Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Historieförfalskning, Jan Guillou!

Foto: Pontus Lundahl/TT

Grova felaktigheter om Förintelsen fick stå oemotsagda i SVT. Nu protesterar fyra namnkunniga författare och forskare.

I måndags morse satt Jan Guillou i SVT:s Gomorronsoffa och vräkte ur sig grova felaktigheter om vad man visste och inte visste om Förintelsen medan den pågick. Han rullade tillbaka historieforskningen till den självbild som rådde bland de oskuldsfullt glömska runt 1960: vi visste ingenting.

Men den 13 oktober 1942 pryds Göteborgs Handels- och Sjöfartstidnings förstasida av en trespaltsrubrik: ”UTROTNINGSKRIGET MOT JUDARNA”. Författare är Uppsala-historikern Hugo Valentin, som sakligt går igenom hur många säkra uppgifter det finns att tillgå om hur många judar som hittills gått under i den nazistiska mordmaskinen. Valentins artikel är kanske den första större artikeln i svensk press om det massmord som inletts med massarkebuseringarna av judar och andra ”undermänniskor” på östfronten 1941. Men efter nazikonferensen i Wannsee utanför Berlin i januari 1942 har Förintelsen nu gått in i en ny och industriell fas, där gaskammare och krematorieugnar används i stor skala. Det är under 1942 som de flesta mördas i utrotningslägren.

Och redan i oktober går det att läsa om saken i svensk press. Valentin nämner inte lägren. Men nu kommer nyheterna slag i slag. När Norges judar börjar deporteras till Auschwitz i november 1942 går det, som historikern Paul Levine beskrivit, en stöt genom svensk opinion, som engagerar sig starkt i deras öde. Det är också en vändpunkt i debatten. Svenska Dagbladet skriver om ”två miljoner döda” i ett TT-telegram i december 1942. Den siffran återkommer sedan i pressen under årsskiftet 1942–43 som ett alltmer fastslaget faktum.

Historikerna Mattias Tydén och Ingvar Svanberg listar i sin utmärkta bok ”Sverige och Förintelsen” (1997) ett stort antal av de artiklar som skrevs om Förintelsen under 1942–43. Rubriker som ”Miljoner judar mot döden” och ”Nazisternas utrotning av judarna i Baltikum” återkommer ofta. Alla de stora tidningarna skriver om den pågående Förintelsen: DN, SvD, GHT, UNT – även mindre tidningar som pingströrelsens Hemmets vän och konservativa Svensk Tidskrift. Ska man missa uppgifterna om att en utrotning av miljoner människor pågår får man välja bort den tidens medier helt och hållet.

Det finns kanske en skillnad mellan att veta och att förstå. Vi vet mycket om de folkmord som pågår just nu, vi kan kolla siffrorna över de döda. Men förmodligen förstår vi inte.

Men ingen som läste tidningar i Sverige kunde säga att de inte visste. Inte efter våren 1943. Det blev dock en populär ursäkt efter kriget – särskilt bland dem som hoppats på en tysk seger, nazister eller ej.

Nu skriver Jan Guillou om historien åt oss. I SVT:s ”Gomorron Sverige” i måndags säger han med sin vanliga tvärsäkerhet: ”Ett väldigt vanligt påstående är att jodå, särskilt inom borgerligheten visste man precis vad som pågick i nazi-Tyskland och i de länder som nazi-Tyskland ockuperade. Och nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.”

”Man visste inte”. Guillou fortsätter: ”I maj 1945, när kriget är slut, så går amerikanska soldater in i det första Förintelselägret, och då kommer bilderna. Då kommer sanningen. Då vet man.”

Men det första Förintelselägret som befriades var Auschwitz, vilket skedde i januari 1945, och det gjordes av Röda armén, inte USA:s armé.

Guillou är i tv för att göra reklam för sin nya roman, ”Att inte vilja se”. Fiktion är fiktion. Men i morgonsoffan uttalar han sig, auktoritärt, om vad som verkligen skett. Och vad han tycks vilja göra är att återupprätta denna oskuldens självbild: vi visste ingenting. Inte ”vi ville inte veta” eller ”vi förstod inte vad vi visste”. Han säger, och vi upprepar hans ord: ”nu vill jag nog påstå att det är inte sant. Man visste inte.”

Frågan är varför Jan Guillou kommer med felaktigheterna, och – kanske ännu mer allvarligt – varför public service varken reagerar, ifrågasätter eller rättar till dem i sändning.

Att Jan Guillou skulle ändra ett komma i något av sina påståenden är kanske inte att förvänta sig. Men alla andra som har ett spår av intresse av Sveriges och Förintelsens historia vet att detta är historieförfalskning. Detta ska sägas rakt ut så att Guillous skönmålning inte står där oemotsagd.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.