Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Hédi Fried: Var lika generös mot syrierna som ni var mot mig

Hédi Fried.
Hédi Fried. Foto: Lars Lindqvist

Kommentar. I dag, när partier som sprider hatideologier återigen står i startgroparna, vill jag än en gång påminna om situationen i Tyskland våren 1933.

Inget av de 54 partierna som fanns i landet kunde komma med en positiv lösning till de komplicerade problem landet kämpade med, en lösning som hade kunnat rädda demokratin.

På trettiotalet, medan den nazistiska jordbävningen pågick i Tyskland, levde jag i relativt lugn i min lilla vrå i Transsylvanien, Rumänien. Åren 1933–34 hade liberalerna makten och min judiske farbror Mihai var parlamentsledamot. Oss kan inget hända, trodde vi, invaggade i önsketänkande; ungrarna kommer att försvara oss judar. Vi har anpassat oss, vi kämpade vid deras sida i första världskriget.

Men vi misstog oss, ungrarna gick i tyskarnas ledband. Det var inte svårt att mobilisera deras ingrodda fördomar mot judar. Människan är egoistisk, överlevnadsinstinkten gör oss sådan. Men vi är också flockvarelser och vet att överlevandet har större chans i en grupp. Denna dubbelhet har ofta utnyttjats, och kan utnyttjas igen av en karismatisk ledare för ett parti vars utopiska ideologi erbjuder enkla lösningar på komplicerade problem.

För att se hur fördomar bildas, och hur djupt de sitter, kan antisemitism och främlingsfientlighet tjäna som exempel. Dessa har mycket gamla anor och fanns redan under tiden före Kristi födelse. Hatet uppstod när den lilla monoteistiska gruppen judar tog avstånd från den månggudadyrkande allmänheten. Och detta hat blev till ingrodda fördomar, som bara fortsatte.

Människan söker alltid en anledning till olyckor, katastrofer, oväntade ogynnsamma händelser som drabbar, och vill ha en syndabok för det onda som hemsöker individ eller samhälle. Fördomarna mot juden gjorde att han blev ett lättfunnet offer när nazismen skulle erövra världen. Fördomarna mot det främmande hindrar hjälpen till de olycksdrabbade.

Foto:

Läs mer: Hédi Fried är rädd att Europa ska glömma

Den svåra situation vi har i dag, med förföljda syrier som trängs vid de olika ländernas gränser, har delvis också sin rot i fördomar. Det är så lätt att känna medlidande med nödställda, att skänka pengar, mobilisera hjälp när det behövs. Medlidandet vinner över fördomarna för stunden. Men snart dyker de upp igen.

När jag kom till Sverige, sommaren 1945, blev jag mottagen med öppen famn. Än i dag är jag tacksam för att Sverige öppnade sina portar för oss 10 000 överlevande från Bergen-Belsen. De som inte hade turen att komma till Sverige fick sitta kvar i tyska DP camps (uppsamlingsläger för hemlösa) ända till 1947 när dessa upplöstes. Fördomarna mot judar och romer blommade fortfarande i hela Europa och Amerika. Juden, romen, var inte välkommen någonstans. Så jag trodde att jag hamnat i paradiset, i Per Albin Hanssons Sverige fanns inga fördomar, ingen antisemitism, inga vi och dom.

Men jag tog fel. Bara några år senare möttes jag av en dörrvakt vid en Stockholmsrestaurang som vägrade släppa in mig. Han gillade inte min näsa, sa han. Sen var det en bokhandlare som inte ville skylta med mina böcker, och sa i klartext: ”1945 tyckte vi synd om er. I dag är det annorlunda.”

Hur många får hjälp i dag, hur många får överleva? Jag känner igen flyktingarnas känsla, osäkerheten inför morgondagen, i min egen familj stående framför Mengele. Vi visste inte heller om vi skulle få överleva. Tack, Sverige för att vi fick komma in, jag hoppas att du inte har ångrat det. Var lika generös mot syrierna, jag är säker på att du inte kommer att ångra det heller.

Någon frågade mig: Vad ser du fram emot under nästa år? Jag behövde inte fundera länge. Min dröm är att partierna gemensamt ska komma fram till en lösning som ger skydd åt de förföljda och undanröjer alla hot mot demokratin. Jag tror och hoppas att demokratin i Sverige är så grundmurad att den kan överleva de hot som den i dag ställs inför.

Foto:

Läs mer: Heidi Fried: I dag är jag rädd igen

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.