Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Helena Lindblad: Det är helt absurt att avfärda filmer man inte ens har sett

Ur den Guldbaggenominerade filmen ”Lgh + bil + allt jag har och äger”.
Ur den Guldbaggenominerade filmen ”Lgh + bil + allt jag har och äger”.

Äntligen rasar en riktig filmdebatt. Symptomatiskt nog handlar debatten dessutom om dokumentärfilm, den filmgenre som just nu upplever en glansperiod i såväl Sverige som andra delar av världen.

Den aktuella debatten är betydligt viktigare än huruvida det är ”en skymf” att Björn Afzelius-dokumentären ”Tusen bitar” inte blev Guldbaggenominerad eller om det förekommer jäv i processen, vilket filmens distributör Mattias Nohrborg ansåg i en svavelosande debattbraständare förra veckan (passionen kan man i alla fall inte klaga på).

Diskussionen avtäcker en komplex undertext som kretsar kring centrum och periferi, kön och makt, vithet och det koloniala arvet. Två av de nominerade filmerna, ”Lgh + bil + allt jag har och äger” (Clara Bodén) och ”Ute på landet” (Anders Jedenfors), kretsar kring det liv som pågår utanför storstadsmetropolerna. En, ”Om våld” (Göran Hugo Olsson), använder SVT:s arkivmaterial för att skildra uppgörelsen med kolonialismen i Afrika sammanvävt med texter av Frantz Fanon, plus avslöjande klipp om svenska attityder under den tiden.

I sin blogg skriver regissören Clara Bodén om debatten: ”Maktstrukturer, oavsett rum och sammanhang, följer samma grundmönster. Oförmågan att se och samtidigt krampaktigt nagla sig fast vid de nuvarande strukturer ur vilken ens position är född. Blind för den självklarhet med vilken man tillåter sig att formulera ord, vars kontenta ibland blir att subtilt nedvärdera, och adressera sin för givet tagna roll i sammanhanget.”

Och så kan man verkligen se det. ”Tusen bitar”-gate handlar inte bara om innehåll. Det handlar även om den ojämlika distributionen av filmerna. ”Tusen bitar” är en biosuccé (125 000 besök) som spridits över landet i många kopior. ”Om våld” har haft biopremiär, men de övriga två nominerade har enbart visats på dokumentärfestivaler, Göteborgs filmfestival och i SVT.

Jacob Lundström, redaktör för filmtidningen FLM, frågar sig på sin sajt helt rättfärdigt hur många av dem som upprört engagerat sig i ”Tusen bitar”-nobben som verkligen sett de nominerade filmerna?

Efter att Guldbaggenomineringarna kungjordes i början av januari var Aftonbladets Jan-Olov Andersson en av de indignerade trots att han inte sett Bodéns film och skrev: ”det tredje som tydligen är en bok och en utställning också, hade jag aldrig hört talas om. Hur sjutton tänkte juryn?”

Hur sjutton tänker en av landets mest etablerade filmkritiker? Det kan vara knepigt att få möjlighet att se filmer som inte haft biopremiär, det är sant, särskilt om man missat festivalvisningarna. Men det är helt absurt att avfärda filmer som man inte ens har sett.

Jag gillade ”Tusen bitar”, inte för att den specifikt handlade om Björn Afzelius utan för det nakna och känslostarka porträttet av en person som fastnat i en mansroll och en kändismyt som han inte kunde ta sig ur. Jag tycker att den var värd en nominering, liksom en annan favorit, ”Att skiljas”.

Mitt förslag till SFI: Tänk större nästa år eftersom dokumentärfilmen blivit så bra och utöka nomineringarna för bästa dokumentär till fem filmer i stället för tre.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.