Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Från vilken avgrund kommer ­detta ständigt latenta hat?

”Steget från detta verbala våld till handgripliga attacker är inte långt”, skriver Jackie Jakubowski. Från pro-palestinsk demonstration i Paris.
”Steget från detta verbala våld till handgripliga attacker är inte långt”, skriver Jackie Jakubowski. Från pro-palestinsk demonstration i Paris. Foto: Thibault Camus

I ett uttalande om konflikten i Gaza skrev Stefan Löfven (S) nyligen på Facebook: ”Israel måste respektera internationell lag men har självfallet rätt att försvara sig.” Denna lilla självklarhet har resulterat i mer än 3.300 kommentarer på Facebook. I ett stort antal av dessa vävs antijudiska argument in i kritiken mot staten Israels politik. I åtskilliga fall är det fråga om ett grovt hat: ”Utrota alla judar!”, ”Judarna måste bort!”, ”Rensa de jävla judarna!” etc. I flera fall hyllas Hitler och det uppmanas till ”en ny förintelse av judar”.

Stefan Löfven har förklarat att han är ”väldigt bekymrad över antisemitismen i vissa kommentarer”. Själv har han på Facebook kallats ”jävla judeälskare”, ”marionett” (i händerna på judarna), ”ynklig och skit”.

Jag frågar: från vilken avgrund väller detta obehärskade hat fram?

Att många engagerar sig för palestiniernas sak är begripligt. Vem kan vara oberörd inför hjärtslitande bilder från Gazas sjukhus med dödade och skadade palestinska barn? Men var är protesterna mot Hamas, som cyniskt – trots svåra förluster – avvisat alla förslag till vapenvila, placerat raketer i bostadshus och skolor, uppmanat och tvingat palestinska civila att agera mänskliga sköldar?

De som i dag deltar i talkörer mot Israel har konsekvent tigit när Hamas dag efter dag i månader beskjutit israeliska städer och byar – ett tusen raketer bara under den vecka som föregick Israels beslut att sätta stopp för angreppen. De lägger skulden för det senaste krigsutbrottet på Israel, trots att det var Hamas oavbrutna raketbeskjutning som utlöste den senaste blodspillan.

Varför har organisationen Ship to Gaza, som protesterat mot den israe­liska blockaden mot Gaza, aldrig arrangerat några ”hjälpaktioner” på öppet hav mot Egypten som i åratal också blockerat Gaza och inte tillåtit leverans av förnödenheter och mediciner?

Hur förklara detta selektiva samvete hos somliga, ett samvete som vaknar till liv bara när Israel är inblandat? Hur förklara denna fixe­ring vid den judiska staten?

I de mejl jag har fått läsa de senaste veckorna är steget mycket kort från argumentet ”man måste kunna kritisera Israel” till en katalog av antisemitiska beskyllningar och okvädesord. Är inte gränsen passerad för vad som kan accepteras som kritik mot Israels politik när man på bloggar, i talkörer vid demonstrationer och i insändare framställer Israel och ”judarna” som monster och orsak till all världens elände; de måste ”krossas”, ”gasas” och ”dödas” för mänsklighetens och världsfredens skull. Steget från detta verbala våld till handgripliga attacker är inte långt. Det har vi fått erfara de senaste veckorna när judar har misshandlats i Malmö och Bryssel, synagogor angripits med brandbomber och judiska affärer vandaliserats i Paris, Hollands överrabbiner har misshandlats på öppen gata i Amsterdam och talkörer har skanderat ”Död åt judesvin!” i Berlin. Är detta ett uttryck för ”protest” mot Israel?

Jag frågar igen: från vilken avgrund kommer detta ständigt latenta hat?

Den holländske författaren och historikern Ian Buruma ställde just denna fråga efter det förra Gaza-kriget. Han svarade att det är skuld som är det ”skummande raseriets” primära drivkraft. ”Skuldkänslor inför den europeiska kolonialismens tidigare undersåtar i Mellanöstern, som nu befinner sig i konflikt med israelerna; och skuldkänslor inför judarna på grund av Förintelsen.”

Debatten om Israel/Palestina handlar i grunden om en territoriell konflikt men den utspelar sig i en värld som aldrig gjort upp med det klassiska europeiska judehat som väcks till liv varje gång tidsandan tillåter, och som i dag samspelar med en från den muslimska världen importerad antisemitism, ett av islamismens mest framträdande kännetecken. Det är därför som Stefan Löfven får ta emot grova hälsningar på sin Facebooksida efter ett balanserat inlägg om Israels rätt att försvara sig; det är därför som svenska judar känner sig hotade av judehatare som låtsas värna om palestinierna.

När skillnaden mellan Israelkritik och antisemitism allt mer suddas ut är vi bara ett steg ifrån att ”Israelkritik” inte längre behövs som en förevändning för att angripa judar.