Peter Esaiasson, göteborgsk professor i statsvetenskap, att det ”politiska etablissemanget” satt Sveriges väl på spel, drivit landet in i ”konflikter” och gett medborgare ”med extrema åsikter” ursäkter för att tillgripa våld (DN Debatt 14/2). Genom att satsa på att Sverige ”ska ha Europas mest generösa flyktingpolitik” har ”beslutseliten” enligt Esaiasson svikit ”medborgarna”.

Många har reagerat på artikeln. Avpixlat utnämner den till ”en av de viktigaste debattartiklarna på flera år på området invandring”. Järnrörssajten tolkar Esaiasson på ett sätt som han förhoppningsvis vänder sig emot, men som han inte heller försöker undvika.

Till forskarens etiska ansvar hör förstås att inte motståndslöst bekräfta extremhögerns världsbild. Esaiasson brister när han kopierar tankefigurer som länge cirkulerat i utrymmet mellan SD och Peter Mangs. Därav, som Niklas Ekdal skrev, hans ”gåva till politiska populister” (DN Kultur 15/2).

Det är också forskarens ansvar liksom människans att inte fara med osanning. När Esaiasson belägger idén om den politiskt korrekta eliten som bortsett från vanligt folks åsikter hänvisar han till SOM-institutet. Han skriver: ”Den generösa flyktingpolitiken har aldrig haft aktivt majoritetsstöd.” Från 1990 och framåt har det varit ”fler som önskar en restriktiv politik än som önskar en generös politik”.

Här uppstår förvirring. SOM-undersökningen frågar inte om flyktingpolitiken ska vara ”generös” eller ”restriktiv”. Däremot frågar den om det vore bra att ”ta emot färre flyktingar”. År 2014 instämmer 44 procent i förslaget, 32 avvisar det, medan 24 procent inte gör vare sig det ena eller andra. Tvärtemot Esaiasson finns alltså inget flertal som önskar ta emot färre flyktingar; däremot finns en majoritet som tycker det är ok som det är, alternativt är oengagerad i frågan eller vill ta emot fler. Esaiasson får ihop det genom att slira på orden och förtiga mittgruppens existens.

Han förtiger också SOM-institutets mest solida slutsats, uttryckt av Marie Demker, även hon professor i statsvetenskap: ”Sedan början av 1990-talet har svenskarnas inställning till flyktingmottagning blivit allt mer tolerant.” Enligt institutet är detta en stark trend. Den rimliga slutsatsen, enligt Demker, är att svensk asylpolitik länge haft ett brett och växande stöd, vilket inte hindrar att främlingsfientligheten samtidigt ökat i vissa grupper.

Kort sagt, den av Esaiasson postulerade förtroendeklyftan mellan etablissemang och medborgare finns inte. Tesen bygger i värsta fall på lögn, i bästa fall på en faktaselektion mer vanlig i politikens ytterkanter än i forskarvärlden.

Därför väcker artikeln frågor om etik. SOM-institutet är en tongivande kunskapsinstitution. Om två till institutet närstående experter, Demker och Esaiasson, offentligt presenterar av varandra motsägande slutsatser av undersökningarna – är då båda vetenskapligt och forskningsetiskt försvarbara?

Utan den diskussionen är det lätt att avfärda Esaiasson som bara ytterligare en i raden som påbörjat sin omskolning enligt högerpopulismens program. Fixeringen vid invandringen fräter på allas etiska och vetenskapliga omdöme.

Vi ser kort sagt följderna av det tillstånd Björn Wiman beskrev i DN (6/2) med anledning av Macchiarini: underskottet av humanistisk och historisk kunskap leder till en stor övertro på meriter, mätningar, fakta och kortsiktiga prognoser, och till en lika stor oförmåga till kritisk tolkning och etiskt ansvarsfull argumentation, i medicinen likaväl som samhällsvetenskapen och politiken.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.