Generation Facebook förtjänar något bättre

Bild 1 av 2
Jesse Eisenberg (mitten) som Mark Zuckerberg i filmen ”The social network.” Foto: Merrick Morton
Brittiska författaren Zadie Smith var på plats på Harvard när Facebook uppstod. Foto: Maja Suslin/SCANPIX
  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

På Facebook blir vi förkrympta och deformerade. Det menar den världsberömda brittiska författaren Zadie Smith som nu loggat ut för gott.

På Facebook blir vi förkrympta och deformerade. Det menar den världsberömda brittiska författaren Zadie Smith som nu loggat ut för gott.

Hur lång är en generation nu för tiden? Jag måste kunna räkna mig till Mark Zuckerbergs generation – det skiljer bara nio år – men av någon anledning känns det inte så. Och det trots att jag (som alla andra på Harvards campus hösten 2003) ”var där” när Facebook uppstod och minns Facemash och uppståndelsen den vållade; men också den hemska snön som gjorde tårna grå och urholkade själen och som utan blodspillan gjorde slut på en ekorre vid vårt hus – nedfryst, livlös, perfekt, som Blaschkas glasblommor. Utan tvivel kommer jag om ett antal år att minnas fel om hur nära Zuckerberg jag befann mig, på samma sätt som alla i Liverpool på 1960-talet träffat John Lennon.

Men just då kände jag mig rätt fjärran från Zuckerberg och kidsen på Harvard. Det gör jag än i dag, i synnerhet som jag i allt högre grad (av fritt val och underlåtenhet) ställer mig utanför allt det där de höll så högt. Vi har olika idéer om saker. Vi har närmare bestämt olika idéer om vad en människa är, eller borde vara.

Annons:

Jag är ibland bekymrad över att min uppfattning om vad det är att vara människa är tillbakablickande, irrationell och inadekvat. Kanske har Generation Facebook byggt sina virtuella boningar i god tro, i avsikt att ge rum åt de Människor 2.0 de faktiskt är, medan jag finner det besvärande eftersom jag fortfarande är en Människa 1.0. Ju mer tid jag tillbringar med Generation Facebooks eftertrupper (i form av mina studenter), desto mer övertygad blir jag å andra sidan om att en hel del av den mjukvara som för närvarande formar deras generation är dem ovärdig. De är intressantare än den. De förtjänar bättre.

Med ”The social network” har Generation Facebook fått en film som är den nästan värdig, och eftersom det är så oväntat känns filmen mer upplyftande än den förmodligen, rent objektivt sett, är. Redan i öppningsscenen står det klart att det här är en film om 2.0-människor, gjord av 1.0-människor (Aaron Sorkin och David Fincher, 49 och 48 år respektive). Herregud, det är ju en pratfilm, med lika många ord i minuten som screwballkomedin ”His girl Friday” från 1940. En pojke, Mark, och hans flickvän, Erica, sitter vid ett litet bord på en Harvardbar och bollar repliker mellan sig på det där obevekliga sättet som blev så berömt med Sorkins ”Vita huset” (man får vara glad att ingen säger ”walk with me”).

Men det är något som inte stämmer med den här unge mannen; hans blick är flackande, han tycks inte förstå vanliga ordvändningar eller språkliga tvetydigheter, han tar allt bokstavligt på gränsen till det kränkande, är pedantisk på gränsen till det aggressiva (”Final clubs” korrigerar han Erica när de talar om de exklusiva Harvardföreningarna, ”Inte Finals clubs”). Han förstår inte vad som händer när hon försöker göra slut med honom (”Vänta, händer det här på riktigt?”). Inte heller förstår han varför. Han fattar inte att det han själv ser som ett enkelt konstaterande kan ha en personlig och smärtsam innebörd för andra.

Han är kort sagt en datornörd, en social ”autist”, en välkänd typ för Finchers publik. För att skapa denne Zuckerberg behöver Sorkin nätt och jämnt nudda papperet med pennan. Man kommer till bion och väntar sig att få möta den här mannen och det är ett nöje att se Sorkin färglägga det vi redan skissat på i huvudet.

Ibland kan kulturen känna igen en individuell person kollektivt. Eller tro sig göra det. Alla vet väl varför nördar gör det de gör? För att tjäna pengar, vilket ger popularitet, vilket ger brudar. Sorkin, säker på sin grundmyt, berättar en upplivande historia om ett dubbelt avvisande – sedan Zuckerberg försmåtts både av Erica och av Porcellian, den finaste av klubbarna, ger han sig ut på sin ursinniga resa mot toppen.

Det lär dröja länge innan det dyker upp en filmtönt som kan flytta ner Jesse Eisenbergs Zuckerberg från nördtypernas topp. Den passivt aggressiva, entoniga rösten. Den plötsliga ledan när någon annan än han själv talar. Det nätt och jämnt dolda hånflinet.

Visst. Vi känner igen sorten. Överprogrammerad, rasande, ensam.

Och mot slutet möter Zuckerberg djävulen i vägkorsningen: naturligtvis i form av en entreprenör i musik på internet. Det är en instinkt hos Generation Facebook att räkna med (hoppas?) att en popstjärna ska göra bort sig på film, men Justin Timberlake som Sean Parker höjer sig elegant över sådana förväntningar: vare sig man tycker han är en knöl eller inte så spelar han knöl på ett helt storartat sätt. Målade ögonbryn, svettig panna, och det där kokainstinna, lövtunna självförtroendet som ständigt hotar att störta ner i paranoia. Vad Timberlake spelar upp för Zuckerberg och åskådarna är ungefär vad han bjudit på i sina videor det senaste decenniet: en vision av det goda livet.

Som även den är lövtunn, och här är Fincher skoningslöst satirisk. Gräddfil på krogen, en cocktailservitris som behandlar honom som kung, den bästa årgången, ett privatbås, dyr mat i fåniga småportioner, appletini-drinkar, date med en Victoria’s Secrets-modell, vilda fester, fantastiska bilar, eleganta kostymer, kokain och ett skyhögt mål : ”En miljon dollar är inte häftigt. Vet du vad som är häftigt?… En miljard dollar.”

Över en cocktail på en glamorös nattklubb bländar Parker Zuckerberg med berättelser om det liv som väntar honom på andra sidan miljarden. Fincher håller den dånande Eurohouse-musiken precis så högt uppskruvad som den skulle vara i verkligheten: skådespelarna måste praktiskt taget skrika för att göra sig hörda. Likt många nördar före honom är Zuckerberg alltför hänförd av tanken att han är i himlen för att märka att han är i helvetet.

Generation Facebooks besatthet av den här sortens kändisliv är mer än välbekant. Den är sorglig, den är plågsam – och vi delar den. Men delar Zuckerberg den, den verklige Zuckerberg? Är det här verkligen hans motiv, hans besatthet? Nej – och det vet filmen. Flera gånger försöker manuskriptet foga in den verklige Zuckerbergs uppenbara likgiltighet för pengar med filmens intrig – men lyckas aldrig helt.

Vilket slags makt hoppades han vinna i high school, i sjuttonårsåldern? Makt över flickor? Det motivet är faktiskt ett rent påhitt – med ett kort uppehåll har verklighetens Zuckerberg varit ihop med samma kinesisk-amerikanska sedan 2003, ett faktum som filmen hoppat över helt.

Men om det inte är pengar, och inte flickor, vad är det då? I Zuckerberg ser vi ett sant amerikanskt mysterium. Som kanske inte är så mystiskt, kanske spelar han bara ett långsiktigt spel: inte en miljard, utan hundra miljarder dollar. Eller kan det möjligen vara så att han helt enkelt bara älskar att programmera?

Man kan ändå inte låta bli att känna en liten våg av stolthet över den här 2.0-generationen. I ett decennium har de läxats upp för att de inte skapat den rätta sortens måleri eller litteratur eller musik eller politik. Det visar sig att de smartaste 2.0-kidsen har gjort något helt annat och mycket speciellt. De har skapat en värld.

Och de som skapar världar och sociala nätverk frågar sig en sak först: hur ska man göra det? Zuckerberg hittade sitt svar på tre veckor. Den andra frågan, den moraliska frågan, kom han till senare: Varför? Varför Facebook? Varför just det formatet? Varför ska man göra just så? Varför inte på något annat sätt?

Det slående med den verklige Zuckerberg, i video och i tryck, är den relativa banaliteten i hans föreställningar om Facebooks ”varför?”. Han använder ordet ”connect” som troende använder ordet ”Jesus”, som om det vore heligt i och av sig självt: ”Så idén är att, uumm, sajten hjälper alla att komma i förbindelse med andra och att dela med sig av information till människor de vill ha kontakt med…”

Förbindelse är målet. Kvaliteten i den förbindelsen, kvaliteten i den information som passerar igenom den, kvaliteten i de relationer som förbindelsen tillåter – inget av det är viktigt. Att en mängd av de sociala nätverken direkt uppmuntrar till svaga, ytliga förbindelser och att det kanske inte enbart är något positivt, tycks aldrig ha föresvävat honom.

Han är, milt uttryckt, sval inför de filosofiska frågor om privat integritet – och gemenskap – som hans geniala program ställer. När jag nyligen såg honom i en intervju kom jag på mig själv med att förvänta mig den berömda Zuckerbergs verbala kvickhet och kontrollerade och välformulerade sarkasmer – tills jag kom ihåg att det där är ju bara Sorkin. Den verklige Zuckerberg är mycket mer som den ursprungliga webbsajten från 2004 där han på varje sida lyfte fram legenden: ”A Mark Zuckerberg Production”. Kontrollerad men tråkig, ljus och ren men likformigt utslätad, icke-ideologisk, känslobefriad.

Av en porträttintervju i tidskriften New Yorker framgår att Zuckerberg på sin egen Facebook-sida bland egna intressen listar minimalism, revolutioner och ”att utradera begäret”. Man får också läsa om hans förkärlek för det antika Greklands kultur och skrifter. Kanske är just det punkten där den äkta och den oäkta Zuckerberg skiljer sig åt: filmen placerar honom i den romerska världen av svek och utsvävningar, medan verklighetens Zuckerberg hör hemma i den grekiska, kanske bland stoikerna (”att utradera begäret”?).

Det är den sortens unga människa vi har att göra med, en typ som aldrig – som i filmen – skulle sätta på en groupie i en bartoalett eller överge sin välutbildade flickvän för en modell från Victoria’s Secrets. Det slags människa som kan tycka att det är en god idé att folk ska ha mindre privat integritet.

Det slående med Zuckerbergs vision om ett öppet internet är hur mycket oberördhet som krävs för att den ska fungera. Något Facebooks användare upptäckte när sajten ändrade deras integritetsgränser så att fler uppgifter blev öppna, med den (oavsiktliga?) följden att moster Dora plötsligt kunde se att du i tisdags gick med i gruppen Queer Nation. Snabbt blev gayungdomar icke-gay, partyfolk tog bort sina partyfoton, politiska braständare släckte sina eldar. I levande livet kan vi vara alla de där människorna, på våra egna villkor och på vårt eget sätt.

På en fråga om integritet förklarade Zuckerberg för omvärlden: ”Det är bara en social norm som utvecklats med tiden”. Den gången protesterade omvärlden högljutt, och Facebooks svar blev ”grupper”, en ny möjlighet som tillåter folk att dela upp sin vänkrets i ”klickar” där några får se mer av ens profil, andra mindre.

Hur ”grupper” ska komma att fungera vid sidan av ”Facebook Connect” återstår att se. Facebook Connect är ”nästa förnyelse av Facebooks plattform” där användarna ”tillåts” ”koppla upp sin Facebookidentitet, vänner och privata profil mot vilken sajt som helst”. På detta nya, öppna Internet kommer vi att ha med vår verkliga identitet när vi förflyttar oss över Internet.

Idén tycks ha en del uppenbara stoiska fördelar: slut på alla ansiktslösa spyor och kommentarer. Om ens namn och sociala nätverk följer med en i den virtuella världen utanför Facebook tvingas man behärska sig. Å andra sidan tar man också med sig allt det man gillar och ogillar, sin smak, sina preferenser, alltihop kopplat till ens namn – genom vilket folk sedan kommer att försöka sälja saker till en.

Kanske blir det som en intensifierad version av det internet jag redan lever i, där annonser för tandvård förföljer mig från den ena platsen till den andra och jag ständigt uppmanas att köpa mina egna böcker. Eller också kommer hela internet helt enkelt att bli som Facebook: falskt trevligt, låtsasvänligt, självförhärligande, glättat och oäkta. Just sådant som gjorde att jag lämnade Facebook ungefär två månader efter att jag gått med.

Precis som med alla tillvänjande sysslor visade det sig oändligt mycket svårare att sluta än att börja. Jag ångrade mig om och om igen: Facebook är och förblir den bästa avkoppling från jobbet jag någonsin haft, och jag älskade det. Vissa sätt att undvika arbete är jobbiga i sig och får inte tiden att gå särskilt snabbt: röka, äta, ringa folk. Med Facebook gick timmar, eftermiddagar, hela dagar utan att jag märkte det.

När jag till sist bestämde mig för att sluta för gott ställdes jag inför samma fråga som alla andra: blir man verkligen borttagen för gott? I en intervju i ”The today show” ställde Matt Lauer Zuckerberg just den frågan, och eftersom Lauer inte lyssnar godtog han följande svar och gick vidare till nästa: ”Ja, det som händer är att ingen i fortsättningen kommer att få del av den informationen.”

Man vill vara optimistisk om sin generation. Man vill hålla jämna steg med den och inte vara rädd för sådant man inte förstår. Annorlunda uttryckt, om man känner sig obekväm med den värld som nu skapas vill man ha ett acceptabelt skäl till det.

Superprogrammeraren och virtual reality-pionjären Jaron Lanier (född 1960) tillhör inte min generation men känner väl till och förstår oss. Han har skrivit en kort och skrämmande bok, ”You are not a gadget”, som andas min egen oro men grundat i verklig insikt och kunskap, både praktiskt och filosofiskt. Lanier är intresserad av hur människor ”inskränker sig själva” för att få en dators bild av dem att verka mer adekvat. ”Informationssystem”, skriver han, ”måste ha information för att fungera, men information representerar inte hela verkligheten” (min kursivering).

Enligt Lanier finns ingen fullständig datoråtergivning av det vi kallar en ”människa”. Något vi alla i levande livet påstår oss veta, men när vi är online är det lätt att glömma. På Facebook liksom inom alla uppkopplade sociala nätverk görs livet till en databas, och det är en degradering, hävdar Lanier, som ”går tillbaka på ett filosofiskt misstag… tron att datorer kan motsvara den mänskliga tanken eller mänskliga relationer. Det är något datorer så här långt inte kan”.

Vi vet instinktivt vad det betyder, vi känner det. Vi vet att tvåtusen vänner på Facebook inte är vad det ser ut som. Vi vet att vi använder programmet för att visa upp oss på ett speciellt, ytligt sätt gentemot andra. Vi vet att vi gör det ”i” programmet. Men inser vi, eller är vi uppmärksamma på vad programmet gör med oss? Är det möjligt att det människor delger varandra på nätet ”till sist blir sanningen om dem”? Det programexperten Lanier visar mig, en programidiot, är något som bör vara uppenbart: program är inte neutrala. Olika program bär på olika filosofier, och allteftersom dessa filosofier blir allmänt förekommande blir de också osynliga.

Lanier vill att vi ska lägga märke till den mjukvara vi ”stängs in” i. Motsvarar den verkligen våra behov? Eller förminskar vi behoven? Som Lanier skriver: ”Olika medieformer stimulerar olika möjligheter i den mänskliga naturen. Vi bör inte försöka stärka flockmentaliteten så mycket som möjligt. I stället bör vi försöka uppmuntra den individuella intelligensen.”

Men flockmentalitet är exakt vad Open Graph, en ny innovation i Facebook, är som gjord för att uppmuntra. Open Graph gör det möjligt att se allt vad ens vänner läser, ser på och äter så att man ska kunna läsa, se och äta samma saker. I New Yorker-interjun klargjorde Zuckerberg sin personliga ”filosofi”: ”Det mesta av den information vi bryr oss om har vi i huvudet, eller hur? Inte tillgängligt för indexering… Det är liksom hårt inlindat i oss på ett djupare sätt: man skulle verkligen vilja veta vad som pågår i folk omkring en.”

Är det verkligen det bästa vi kan komma på att göra på nätet? I en av sina kokaindrivna monologer i filmen säger Sean Parker vad som är tänkt som en generationsdefinierande replik: ”Vi levde på gårdar, sedan levde vi i städer och nu lever vi på internet”. En idé som Lanier, en av internets ursprungliga visionärer, inte gärna kan ha några större invändningar mot.

Men hans skeptiska frågetecken för ”nördreduktionismen” på webben 2.0 bör få oss att ställa frågan: Vilken sorts liv? Inte detta, väl, där 500 miljoner uppkopplade människor samtliga bestämmer sig för att se reality-showen ”Bride wars” bara för att deras vänner gör det? ”Man måste vara någon”, skriver Lanier, ”innan man har något att dela med sig av”. Men att vara någon är för Zuckerberg att dela med sig av sina preferenser till alla (och att göra det de gör).

När en människa blir en uppsättning data på en webbsajt som Facebook förminskas hon. Allt krymper. Egenart. Vänskaper. Språk. Sensibilitet. På ett sätt är det en transcendent upplevelse: vi förlorar våra kroppar, våra röriga känslor, våra begär, våra rädslor. En erinran om att de av oss som med motvilja vänder sig bort från vad vi uppfattar som en uppblåst, liberal-borgerlig självkänsla borde vara försiktiga med vad det är vi då önskar oss: våra blottade nätverksjag tycks inte vara friare, snarare mer osjälvständiga.

Med Facebook verkar Zuckerberg försöka skapa något i stil med en Noosfär, ett internet med en själ, en likformig miljö där det verkligen inte betyder något vem du är så länge du gör ”val” (vilket i sista hand betyder inköp). Om målet är att bli omtyckt av fler och fler kommer allt som är ovanligt med en person att plattas ut.

För oss själva är vi speciella, något vi noga dokumenterat i underbara fotografier, och då och då råkar vi köpa något också. Detta senare faktum är mer en tillfällighet för oss. Men de reklampengar som kommer att regna över Facebook – om och när Zuckerberg lyckas förmå 500 miljoner användare att ta med sig sina Facebook-identiteter ut på nätet i full frihet – de pengarna tänker det motsatta om oss. För annonsörerna är vi vår köpförmåga med några vidhängande, personliga och helt irrelevanta foton.

Även litteratur kan förminska människor, men dålig litteratur gör det mer än bra litteratur och vi har möjligheten att välja den bättre. Jaron Laniers poäng är att ”instängningen” i webben 2.0 kommer att ske snart, den pågår, den har i vissa avseenden redan inträffat. Och vad är det som har ”stängts in”?

Man bör minnas att Facebook, vårt nya gränssnitt mot verkligheten, skapades av en andraårsstudent vid Harvard, med en sådans intressen. Vilken är din relationsstatus? (Välj en. Det kan bara finnas ett svar. Folk måste få veta.) Har du ett ”liv”? (Visa det. Lägg ut bilder.) Gillar du rätt sorts saker? (Gör en lista. Saker att gilla bör omfatta: filmer, musik, böcker och tv-program, men inte arkitektur, idéer eller växter.)

Fast jag är rädd att jag börjar bli nostalgisk här. Jag drömmer om en webb som tillgodoser behoven hos en människa som inte längre finns. En privatperson, en människa som är ett mysterium för omvärlden och – viktigare ändå – för sig själv. Människan som mysterium: det är en idé om individen som förvisso förändras, kanske redan har förändrats. För jag inser att jag på den punkten är överens med Zuckerberg: jaguppfattningar förändras.

Naturligtvis hävdar Zuckerberg att de gör det bara av sig själva och att den teknologi han och andra utvecklat inte har något inflytande på den processen. Men det är helt uppenbart för mig att de studenter jag undervisar i dag inte är som den student jag en gång var eller ens de studenter jag hade för bara sju år sedan vid Harvard.

Just nu föreläser jag om en roman som heter ”Badrummet” av den belgiske experimentelle författaren Jean-Philippe Toussaint – åtminstone brukade jag tycka att han var experimentell. Den handlar om en man som bestämmer sig för att tillbringa hela sin tid i ett badrum, men för mina studenter känns den fullständigt realistisk, som en adekvat gestaltning av deras eget avklädda jag.

I den mest berömda scenen, ett av de få ögonblick där något ”händer”, kastar den namnlösa huvudpersonen en dartpil i flickvännens panna. Senare, på sjukhuset, försonas de med en kyss utan vidare utläggningar. ”Det är något enbart mellan dem”, sa en student och såg glad ut. För en läsare ur min generation verkar Toussaints gestalter inte ha något inre liv – och då handlar det närmare bestämt inte om en frånvaro utan om en vägran, och av moraliska skäl. Vad som rör sig i mig har du inte med att göra. För mina studenter är ”Badrummet” en ren kärlekshistoria.

Toussaint skrev den 1985, i Frankrike. I Frankrike tycks filosofin komma före teknologin, här i den anglo-amerikanska världen rusar vi i väg med teknologin och hoppas att idéerna ska sköta sig själva.

Till sist är det idén med Facebook som är nedslående. Om det vore ett verkligt intressant gränssnitt, byggt för att ge rum åt dessa verkligt annorlunda kids 2.0, ja då hade det verkligen varit något. Men det är det inte. Det är internets Vilda Västern, tämjt för att passa småstadsfantasier hos en småstadssjäl. Som Lanier skriver: ”Alla dessa sociala medier uppstod rätt nyligen, och det finns något slumpmässigt och oavsiktligt över dem. Gör motstånd mot de enkelspår de leder in dig på. Om du älskar ett programmerat medium finns faran att du snart finner dig infångad i någon annans slarviga, nykläckta tankar. Kämpa emot!”

Borde inte vi alla kämpa emot? Allt i Facebook är förminskat till grundarens mått. Blått, eftersom det visar sig att Zuckerberg är rödgrön-blind. ”Blått är den rikaste färgen för mig – jag kan se hela blåskalan.” Småbufflig, eftersom det är vad blyga pojkar blir mot flickor de är rädda att tala med. Upptagen med personliga småsaker, eftersom Mark Zuckerberg tror att den sortens utbyte är vad ”vänskap” är.

A Mark Zuckerberg Production – så sant! Vi skulle leva på nätet. Det skulle bli något alldeles särskilt. Men vad är det här för ett liv? Ta ett steg bakåt från Facebookväggen ett ögonblick: ser den inte i ett slag lite löjlig ut? Ditt liv, i det här formatet?

Alla Facebook-beroendes sista försvarslinje är: Men det hjälper mig att hålla kontakt med människor som är långt borta! Visst, det gör e-post och Skype också, de har också den ytterligare fördelen att inte tvinga en att passa in i Mark Zuckerbergs tankevärld. Alla vet ju dessutom att om man verkligen skulle vilja skriva till dessa fjärran personer, eller träffa dem, då skulle man göra det. Vad vi egentligen vill göra är det absolut mest minimalistiska, precis som en nittonårig collegepojke som helst skulle vilja göra något annat, eller ingenting.

När jag såg filmen skrattade publiken när någon nämnde den tidiga blogg-plattformen LiveJournal (än i dag populär i Ryssland). Jag kan mycket väl föreställa mig den tid när Facebook ter sig lika komiskt föråldrad som LiveJournal. I den meningen är ”The social network” inte ett elakt porträtt av en viss, levande person vid namn ”Mark Zuckerberg”. Det är ett elakt porträtt av oss: 500 miljoner sensibla människor insnärjda i en Harvardstudents slarviga, nykläckta tankar.

Översättning Lars Linder.

Copyright © 2010 Zadie Smith.

Den engelska originaltexten, ”Generation why?”, är hämtad ur The New York Review
of Books och något förkortad.

0 . Per sida:

Andra har läst

Mer från förstasidan

missilpuff
Foto:Finska tullen

 Upptäckta av tullen i Finland. Lasten var på väg från Vietnam.

 Premiärministern avgår. Lämnar i protest mot koalitionens sönderfall.

 Jakt på spänning. När strömmen stängdes av blev kvinnan elbov för att fortsatt kunna hålla värmen.

tjuvkoppla
Foto:TT
Annons:
Annons:

 Ryssland. Sergej Udaltsov dömd för att ligga bakom ”massupplopp”.

aikpuff
Foto:Bildbyrån

 Kvalet till Europa League. Segrar för Elfsborg och Göteborg som också är klara för nästa omgång.

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: