Kulturdebatt

Hånet mot vår vän Stieg

Foto: Knut Koivisto

Utgivningen av den nya Millenniumboken är rena gravplundringen. Det skriver författarens barndomsvänner Svante Brandén och Anders Lindblom. 

När vi läser den stort uppslagna dagboken av David Lagercrantz i DN är gravplundring det första ord som flyger genom våra huvuden. Det andra ordet är cirkus.

Hur kunde det bli så fel med Stiegs storartade författarskap? Nu får hans romanfigurer fortsatt liv genom David Lagercrantz. I sommarens nummer av tidningen Agent X9 presenteras en otroligt tråkig fransk serieversion av ”Flickan som lekte med elden”.

Minns ni kläderna på H&M för några år sedan, ”The girl with the dragon tattoo collection”?

Med tanke på graden av exploatering väntar vi nu bara på Lisbeth Salander som virtuell klippdocka.

Vi som skriver är några av Stiegs gamla ungdomskamrater från Umeå och vi hade båda en varm vänskap med honom fram till hans död. I och med utgivningen av den nya Millenniumboken antar kommersialiseringen av Stiegs livsverk rent cirkusartade former. Hela denna cirkus blir ett hån mot människan Stieg som verkligen djupt ogillade vårt genomkommersialiserade samhälle. För att inte tala om hur hela meningen med hans böcker går förlorad. Man önskar verkligen att det, så länge verken är upphovsrättsligt skyddade, fanns någon reglering som förbjuder näriga arvingar att exploatera avlidna konstnärer.

Stieg var en mycket inkännande människa med stor integritet, en stor solidaritet med de svaga i samhället och inte minst en stor avsky för all högerextremism. Detta kombinerat med hans mycket breda deckarintresse möjliggjorde skapandet av hans fantastiska Millenniumtrilogi. Stieg läste väldigt mycket spänningslitteratur, och det med en glupande nyfikenhet och öppet sinnelag. Med samma entusiasm kunde han komma med sönderlästa loppisfynd där Nick Carter är på uppdrag i Sverige, liksom nya böcker kring nynazistiska konspirationer i USA som Thomas Giffords ”The wind chill factor”.

Vi hade många samtal kring författare som verkade i samma genre, vem var bäst av pusseldeckarnas drottningar Dorothy Sayers eller Agatha Christie?


David Lagercrantz på sitt kontor. Foto: Beatrice Lundborg

Stieg var också väldigt insatt i hur de olika traditionernas stafettpinnar förts vidare av senare generationers författare. Det gav honom en stor respekt för hur Sjöwall/Wahlöö blev en del av den deckarvåg som började i USA på trettiotalet med Dashiell Hammett.

Leta gärna rätt på någon X-9 med Modesty Blaise, en serie som Stieg älskade. I ”Modesty Blaise” ser vi hur en svag och utsatt flicka kämpar och lyckas ta kontrollen över sitt eget liv, blir ekonomiskt oberoende genom brott, skipar sin egen rättvisa, bosätter sig i en penthousevåning och har en sidekick i Willie Garvin.

Men Stieg nöjde sig inte med att skriva uppföljande böcker om Modesty Blaise. Med sitt eget författarskap kunde Stieg istället utforska de olika deckargenrer han kunde på sina fem fingrar samtidigt som han fick berätta något om det orättvisa samhälle vi lever i – och med det ge en röst åt några av alla de svaga människor som inga lyssnar till.


Noomi Rapace och Peter Andersson i ”Män som hatar kvinnor”. Foto: Knut Koivisto

Bara tanken på att Stieg skulle ha accepterat att någon annan än han själv skulle börja skriva nya böcker med hans egna rollfigurer, svindlar.

Bakom exploateringen av Stiegs författarskap står Erland och Joakim Larsson, det vill säga Stiegs far och bror. Vi påstår att orsaken till deras katastrofalt dåliga förvaltning av Stiegs efterlämnade verk, och att de så respektlöst behandlat hans kärlek Eva Gabrielsson är att de i grunden inte kände Stieg som människa. Ironiskt nog hävdade familjen Larsson att just faran för att Evas giriga släktingar skulle våldföra sig på Stiegs författarskap gjorde att de själva tvingades åta sig det betungande förvaltningsansvaret. Vad är det ordspråket säger om bockar som trädgårdsmästare?

Författaren Stieg Larsson vid sitt skrivbord på TT:s feature - och bildredaktion vid Kungsholmstorg i Stockholm 1984. Foto: Leif Blom /TT

Vad det talats alltför lite om är det faktum att Stieg knappt har vuxit upp tillsammans med övriga familjen Larsson. Vad kan det bli, sex eller kanske sju år?

Sina första nio år levde Stieg med sina morföräldrar. När vi träffade Stieg som sextonåring i början på 70-talet bodde han i en liten källarlägenhet med kokplatta i samma flerfamiljshus som familjen. Snart hade han en egen liten etta några hus därifrån. Till skillnad från övriga kamrater och deras föräldrar som vi alla kände och träffade regelbundet var inga av oss vänner någonsin hemma hos Stiegs föräldrar eller umgicks med dem. Det var på caféerna i Umeå man fann Stieg med sina cigaretter och sin kopp kaffe. Om någon bror talades det aldrig.

Vi vill inte moralisera, det är inte alls självklart att far och bror har bra kontakt med ett barn/syskon. Det olustiga uppstår när Erland och Joakim Larsson med en sådan blandning av krokodiltårar och brösttoner gör sig till förvaltare av ett konstnärskap vars upphovsman var dem en i grunden främmande människa.

I sin artikel i Expressen den 21 juni ger Erland och Joakim Larsson exempel på hur andra författarskap har gått vidare efter upphovsmännens död. De nämner Ian Fleming och Agatha Christie som exempel. Hur kan de över huvud taget jämföra Stiegs romanprojekt med dess sociala udd med två renodlade nöjesförfattare? Har inte Erland och Joakim läst Stiegs böcker så bra att de inser att han ville något mer med sitt författarskap än bara att roa för stunden?

 Eva Gabrielsson. Foto: Jonathan Nackstrand/AFP

Lek med tanken att Stieg varit i livet. Skulle han då verkligen ha ringt just David Lagercrantz när Norstedts behövde en fjärde bok?

Vi törs nog påstå att ingen, säger ingen, skulle tillåtits våldföra sig på hans eget romanprojekt. Hellre hade han lagt ner hela projektet.

I och med den nya boken når familjen Larssons förvaltarskap ett nytt bottenrekord. Här kommer ordet gravplundring till oss igen. Med denna utgivning skiljer nu eoner mellan Stiegs romanprojekt och familjen Larssons förvaltarskap. De har nu en gång för alla diskvalificerat sig som förvaltare av Stiegs litterära kvarlåtenskap.

Låt förvaltandet av Stiegs upphovsrätter övergå till Eva Gabrielsson. Hon är den enda som med någon trovärdighet kan förvalta Stiegs litterära värld.

Ingen utom Stieg kan skriva fortsättningen på hans fiktiva värld. Låt Stiegs författarskap vila i frid, och med det hans rollfigurer.

Foto i texten: Jan Collsiöö/TT

Fakta. Stieg Larssons arv

• Stieg Larsson (1954-2004) var journalist, chefredaktör på tidningen Expo och aktiv i kampen mot högerextremism och rasism. Han avled i november 2004, en kort tid innan första delen i Millenniumtrilogin gavs ut.

• I Millenniumtrilogin ingår böckerna ”Män som hatar kvinnor” (2005), ”Flickan som lekte med elden” (2006) och ”Luftslottet som sprängdes” (2007).

• Vid årsskiftet 2014/2015 hade böckerna sålts i sammanlagt 80 miljoner exemplar i ett 50-tal länder.

• Stieg Larsson levde tillsammans med arkitekten Eva Gabrielsson i 32 år, men paret gifte sig aldrig, vilket gjorde att Stiegs far och bror Erland och Joakim ärvde hans tillgångar. 2009 erbjöd de Eva Gabrielsson 20 miljoner, men hon tackade nej.

• För drygt två år sedan fick ­författaren David Lagercrantz uppdraget att ta över stafettpinnen från Stieg ­Larsson och skriva den fjärde boken om Lisbeth Salander och Mikael Blomkvist.

Läs mer. Millenniumserien

DN:s samlade artiklar om Millenniumserien.