Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Ett trauma som används av rasistiska krafter

Medievy över Möllevångstorget efter söndagens skott.
Medievy över Möllevångstorget efter söndagens skott. Foto: Emil Langvad TT

Bilden av Malmö. Hynek Pallas känner igen en stad som söker sin identitet.

I slutet på 1990-talet flyttade jag från Prag till Malmö. Visserligen via 18 månader i Lund, men i backspegeln fanns det något bekant i Malmö som knöt den skånska staden till det Tjeckien jag just hade lämnat.

Detta band aktualiseras i minnet nu, när Stockholmsmedierna försöker fånga en stad som de så sällan får grepp om. Så var det redan då. Jag kom till Malmö 1999. Det vackra biblioteket nyinvigdes. Högskolan hade just öppnat och det var många, inte bara i de anrika Lundakorridorerna, som undrade hur det egentligen skulle gå där i hamnen. Klev man bakom den flådiga nya byggnaden för en cigg så låg det rostiga skorvar och ruttnade i kanalen.

Nästa år fyller detta styvbarn till lärosäte 20 år och blir universitet.

Åren kring millennieskiftet när jag bodde i en vacker våning på Thottsgatan – ja, Malmö har sådana också – var år då många fler av dessa symboler som skulle ha betydelse för förändringen uppfördes eller nedmonterades. Bron – den konkreta och högst mycket symboliska ”öppningen mot Europa”. Nostalgin över turandet som snabbt gick över i glädjen över att slippa hasta till sista båten hem. Jag lämnade Malmö strax innan Kockumskranen – den verkliga symbolen över industristaden – skeppades till Sydkorea 2002. Det fanns ingen äldre Malmökompis som inte diskuterade de här sakerna med mig när de fick chansen. Som inte återvände till berättelser om 1970- och 80-talet och vad det blivit nu.

Identitetsbrottningen var ständigt närvarande.

Så slår det mig först nu vad det var jag kände igen. Det var ju precis det jag hade lämnat i Centraleuropa! 1990-talet i Prag var ju inget annat än ett liv i transformation. Jag skulle aldrig komma på att jämföra diktatur med demokrati. Men i Malmö låg jakten på en ny identitet, även rent estetiskt, mycket närmare växtvärken i det postkommunistiska Europa än någonting som då skedde i min uppväxtstad Uppsala.

Så slår det mig först nu vad det var jag kände igen. Det var ju precis det jag hade lämnat i Centraleuropa!

Kanalerna må ha varit fulla av skit, men Malmö skulle ha Turning torso precis som döda tjeckiska kolgruvestäder smällde upp skrytbyggen på 1990-talet. Västra hamnen och Bo01 påminner om upprustningen av stadsdelen Karlí i Prag.

Inte så märkligt att försöken att fånga Malmö blev såphala i händerna på en svenska storstadspress med helt andra ramar.

Kanske är det också därför det har varit så lätt att låta ”mångkulturkritikerna” kidnappa bilden av Malmö för ensidiga rasistiska syften. Eftersom minnet av de många processer som är en del av ”Malmö” har varit mindre närvarande på dessa kultursidor än en stockholmsångest som bygget av Hammarby sjöstad.

Till och med sydkoreanerna tycks förstå det djupa Malmötraumat bättre.

Deras smeknamn på kranen de köpte loss och fraktade bort?

”Malmös tårar”.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.