Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Från och med nu är jag mig själv

Robert Hannah väljer nu att vara öppen med sin homosexualitet.
Robert Hannah väljer nu att vara öppen med sin homosexualitet. Foto: Lars Lindqvist

Att leva som homosexuell i en hederskultur innebär att ljuga för sig själv och sin släkt. Priset för att komma ut är ofta alltför högt. Människorättsjuristen Robert Hannah vill inte längre gömma sig. I dag lämnar han hederskulturen.

I min omgivnings ögon är jag urtypen för den lyckade andra generationens invandrare. Sonen till irakiska flyktingar som lyckats göra en klassresa och blivit en framgångsrik jurist som bor i bostadsrätt i Bromma. Men det är inte hela sanningen. Precis som tusentals homosexuella svenskar med invandrarbakgrund lever jag mitt liv utifrån hederskulturens regler.

Förtrycket är en del av min vardag, lika naturligt som att äta frukost eller ta en dusch på morgonen. Och jag hatar det. Jag hatar att konstant behöva ljuga och undanhålla information för min familj, släkt och omgivning. Jag har gjort det i över 15 års tid för att skydda min familj. I den kristna assyriska kulturen, där jag har mina rötter, är en homosexuell son eller dotter det värsta som en familj kan drabbas av. Att vara homosexuell är äckligt, onaturligt och fullständigt förkastligt. Jag har därför böjt mig för hedersförtrycket för att skona min familj från den stigmatisering som min homosexualitet medför.

Jag har gjort det för att familjen inte ska bli utstött eller behöva dra sig undan den assyriska gemenskapen. Att vänner och släkt ska ta avstånd från de jag älskar mest bara för att de anser att jag lever i synd. Att familjens rykte kommer att solkas om det kommer ut att jag är homosexuell. Jag vill inte att min familj ska tvingas välja mellan mig eller att vara en del av den assyriska gemenskapen. Jag har därför böjt mig för hedern. Hedern har blivit en del av mig.

Under min uppväxt fanns hedersförtrycket mot hbtq-personer överallt men samtidigt ingenstans. Att tala om homosexualitet var absolut tabu. Alla låtsades som att det inte fanns. I det assyriska språket finns såvitt jag vet inte ens ett ord för homosexualitet.

Samtidigt visste alla att homosexualitet var fel – något dekadent som bara etniska svenskar och andra västerlänningar sysslar med. Som ung homosexuell invandrarkille var jag fast i ett ingenmansland. Jag var ständigt medveten om att jag var annorlunda och därför aldrig bekväm i den assyriska kulturen. Samtidigt var jag inte riktigt hemma i det svenska samhället där jag kände mig ovan och vilsen utan min familj.

Mitt sätt att hantera situationen var att göra mig så osynlig som möjligt i sociala sammanhang, försvinna i förhoppningen om att släkten och mina assyriska landsmän skulle glömma mig. Det resulterade i att jag förlorade min identitet. Jag började upphöra.

Skolan var aldrig det andningshål som jag verkligen behövde. I Göteborgsförorten där jag växte upp tog barnen med sig de vuxnas heder till plugget. De flesta av oss kom från länder där homosexualitet är belagt med dödsstraff och där hederskultur är förhärskande. Vi var en brokig samling av bland annat assyrier, somalier, iranier, kurder, turkar, araber och afghaner. Kristna som muslimer. Alla visste vi att homosexualitet var något fullständigt oacceptabelt. Att bli kallad bög var den värsta förolämpningen man kunde få. Jag gjorde därför allt för att framstå som så macho som möjligt. Jag deltog i spelet på skolgården med att kalla andra killar för bögar om de rörde sig det minsta feminint. Äta eller ätas. Det gällde att överleva. Jag överlevde men jag sjönk samtidigt allt djupare i självförakt.

Efter studenten tog jag första bästa chans att flytta hemifrån och sedan dess har jag undvikit min hemstad Göteborg som pesten. Varje gång jag åker till min underbara hemstad känns det som tusen knivhugg i bröstet. Jag saknar min familj men hälsar bara på dem av pliktkänsla någon gång varje år. Vad ska jag svara när mina bröder frågar vem jag bor med? Vad ska jag svara när mina kusiner kommenterar att jag mest har tjejkompisar? Och vad ska jag säga när mina släktingar frågar varför jag inte gifter mig med någon tjej och i nästa andetag föreslår lämpliga kandidater?

Varje gång jag träffar en släkting funderar jag över om det är den sista gången vi kommer att ses. Det är för jobbigt för mig att leva i Göteborg, men samtidigt längtar jag så efter att kunna vara en del av gemenskapen. Jag vill kunna vara assyrier och umgås med min familj och släkt. Men jag avskärmar mig från den assyriska gemenskapen för min älskade familjs skull.

Jag flyttade till Stockholm utan att känna en endaste person. Jag sökte mig genast till de enda personer som förstod min situation: andra bögar med invandrarbakgrund. Många av dem blev, och är ännu, min andra familj. Vi träffades genom chattsidor på nätet där vi använde oss av påhittade namn, hemstäder och ursprung tills vi träffades på något fik på stan. Men inte ens då kunde vi vara ärliga mot varandra om våra verkliga identiteter. Alltid en katt och råtta­lek med lögner för att minimera risken att sanningen skulle komma fram och kanske nå landsmän eller släkten.

En talande historia var den första dejten jag var på i Stockholm. Killen som jag skulle träffa hade på nätet uppgett att han hette Fadi och var libanes. När vi träffades på ett fik erkände han att han var kurd och hette Omar. Men på kvittot sedan han hade betalat stod det ett helt annat namn. Om han verkligen hade kurdisk bakgrund eller inte fick jag aldrig klart för mig. Alltid unga killar med liknande öden som mitt. Några av dem klarade inte pressen hem­ifrån utan är i dag gifta med kvinnor, andra lever fortfarande dubbelliv med hemliga pojkvänner. Endast ett fåtal är förunnade lyxen att kunna leva helt öppet, att kunna hålla sin partners hand på stan utan att få panik.

I samma stund som jag kom ut för min mor förvisade jag henne till ett fängelse. Hon är i dag förmodligen det största offret för det hedersförtryck som kommer av att jag är homosexuell. Hon slår knut på sig själv för att hålla min homosexualitet hemlig, allt för att skydda familjen från oförstående släkt, vänner och landsmän.

Hon är en frispråkig och stark kvinna, men hon kan inte ens berätta för sina närmaste vänner om mig, och absolut inte för släkten. Hon är övertygad om att de kommer att reagera med äckel och avsmak, tycka att det är onaturligt, och att de kommer att försöka förmå henne att förskjuta eller omvända mig. Hon är ständigt orolig för att hemligheten ska komma ut, att folk ska ta avstånd från familjen, men allra värst att min bortgångne fars goda rykte kommer att dras i smutsen. Hon lever med en konstant oro, undviker människor som hon tror kommer att ställa jobbiga frågor samtidigt som hon försöker vara en del av den assyriska gemenskapen i Göteborg.

Hon konspirerar med min syster och de få exklusivt utvalda släktingar som jag berättat för. Allt för att hemligheten inte ska komma fram i ljuset. Hon bemästrar balansgången med en lindanserskas skicklighet. För egen del har hon accepterat mig för den jag är. Hon menar att det enbart är Gud som har rätt att döma mig. Att det är okristet att döma någon. Hon är min älskade mamma och min främsta förebild i livet. Men samtidigt medverkar hon till att upprätthålla hederskulturen.

Med åren har det blivit naturligt för mig att jag är assyrier i Göteborg och bög i Stockholm. Det är naturligt att min mor har träffat min pojkvän en gång. En gång på sex år. Det har blivit naturligt att han inte existerar när vi pratar i telefon. Det har blivit naturligt att jag sällan träffar min familj och att jag mår dåligt av att besöka min hemstad. Det har blivit naturligt för mig att ljuga om mig själv.

Mina föräldrar flydde till Sverige från Irak för att jag skulle kunna leva öppet som assyrier. Men hederskulturen har tvingat mig att välja mellan att vara assyrier eller bög. För både och kan jag inte vara. För min familjs skull.

Jonas Gardell har på senare tid uppmärksammat det hat som hbtq-personer möttes av i 1980-talets Sverige. Men vi måste inse att för många lever hatet kvar. Det finns mycket kvar att göra. Jag har med åren träffat på många hbtq-personer med utländsk bakgrund som lever med samma heders­förtryck och självförnekelse som jag. Många av dem på ytan lyckade och välutbildade med bra arbeten inom politiken, kulturlivet eller i näringslivet. För fyra år sedan bestämde jag att jag ville hjälpa hbtq-personer med invandrarbakgrund och andra utsatta personer. Jag blev politiskt aktiv. Men för att kunna lyfta fram det förtryck som tusentals unga hbtq-personer med utländsk bakgrund dagligen drabbas av i Sverige måste jag själv vara öppen i alla sammanhang och i offentligheten.

Från och med nu väljer jag därför att göra hederskulturen till en del av mitt förflutna. Jag väljer att vara både assyrier och bög. Både i Stockholm och Göteborg. Ingen kan ta det ifrån mig. Jag väljer att kämpa för de unga svenskar som utsätts för hedersförtryck enbart för att de tycker om personer av samma kön. Från och med nu är jag mig själv.

Robert Hannah är människorättsaktivist och kandidat till riksdagen för Folkpartiet 2014.