Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Fred i sikte efter 50 års krig i kokainets Colombia

Foto: Fernando Vergara

I höst ska folket rösta om ett fredsavtal. Ser vi slutet på världens längsta ännu pågående krig? Magnus Linton förklarar vad som händer i landet med världens sämsta rykte.

Efter ett bra ligg med sin colombianska flickvän Marylin på ett hotellrum i Puerto Asis, en stad i södra Colombia, tände den brittiske fotografen Jason Howe enligt grabbkonstens regler cigaretten efteråt medan han försökte ta in vad hans årsgamla kärlek just meddelat: ”Jag mördar för pengar.”

Hon hade nyligen haft ihjäl en av sina vänner som gjort ärenden åt gerillan och trots att lönnmördarkarriären bara börjat hade hon hunnit dräpa 23 människor sedan hon värvades av AUC, den högermilis – gödd av jordägare, militärer, kokainkungar, politiker och företagare – som under denna tid, nollnolltalet, expanderat till en nationell prokapitalistisk massmördararmé i tjänst åt alla i behov av skydd mot landets antikapitalistiska dito: Farcgerillan.

Kort därefter – när Howe åkt till Afghanistan på nya spännande uppdrag – mördades Marylin själv, inte av gerillan eller som hämnd för något mord utan av de sina efter att ha setts i samtal med fel person; i en pedagogisk demonstration av vad som händer medlemmar som slarvar avrättades hon av AUC:s folk. Howe, nu aktuell med världspremiären av den självkritiska dokumentären ”Hoka hey – A good day to die”, hade under tiden som förflutit mejlväxlat med kvinnan han trots allt inte kunnat släppa och tagit henne på orden då hon skrivit att hon inget hellre ville än att ta sig ur det helveteshål hon satt sig i för att starta ett nytt liv mer i linje med Guds vilja.

Istället blev det emellertid död och hennes fyraåriga dotter, likt hundratusentals barn i Colombia, blev föräldralös – medan Howe fick skäl att ställa en av de vanligaste frågorna i det land som hösten 2016, efter 50 års krig, sägs vara på väg mot fred: Mördades den unga krigaren för att hon verkligen samarbetat med någon av gruppens fiender eller bara för att hon faktiskt ville kliva ur våldskarusellen?

Alla latinamerikanska staters historia har stora inslag av extraordinärt våld, men den colombianska erfarenheten saknar motstycke inte bara i Amerika utan i de flesta delar av världen. Mer än 225.000 människor, 80 procent civila, har dött och över sex miljoner människor har drivits från sina hem i den väpnade konflikten mellan landets militär, länge assisterad av drogfinansierade dödskvadroner som AUC, och den terroriststämplade Farcgerillan som nu, om allt går vägen, ska avmobiliseras. Fredsförhandlingar har pågått sedan 2012 och ett minutiöst formulerat fredsavtal ska under hösten ut på folkomröstning, varpå – om colombianerna säger ja till dess skrivningar – världens längsta ännu pågående krig kan avslutas. Åtminstone på papperet.

Foto: Fernando VergaraProtester mot president Juan Manuel Santos försök att mäkla fred med Farc-gerillan. Foto: Fernando Vergara

För någon fred i meningen frånvaro av organiserade väpnade konflikter lär det inte bli. Landets andra gerilla, ELN, finns kvar och har 2.000 kvinnor och män i vapen. Colombia är återigen världens största producent av kokain, 65.000 familjer är direkt eller indirekt beroende av kokaodling, landets mäktigaste drogkartell har vuxit explosionsartat och organiserar i dag 3.000 beväpnade ungdomar. Även Farcgerillan med sina 7.000 krigare har det senaste decenniet håvat in mellan 150 och 500 miljoner dollar om året på ”beskattning” av kokaodling, en till synes permanent lockelse som starkt reducerar rebellernas vilja att på allvar säga farväl till vapnen.

Ett annat problem av mer sofistikerad art är de speciella våldscykler som Marylins öde illustrerar, och som gäller oberoende av om landets massor av fattiga ungdomar med inget att förlora lockats med i en revolutionär eller reaktionär väpnad grupp; kommer den vapenstinna omgivningen tillåta att krigarna kliver av, gör sig civila, startar nya liv? Eller blir de som tidigare dödade av resterande väpnade fragment ur den egna eller någon annan grupp?

Flera undersökningar visar att den största rädslan bland de Farc-medlemmar som väntas lämna in vapen gäller skräcken att falla offer för en rivaliserande grupps kulor och det är dessvärre ingen obefogad oro. Fredsuppgörelsen som nu är föremål för slutjusteringar, givetvis bara inledningen på en mycket större process, är långt ifrån den första ansträngning som gjorts för att sätta punkt för striderna. Redan på 1980-talet gjordes ett försök från vänster att föra kamp mot det gamla privilegiesamhället via valurnan i stället för med vapen, men det ledde bara till att det aktuella partiet, Unión Patriótica, fick se tre tusen av sina förtroendevalda mördade. När EPL, en annan av landets gerillarörelser, lade ner vapnen i början av 1990-talet såddes fröna till vad som nu utvecklats till landets största drogsyndikat, Los Úsugas.

Få länders våldsamma historia har i så hög grad som den colombianska mystifierats eller till och med mytologiserats. Sanningen är dessvärre att konflikten är påfallande rationell.

Efter att det paramilitära komplexet formellt avmobiliserades under 2000-talet visade det sig att en tredjedel av kongressen haft samröre med massmördarna i AUC. Och när Farc under 1990-talet erbjöds generösa villkor i dåtidens mest avancerade förhandlingsförsök använde gerillan bara regeringens eftergifter till att stärka sig militärt och expandera kokaodlingarna.

De ambitiösa förhandlingar som nu pågått i fyra år och tros bära frukt innan 2016:s slut tar givetvis hänsyn till alla dessa förödande erfarenheter i syfte att inget ska upprepas, och ingen tvekan råder om att detta initiativ har större utsikter att lyckas än något tidigare – men fredens kärnfråga är fortfarande öppen: anser sig tillräckligt många colombianer, även de storstadsbor som inte lika konkret drabbats av kriget, ha tillräckligt mycket att tjäna på en förhandlad fred?

Få länders våldsamma historia har i så hög grad som den colombianska mystifierats eller till och mytologiserats. Såväl i litteratur som i film, konst, musik och inte minst kommersiella teveseriesuccéer som ”Narcos” har Colombia fått sin blodiga vardag porträtterad som irrationell, förnuftsmässigt ogripbar – ibland närmast exotisk. Sanningen är dessvärre att den colombianska konflikten, givet dess helt begripliga rötter, är påfallande rationell och allt annat än mystisk. Landet är ett av världens mest ojämlika samhällen: 0,06 procent av alla jordägare äger 53,5 procent av jorden, 9.200 personer av landets 49 miljoner invånare äger 65 procent av alla insatta bankbesparingar, 60 procent av arbetskraften är informell och två av tre colombianer saknar pensionsplan.

Foto: Fernando VergaraColombia har brutala klassklyftor. Foto: Fernando Vergara

Det var som reaktion mot sådana strukturer inbördeskriget startade den 9 april 1948 när det stod klart att den radikale presidentkandidaten för det liberala partiet, dåtidens vänster, skulle vinna det kommande presidentvalet på löften om reformer – och därför sköts ihjäl. Händelsen fick snarlika upprepningar i en utveckling som blev ett mönster; så fort en folklig ledare fick växande stöd för om så bara modesta revideringar av privilegiesamhället satte jordägarhögern kallblodigt punkt med vapen, tills många drog slutsatsen att inget annat än väpnad kamp stod till buds för den som ville förändra Colombia.

Ur de första liberala gerillorna föddes sedan Farc 1964, en rörelse som med tiden – likt de kubanska vännerna – allt mer kom att präglas av kalla krigets logik, snart blev beroende av Sovjet och till slut helt förlorade sig i marxist-leninistiska dogmer som rapades i försvar för omfattande övergrepp, framför allt kidnappningar. När muren sedan föll hade kokain blivit favoritdrog bland världens bemedlade klasser och gerillan lät tappet från Öst fyllas av drogproduktion. Kidnappningar och kokain var inkomstbringande men politiskt djupt demoraliserande och i dag är Farc, sedan länge, en organisation vars metoder förkastas av nästan alla men vars ursprungliga rättvisekrav stöds av de flesta.

När Colombia nu går mot fred – mycket men långt ifrån allt pekar ditåt – bygger det på insikten att vad som kan nås inte är den perfekta freden utan den möjliga freden. Under 1990-talet levde den då mer än dubbelt så starka rebellarmén i den förvirrade tron att man kunde nå en revolutionär fred, vinna kriget. Ett decennium senare levde den populäre högerpresidenten Alvaro Uribe, i dag passionerad ledare för nej-kampanjen till fredsavtalet, i den lika världsfrånvända tron att staten kunde bomba bort Farc, vinna kriget.

Vad som präglar dagens fredsprocess är den nyktrare insikten att konflikten hittills bara haft förlorare och aldrig kommer få några vinnare – men att det i landet med världens sämsta rykte finns enorma resurser som på grund av de allt mer anakronistiska vapnen aldrig fått chansen att riktigt visa sig för omvärlden: en med latin-amerikanska mått mycket välutbildad arbetskraft, en självständig rättsapparat, avancerat näringsliv med ett stort träd moderna industrigrenar, ett världsledande reintegrationsprogram som redan hanterar tusentals desertörer, unikt progressiva urbana reformer, mycket starkt civilsamhälle, ett offentligt stött kulturliv med teater, film och litteraturarrangemang i världsklass samt enorma naturresurser med stora potentialer långt bortom kokainet – olja, kaffe, guld, bananer, kött, ädelsten, turism. Ett fredsavtal, hävdar sittande president Juan Manuel Santos, skulle i sig höja den colombianska tillväxten med två procent.

Det är nog ingen överdrift.

Men ännu osäkert om det blir verklighet.

Detta har hänt. 50 år av krig

Vänstergerillan Farc föddes 1964 som ett svar på jordägarnas ovilja att diskutera demokrati. De blev snart beroende av Sovjetunionen.

När Berlinmuren föll och finanserna sinade fyllde gerillan på partikassan med drogpengar. Kidnappningar och kokain demoraliserade rörelsen.

Landets organiserade brottssyndikat och drogfinansierade dödsskavadroner har många liv på sitt samvete.

Fredsförhandlingar har pågått sedan 2012 och tanken är att Farcgerillan ska avmobiliseras. Fredsavtalet avgörs i en folkomröstning under hösten.

Mer än 225.000 människor, 80 procent civila, har dött i kriget.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.