Gustav Almestad: Viktigast för tryggheten på biblioteken är resurser och bemanning

Tyvärr är det som pågår nu bara en avsiktlig kantring. Så stort tycks suget efter biblioteksdebatt vara att många missar att Paulina Neudings inledande ledarkrönikor i Svenska Dagbladet kan se ut som en politisk strid för biblioteken, men helt saknar krav eller förslag. Uppmaningen i den senaste (SvD 7/6) stannar vid den stolta rubriken och avslutningen: ”Låt inte detta normali­seras”. Vad betyder det egentligen? Vem är det som tillåter bråk och hot?

Även bibliotekarien Einar Ehn, som i SvD fått vara enda rösten från golvet, kommer med samma policy­lösa hållning: det är ungdomen som ska bryta den onda cirkeln själva (SvD 2/6). Vi ska vänta på att de som bråkar ska skärpa sig, alltså?

PJ Anders Linder tänker lite friare i Axessbloggen och har hittat en syndabock, nämligen ”kultur­journalistiken”, som inte gör nog. Varken kulturjournalistiken eller borgerlig indignation gör nog särskilt mycket för en utsatt besökare.

En riktig lösning existerar dock. Den stavas resurser. För all del till bra väktarhjälp, men också till lokaler som kan husera både barngrupper och tystare vuxna, fler studierum, och förstås till insatser utanför biblioteket för att stävja ”social oro”. Viktigast för trygg­heten på själva biblioteken är den vanliga bemanningen.

Jag arbetar på biblioteket i Farsta. Där är vi normalt sett två i info­disken och en på golvet, om ingen saknas. Vi hinner inte ens svara i tele­fonen mer än hälften av gångerna när någon ringer, men i stället för att det noteras som resursbrist upp­manas vi arbeta för att ”bli bättre på att svara”. Hur ska vi i det läget kunna närvara vid problemsituationer?

Om extra resurser tillkommer är det för kortsiktiga projekt som ska planeras och dokumenteras, vilket stjäl tid från kärnverksamheten på golvet. Samtidigt fortsätter det att skäras i budget, med schablon­summor för effektivisering.

Men materiella villkor vill alarmis­terna knappast diskutera, eftersom larmet aldrig har varit någon räddningsaktion. Snarare ett drev mot biblioteken och bibliotekarierna, där det är vi som utmålas som för flata för att hyscha, eller offer för ett svagt samhälle. Biblioteken är ”under belägring”, som PJ Anders Linder ser det. Framställningen av den förlorade förorten är själva poängen.

Därför är också exemplen som Neuding väljer att redogöra för noga utvalda, och frekventa är orden som ska få läsaren tänka ”invandrare” utan att det sägs högt. Solrosfrön, rök med ”konstig lukt”, kusiner och gängbildning.

Bara antydningar, ingenting explicit, och självklart kan Katti Hoflin inte svara på frågor som inte finns. Tyvärr undviker även hon resursfrågan, och har i stället snärjt in sig i samma fälla som Niclas Lindberg på Svensk biblioteks­förening när han på Twitter använde ordet ”tysthetsnormen”.

Nu framställs de båda som medvetet drivande i att utrota tystnaden på biblioteken. Frustrationen från biblioteksvänner och mina kollegor har då styrts mot dem, trots att bråkiga besökare och biblio­tekets uppdrag är två helt olika frågor.

Konsultsnacket som Jenny Lindh adresserar (DN 9/6) har ju mycket lite med den ursprungliga stök­frågan att göra, däremot beror även de ”nydanande” idéer som ansätter oss i yrket på minskade resurser. Det är billigare med fluff.