Kulturdebatt

Göran Greider: Selimovic spelar rollen som kulturellt alibi för Liberalerna

När Åsa Romson grät offentligt i höstas var även jag nära att gråta. Högerskribenter utbrast i sitt ”Äntligen!” när flyktingpolitiken hårdnade, men hos socialdemokrater dominerade ett sorgset konstaterande att ett ”andrum” var nödvändigt. Under sensommaren och hösten hade ett slags känslosvallens politiska kultur uppstått, där högern stod för hundraprocentig alarmism och vänstern för hundraprocentigt önsketänkande i flyktingfrågan.

Själv var, och är, jag övertygad om att Sverige kunde klara en flyktingström på de 70.000 personer som Migrationsverket räknade med i mitten av sommaren. När prognosen skrevs upp till mer än det dubbla insåg jag utmaningen var på väg att bli ohanterlig och jag tog ställning för en åtstramning. Jag fick en del mejl om att jag blivit rasist, men många på vänsterkanten höll med mig, även om de själva inte ville skriva om det. Mitt argument för ett andrum var emellertid inte det som Jasenko Selimovic tror (DN 11/1) – rädsla för S som blodgivare till SD. Mitt huvudargument var att ett så stort mottagande på sikt skulle leda till ett blixtsnabbt djupnande klassamhälle. Sverige måste vara berett att ta emot människor som flyr från krig och klimat under många och långa årtionden. Men 160  000 per år? Det tror jag hade släckt all framtida flyktingsolidaritet.

Nyliberalerna välkomnade naturligtvis läget, de drömde om välfärdsstatens ragnarök och en ny låglönesektor (vilket Selimovics parti förespråkar). Det otroliga var att vänstern nästan smälte samman med dessa nyliberaler. Plötsligt glömdes det bort att en förklaring till att Sverige så länge stått för en human flyktingpolitik är att en hyggligt fungerande välfärdsstat alstrat solidariska värderingar. När samma välfärdsstat pressas under lång tid kan man tyvärr räkna med en intoleransens och konservatismens revolt som för evigt riskerar att göra landet mer xenofobiskt.

Problemet är att vi, trots globalisering och världskapitalism, ännu lever i nationalstaternas era. EU:s skamliga förlamning i flyktingfrågan vittnar om det. Mellanösterns apokalyptiska flyktingkris uppstår när två rätt små nationalstater klappar ihop i spåren av USA:s invasion 2003. Några få nationalstater söndertrasade av västlig imperialism – med enorma konsekvenser för världen. En reformistisk hållning värd namnet nöjer sig inte med att stirra på absolutifierade mänskliga rättigheter. Den inser att fungerande nationalstater och helst välfärdsstater länge än – jag är den förste att beklaga det – förblir en förutsättning för att realisera dessa rättigheter så långt det är möjligt.

Selimovic gör sitt bästa för att spela rollen som kulturellt alibi för Liberalerna. Men han satt i åratal som integrationsansvarig statssekreterare i en skattesänkarregering som rustade ned välfärd och försvårade integration. Själv tror jag att debatten blev så pass ensidig som den blev därför att den faktiskt uttryckte folkviljan: En stor majoritet önskade sig – och gör det ännu, när andrummet fått verka – en generös flyktingpolitik. Och som en god effekt av det är det rasistiska SD – till skillnad mot samma slags partier i övriga Norden – isolerade i svensk politik. Att medierna, som Selimovic skriver, inte orkade med en mer förutsättningslös debatt, är dystert men knappast oförklarligt; alarmism eller önsketänkande är klickokratins modersmål.

Vintern har kommit. Flyktingar saknar andrum. Svensk flyktingpolitik är inhuman, det är bara att erkänna, men alternativet hade på lång sikt varit att inhumanitet och xenofobi hade institutionaliserats på djupet i detta samhälle.