Hatet och politiken

Hatet som gör mig ­politiskt ­deprimerad

Illustration: Anne-Li Karlsson

  • Skriv ut
  • Öka textstorlekMinska textstorlek
  • Rätta artikeln

Läsarreaktioner

Går vi ett nytt 30-tal till mötes? I land efter land växer sig ­högerextremismen allt starkare, med sin rasism och anti­feminism. ­Författaren Maria Sveland hör den ­hatiska tonen ­skruvas upp också bland svenska krönikörer och nätdebattörer.

Går vi ett nytt 30-tal till mötes? I land efter land växer sig ­högerextremismen allt starkare, med sin rasism och anti­feminism. ­Författaren Maria Sveland hör den ­hatiska tonen ­skruvas upp också bland svenska krönikörer och nätdebattörer.

Hur märker man att kartan håller på att ritas om? Man läser något här, ser något där, små tecken som vart och ett för sig inte behöver betyda något väsentligt men som tillsammans bildar ett större sammanhang. Kroppen reagerar först, ett ordlöst fladder i bröstkorgen, värken i magen och så plötsligt framträder bilden allt tydligare och obehagligare.

En bok kommer med posten, ”De hatade” av Magnus Linton. Det är en liten bok utgiven på bokförlaget Atlas men med ett innehåll som får mitt hjärta att bulta upprört och gör mig sömnlös flera kvällar i rad. Lintons reportagebok skildrar det som händer just nu i Ungern och Nederländerna och hur det hänger ihop med händelserna på Utøya. Det är en skildring av ett Europa där de högerradikala partierna vuxit sig allt större och intagit parlament i land efter land. I Ungern finns det ny­fascistiska partiet Jobbik som byggt sin framgång på ”zigenarfrågan” och numera är landets tredje största parti. I Holland finns Geert Wilders och PVV som med sina 15 procent kan ställa krav på regeringen – slöjförbud, halalförbud, moskéförbud, kort sagt en kriminalisering av islam.

Annons:

Det ser inte bättre ut i resten av Europa. I Finland har vi Sannfinländarna, i Danmark Dansk Folkeparti, i Frankrike Front National, i Sverige har vi SD och i Norge har de Fremskrittspartiet. Jag läser och skäms över att jag inte fattat omfattningen, det här är på inga sätt nyheter, flera andra har skrivit och rapporterat om läget. Men min punkt, där den där skavande magkänslan plötsligt blir formulerad, är när jag läser Lintons bok. Där och då om kvällarna faller bitarna på plats och helheten gör mig sömnlös och sömnlös och sömnlös.

Den helgen åker jag till Berlin med min nioåring på en sedan länge planerad resa som blir aktuell på ett helt annat sätt än vad som var meningen. Vi promenerar runt i en iskall stad, mitt i Europas historia och tittar på muren och Förintelsemonumentet, går vidare till Historiska museet där hela framväxten av nationalsocialismen finns åskådligjord med hjälp av bilder, texter och gamla filmer och plötsligt känns det så fruktansvärt nära. Jag fryser och tänker på det som historikern Thomas von der Dunk säger i intervjun i Lintons bok. Att situationen i Europa just nu påminner starkt om tiden före andra världskriget.

Var det så här det var på 30-talet? Små enstaka artiklar och nyhetsinslag som började dyka upp här och där, med en ny andemening. En ny riktning. För visst måste det ha varit så, då som nu, att de högerradikala partierna påverkar det allmänna politiska klimatet så att det som förr betraktades som tokhöger med drag under galoscherna allt oftare slinker in och sipprar ner. Dyker upp där man minst anar det.

Som en kväll i december när jag ser på Aktuellt. De visar ett reportage där reportern Bert Sundström återbesöker sin gamla hemstad Borlänge och beskriver förändringarna. Arbetskraftsinvandringen från Sydeuropa och Finland, säger Bert, har nu ersatts av flyktingmottagningar där 97 procent kommer från Somalia. I förbifarten upplyser han oss också om att hälften av de 350 somalierna som kommit i år var analfabeter, vad nu det har med saken att göra. Efter detta ger han ännu ett exempel på förändringen: ett nytt fotbollslag med nästan bara invandrare i truppen, Dalkurd, är på vippen att knäcka Dalarnas fotbollsstolthet Brage. Nationalismen har alltid frodats i sportkulturen.

Som vanligt reagerar min kropp före mitt medvetande. En gnagande oro som jag förstår först när den efterföljande studiodebatten tar plats. I min tv, i mitt rum, i mitt hem står SD:s Jimmie Åkesson och Centerpartiets Annie Lööf på var sin sida av studiobordet och rubriken för deras debatt är ”Har invandringen gått för långt?” En rubrik och ett upplägg som redaktionen för Aktuellt bestämt, men som är som skapad av och för Sverigedemokraterna. Jimmie Åkesson ser trygg ut i sin kostym, nickar allvarligt för att understryka sina oemotsagda drapor med legitimt stöd av reportaget vi nyss sett som tycks vara inne på samma linje.

Han säger saker om att det är ”ett problem och misslyckande” att Borlänge fått ta emot en så ”svårintegrerad grupp som somalier”. Programledaren som heter Lennart nickar och hummar och plötsligt är det en sanning att somalier är en svårintegrerad grupp utan att Åkesson avkrävs någon mer specifik förklaring eller exempel för detta påstående.

Gränserna förflyttas sakta men säkert åt höger. Socialdemokratin genomgår sin största kris i partiets historia, ord har fått nya betydelser. Moderaterna är det nya arbetarpartiet och i stället för klass pratar KD om inkomstspridning (som i deras ögon inte alls handlar om orättvisa utan är något positivt) medan Carl Bildt twittrar ogenerat från konferensen i Davos där världssvälten ska diskuteras: ”Ser fram emot World programme-middagen i kväll. Global hunger är ett bråds­kande ärende”. Nyligen sa tydligen Angela Merkel att mångkulturalismen misslyckats.

Men det är först när jag läser Magnus Lintons avsnitt om massakern på UtØya som jag förstår hur hatet mot mångfalden hör ihop med antifeminismen som blomstrar i medierna bland reaktionära ledarskribenter, högerkonservativa och liberala tankesmedjor som Timbro och Axess, bloggar och nätdebattörer.

Linton skriver om faran med att betrakta Breiviks tankar om förrädarna som en enslings verk. Många delar Breiviks föreställning om att det finns ett antal sanningar som inte får sägas på grund av makten.

”Det Breivik kallar ’kulturmarxism’ heter i den mer etablerade världen ’politisk korrekthet’, men grundtanken är densamma; vissa sanningar får inte sägas och det sprängstoff som aldrig kommer till ytan handlar alltid – för både extremister och högeretablissemang – om feminism och mångfald, den politiska korrekthetens två kärnor.”

Mattias Gardell är inne på samma spår i sin lysande och viktiga text i Feministiskt Perspektiv (13/1). De värsta förrädarna i Breiviks värld är kvinnor och framför allt feminister eftersom de underblåser multikulturalism och har feminiserat västerländska män som nu vet hur man byter blöjor men inte hur man slåss. Breivik skriver i sitt manifest: ”Den europeiska civilisationens öde vilar ytterst på de europeiska männens handfasta motstånd mot den politiska korrekta feminismen”.

Jag läser och undrar hur samhället blev så skevt att Borlänges ”problem” med invandringen får ta plats i Aktuellt medan tystnaden om denna enorma politiska och kulturella förändring, som sker mitt framför våra ögon, förblir i medieskuggan?

Jag klandrar och frågar mig igen och åter igen: Varför har jag inte insett och förstått detta tidigare? Vi, jag, visste ju att Breiviks främs­ta mål var att döda Gro Harlem Brundtland, att hans kvinnohat var lika starkt (starkare?) som hans hat mot muslimer och invandrare.

Just hatet mot det så kallat politiskt korrekta, eller kulturmarxismen, är ett genomgående tema bland antifeministiska bloggare som Pär Ström och Pelle Billing. I deras värld råder en stats- och medie­feminism som utövar en hegemonisk kontroll över åsikter och värderingar. Och eftersom gränserna långsamt förskjutits kallar ingen Pär Ström eller Pelle Billing för de extremister de faktiskt är, tvärtom bjuds de in till tv-soffor och debatter och erbjuds utrymme på olika forum.

Under hösten har attackerna mot feminismen varit regelbundna och mer aggressiva och hatfyllda än någonsin, något som nättidningen Feministiskt Perspektiv som enda medium uppmärksammat genom en ambitiös kartläggning och granskning av antifeministerna. Genom att närläsa nättrådar och bloggar urskiljs vissa gemensamma nämnare, som att hatet mot muslimer, judar, svarta och homosexuella går hand i hand med kvinnohatet och antifeminismen. De tillhör samma tankekomplex, skriver Paula Melkerson (Feministiskt Perspektiv 13/1) och beskriver uppsättningen ”Skärpning gubbar” som var en scenisk läsning av en högerextrem nättråd på Teater Galeasen.

”I nättråden omtalades kvinnor som ’sliddjur’ vars enda existensberättigande bestod i att reproducera rasen. Och till och med den funktionen ifrågasattes, eftersom svenska kvinnor ansågs ’rasblanda’ för mycket och därför borde avrättas för förräderi.”

Hatet mot Turteaterns uppsättning av Scum-manifestet gick i samma anda. Både Pär Ström och Pelle Billing skapade ett drev på sina bloggar som flera andra antifeministiska bloggare snabbt anslöt sig till och skrev egna texter på samma tema. Förutom en våg av protester och demonstrationer uttalades rena dödshot. Längst gick bloggaren ”Medborgare X” som skrev:

”För visst är det så att inte enbart en våldtagen feminist är en bra feminist. En mördad feminist är en ännu bättre feminist. Varför inte börja med Andrea Edwards själv. Henne kan man hitta på följande adress.”

Frågan är inte om denna aggressiva, hatiska ton påverkar oss utan hur den påverkar oss. Hur den avtrubbar oss alla. Hur den förflyttar gränserna ytterligare. Hatets närvaro, även om det ”bara” skulle existera på nätet, gör att vi alla genomgår en normaliseringsprocess likt den som misshandlade kvinnor genomgår. Till slut blir våldet ett vardagligt inslag som man gradvis vänjer sig vid. Gränserna förskjuts.

Jag kommer att tänka på det som Susan Brownmiller skrev i sin bok från 1976, ”Against our will – Men, women and rape”, hur det faktum att ett fåtal män våldtar kvinnor upprätthåller en maktobalans och skapar en rädsla som även de män som inte våldtar kvinnor tjänar på – eftersom rädslan för våldtäkt påverkar alla kvinnors beteende, rörelsemönster, självbild, sexualitet. Även de som inte blir våldtagna tvingas förhålla sig till att detta är något som kan ske och sker när som helst.

Detsamma sker när de höger­radikala spyr ut sitt hat. Inför själva hotet om våld påverkas grupper av människor och anpassar sig på olika sätt. Det ligger i hatets natur att det tvingar de hatade att förhålla sig till dess existens. Dessutom sipprar hatet ner och färgar av sig på sådana som befinner sig längre in mot mitten. Vanliga mainstream-krönikörer, författare, journalister som plötsligt skriver och säger saker som återigen får det att fladdra oroligt i min bröstkorg. Hur hatet relativiseras så att extrema antiabortrörelser som till exempel MRO – Människorätt för ofödda – som kör omkring bilar med blodiga foster uppfläkta, får organisationer som Ja till livet att plötsligt framstå som relativt resonabla.

Det är i detta samhällsklimat som Marcus Birro skriver följande i en krönika i Dagen (18/1):

”Varje gång jag läser eller hör någon hävda att Gud inte dömer, att helvetet inte finns, att det onda är en bluff, att aborter alltid är en rättighet och att livet som växer där inne inte är ett liv utan livmoderinnehåll, när jag hör framträdande läkare tala om aktiv dödshjälp som en rättighet, då inser jag att vi kristna och troende måste börja stå upp för vilka vi är.”

Det är i detta samhällsklimat som Bengt Ohlsson skriver sin märkliga känslomässiga antiintellektuella text om kulturvänstern som just handlar om hans aversion inför en politiskt korrekt vänsterhegemoni.

Inte heller tror jag att det är en slump att medier och litteraturkritiker tokhyllat en skäggig norrman och hans litterära mastodontverk som av en händelse heter just ”Min kamp”. Jag lämnar diskussionen om den litterära kvaliteten utanför denna text, poängen är att de åsikter som Knausgård vädrar i sina böcker är precis de slags åsikter som blivit alltmer legitima i takt med att gränserna förskjutits åt höger. Han skriver om ”fittlandet Sverige” som är så politiskt korrekt att man inte ens får säga ordet neger längre. Han beskriver sin ångest över sin förlorade manlighet just för att han tvingas byta blöjor och vara pappaledig och gå på babyrytmik. Den slags feminisering av västerländska män som även Breivik är så djupt oroad över i sitt manifest.

Det fanns en tid när de flesta var överens om att det inte var okej att använda ordet ”neger” eftersom det är ett ord som både har en rutten historisk kontext och är ett ord som många känner sig kränkta av. Men i takt med att begreppet politiskt korrekt blivit något som alla är rädda för att bli kallade hörs allt färre invändningar mot rasistiska och sexistiska skämt eller ord. Insinuationen om att någon är politiskt korrekt räcker för att tysta kritiken samtidigt som den vrider upp volymen för alla som har ett behov av att pysa smygrasism och sexism.

Användandet av begreppet ”politiskt korrekt” underminerar all slags politiskt patos eftersom det insinuerar att du bara slänger dig med dina åsikter som ett slags accessoar, inte för att du på riktigt är engagerad. Det är ett effektivt sätt att få tyst på debatter. Och som av en händelse är det ett begrepp som nästan uteslutande används på och om så kallade vänstermänniskor och feminister. Nästan aldrig om människor med konservativ politisk åskådning.

En vän jag möter på en fest berättar att han senaste tiden känt sig deprimerad och undrat varför. Ingenting i hans liv är dåligt eller sämre än vad det varit förut.

”Till slut kom jag på att jag var politiskt deprimerad. Det känns så hopplöst och iskallt just nu.”

Jag håller med. Detta är mitt försök att benämna förändringarna. Att göra dem synliga. Ett försök att ta mig ur min politiska depression.

Gränserna har förskjutits, kartan ritats om och mitt hjärta bultar förtvivlat.

(Vad ar Twingly?)

Visar 1-10 (av totalt 1).

Andra har läst

Mer från förstasidan

 Hela listan. Danskt pålägg återkallas i Sverige efter listeriafynd. 17  8 tweets  9 rekommendationer  0 rekommendationer

google_500315
Foto:Philippe Huguen/AFP/TT

 Enligt sökmotorn Google. Sport, katastrofer och dödsfall högt på listan.

Annons:

 Tio dagar kvar. Effektiv dammupptagning ska inte kräva hög och miljöskadlig motoreffekt. 861  0 tweets  861 rekommendationer  0 rekommendationer

dammsugare
Foto:Alamy
Annons:
schelin500
Foto:Bildbyrån

 Körde över Polen. Lotta Schelin tvåmålsskytt i 4–0-segern.

SL_500
Foto:Fanni Olin Dahl/TT

 Löfven om regeringsfrågan: Möjlighet till blocköverskridande lösningar. 73  6 tweets  67 rekommendationer  0 rekommendationer

 Alliansen på DN Debatt: ”Vi godtar inte en regering som saknar stöd för budgeten.” 5557  205 tweets  5346 rekommendationer  6 rekommendationer

Annons:
Annons:
Annons:
Annons:

Spara 498 kr!

 Läs DN digitalt – var, när och hur du vill.

Läs dagens tidning

 Ny form. Nu är det lättare att läsa tidningen digitalt!
Annons:

DN PÅ AGENDAN

Annons:
Annons:
Annons: