Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Historien om flyktingpolitiken visar att staten kan om den måste

Flyktingar fast på Malmömässan i väntan på att söka asyl.
Flyktingar fast på Malmömässan i väntan på att söka asyl. Foto: Anders Hansson

Den svenska flyktingpolitiken skapades av nödtvång i samband med andra världskriget. Sverige blev helt enkelt tvunget att improvisera. Och det som från början skedde motvilligt blev snart en stor politisk tillgång, skriver historikern Mikael Byström.

Sverige har i modern tid inte ställts inför större utmaningar när det gäller flyktingmottagning än i dag.” Ungefär så har det låtit från politiker och debattörer under hösten 2015. Den praktiska flyktingpolitiken har också förändrats: gränskontroller har införts, uppehållstillstånden blir tillfälliga och de relativt generösa reglerna rörande anhöriginvandring – en tradition som historiskt haft ett brett politiskt stöd som en moralisk självklarhet – ska skärpas.

Det är visserligen svårt att jämföra dagens flyktingsituation med Sveriges första möte med större flyktingtillströmning: tiden kring andra världskriget. Ändå kan det vara en poäng att göra just det. När andra världskriget bröt ut fanns cirka 5 .000 flyktingar i Sverige. Femtusen flyktingar ansågs på sina håll vara alldeles för många, landet mäktade inte ta emot fler. Men fyra och ett halvt år senare, när kriget var slut, fanns cirka 200 .000 flyktingar och evakuerade i landet. Hur många flyktingar som Sverige totalt tog emot under kriget vet vi inte, eftersom räkningarna gjordes vid särskilda tidpunkter och flyktingar däremellan kunde återvända hem, resa vidare och kanske därefter komma tillbaka.

Under 2015 har det enligt Migrationsverket hittills kommit runt 150 .000 flyktingar till Sverige. Det är en stor mottagning för ett litet land. Men under andra världskrigets slutskede mottog Sverige andra halvåret 1944 cirka 70 .000 flyktingar och evakuerade. Det är ännu mer för ett då mycket mindre land i bemärkelsen folkmängd, ekonomi och dessutom ett land som inte hade någon apparat för flyktingmottagning. Ökningen av antalet flyktingar 1940–1945 var nära 40 gånger. Skulle ökningen i dag vara densamma innebär det att, beräknat på antalet asylsökande 2010, Sverige vid utgången av 2015 ska ha tagit emot cirka 1 200 000 flyktingar. Det har vi inte på långa vägar. Nu finns dessutom en flyktingpolitik, en organisation och en erfarenhet av flyktingar, något som inte fanns när andra världskriget började. Så var utmaningen kanske större då?

70. 000 mottagna flyktingar på lite mer än ett halvår. Det är siffror som på 1930-talet framstod som helt orimliga för ett land som knappt visste vad en flykting var – och som helst inte ville veta. Vid krigsutbrottet fanns därför inget statligt ansvar för flyktingarna och således ingen organisation, ingen strategi rörande frågan. Ja, det är till och med rimligt att påstå att flyktingpolitik som politikområde inte existerade förutom i strävan att hålla ”utlänningar” utanför gränsen, något som fick förödande konsekvenser när framför allt judiska flyktingar under 1930-talet sökte sig till landet. Ansvaret för flyktingar låg i stället på enskilda – släktingar eller vänner till flyktingar som fått inresetillstånd – och, i huvudsak, på frivilliga flyktinghjälpsorganisationer (Pär Frohnert, DN 15/10). Men när norrmän i allt större omfattning började fly undan den tyska ockupationen framstod det som självklart att ta emot de som kallades ”broderfolket” och att staten därför måste ta ett större ansvar när de frivilliga organisationerna inte längre klarade situationen. Staten blev tvungen att agera – och detta på flera fronter.

Redan 1939 bildades Nämnden för statens flyktinghjälp men hade i stort som enda uppgift att fördela ekonomiska medel till flyktinghjälpsorganisationerna. Det blev omgående tydligt att detta inte var tillräckligt när allt fler flyktingar sökte sig till Sverige. Därför bildades 1941 Statens flyktingnämnd som gavs utökade resurser och långt fler ansvarsområden. Det är rimligt att påstå att med Statens flyktingnämnd träder staten in på flyktingfrågornas arena. Nämnden kom framför allt att bli spindeln i nätet rörande hjälp till flyktingar som av olika anledningar inte kunde försörja sig själva eller som av andra skäl behövde hjälp.

Norska flyktingar var de som först utmanade den svenska flyktingmottagningen. De yrvakna myndigheterna sökte raskt ett samarbete med den norska legationen i Stockholm – en slags krigstida ambassad – för att finna lösningar på det nyuppkomna så kallade flyktingproblemet. Samarbetet visade sig vara en utmärkt skola för hur problem kunde mötas och de erfarenheter som vanns utgjorde mallen för hur staten senare kom att agera rörande andra grupper av flyktingar och när flyktingmottagningen under krigets senare år blev betydligt mer omfattande.

1941 bildades också Arbetsförmedlingen för norska flyktingar under statliga Arbetsmarknadskommissionen för att effektivt sätta norska flyktingar i arbete. Förmedlingen kom senare med olika namn att bli en arbetsförmedling för alla flyktingar. Staten organiserade också större arbetsprojekt som kunde sysselsätta många flyktingar i till exempel skogs- och vägarbeten och arkivarbetarprojekt.

Under krigstiden löstes nya organisatoriska och praktiska dilemman relativt väl. Vad enskilda flyktingar tyckte vet vi mindre om, men de flesta friska vuxna hade arbete, mat på bordet, tak över huvudet, barnen gick i skolan. De som inte kunde försörja sig själva fick statlig hjälp att klara livets nödtoft, de som var sjuka fick vård. Få särlösningar gjordes för flyktingar: de ekonomiska, sociala, organisatoriska lösningarna som gällde svenska medborgare applicerades utan större undantag på flyktingarna även om det i vissa fall gjordes skillnad mellan olika grupper av flyktingar.

Signifikativt för krigstidens flyktingorganisation är att befintliga statliga och kommunala organ runt om i landet – till exempel fattigvårds- och barnavårdsmyndigheterna och länsarbetsnämnderna – kontinuerligt utnyttjades för att praktiskt och organisatoriskt lösa de frågor som ständigt dök upp i ett land som hade ringa erfarenhet av flyktingar. Socialstyrelsens Utlänningsbyrå (inrättad 1938), vars syfte till en början främst varit att kontrollera ”utlänningar” i landet, gavs det övergripande ansvaret för flyktingfrågorna och för att se till att samarbetet mellan alla inblandade aktörer fungerade. 1944 sjösattes Statens utlänningskommission för att skärpa överblicken och ytterligare centralisera makten över flyktingfrågorna.

Myndigheterna visade sig vara mycket flexibla, kreativa och framgångsrika i arbetet med flyktingfrågorna. När Sverige hösten och vintern 1944 ställdes inför faktum att 70 .000 flyktingar och evakuerade på kort tid kom till landet var det definitivt en utmaning men den läroprocess som myndigheterna hade genomgått visade sig vara tillräcklig för att klara också den situationen. Ja, till och med den bräckliga skaran på cirka 30 .000 före detta koncentrationslägerfångar som Sverige mottog i slutskedet av kriget och strax därefter klarade myndigheterna av att möta.

När kriget var slut fanns i Sverige en apparat för flyktingmottagande, det fanns en ny insikt om att det inte handlade om enskilda flyktingfrågor utan att det krävdes en mer sammanhållen, statlig flyktingpolitik. Det fanns en medvetenhet om att flyktingar inte var ett hot och att de dessutom ”kunde göra nytta”. Framför allt fanns det en praktiskt prövad vetskap om att Sverige hade kapacitet att ta emot stora mängder flyktingar. Andra världskriget bör därför ses som en process där Sverige gick från att i stora drag ha varit ett utvandrarland till att bli ett relativt välsmort flyktingmottagarland.

Det som möjligen kan kallas en motvillig erfarenhet av flyktingmottagande blev snart en stor politisk och propagandamässig tillgång för Sverige. Genast började krigstidens svenska flyktingmottagande att användas i försök att skapa så kallad goodwill runt om i världen. Detta blir grundplåten för att Sverige under 1950-talet och framåt – åtminstone i självbild – är en ”moralisk stormakt”. Också andra lärdomar fanns att utnyttja: flyktingmottagningen övergår snart, ja, redan under slutskedet av kriget, till arbetskraftsinvandring eftersom flyktingarnas nytta på arbetsmarknaden varit tydlig. Från 1950-talets början till slutet av 1960-talet var det i stort sett fri invandring till Sverige, vilket bidrog till landets exceptionella ekonomiska utveckling. Men så många flyktingar kom inte under perioden. Det kanske är lätt att glömma men Sverige har alltid varit en nordlig avkrok i världen dit få har velat söka sig om det funnits andra alternativ.

Historiker får ofta frågan vad vi kan lära av historien. Vi brukar på goda grunder svara: mycket lite. Detta eftersom det är svårt att jämföra olika förutsättningar, förhållanden och situationer i tid och rum. Angående dagens flyktingsituation kan det dock vara på sin plats med reflexionen att den kritik som sedan 1980-talet framförts mot svensk flyktingpolitik under andra världskriget i första hand handlat om det restriktiva 1930-talet och krigets första år: Sverige gjorde det för sent. Historiens dom fälls för att Sverige inte tog emot flyktingar, inte för att för många togs emot. En annan reflexion är att tusentals människor från exempelvis Finland, Polen, Danmark, Estland, Lettland, Litauen under kriget flydde till Sverige och andra länder där de fick skydd. Från Ungern spreds flyktingar över Europa efter den sovjetiska invasionen 1956. I dag är det tydligt att flera av dessa länder inte vill ta emot några flyktingar. Så svaret på frågan om vad vi lär av historien är nog därför: Inget alls.

Men min poäng – även om krigstidens flyktingsituation skiljer sig från dagens – är att ”staten kan om den måste”. Detta är något jag åtminstone hoppas att vi kan lära av historien.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.