Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Historiska stigman lever kvar bakom putsade ryska fasader

Svältande Samarabor i början av 1920-talet.
Svältande Samarabor i början av 1920-talet. Foto: Sovfoto

Kommentar. En utställning om hungersnöden i Samara visar vikten av att titta bakåt och lyssna på historien för att förstå den politiska dragkamp som sker i realtid på gatorna i dagens Ryssland.

Louise Augusta Molander är 93 år gammal, trött i kroppen men med ett kristallklart minne. I en sliten förortstvåa utanför den ryska miljonstaden Samara trollbinder hon med ett levnadsöde präglat av dubbel bestraffning.

Det var i Samara, i dag 90 flygminuter sydöst om Moskva, som en svensk kapten i Röda korset mötte en rysk sjuksköterska och adelsdotter. Tycke uppstod, giftermål och barn. Men skådeplatsen var mörkare: 1921 hade trakten drabbats av hungersnöd. Ett resultat av torka, krig och tågsystem som i kommunismen inte kunde distribuera mat effektivt. Fem miljoner dog. Människoätande bredde ut sig.

Svenska Röda korset organiserade en massiv hjälpinsats som har blivit snudd på bortglömd i båda länderna. Nu har den bärgats av lokalhistorikern Grigorij Tsidenkov. Han tillbringade tre månader på Riksarkivet i Täby och letade tillsammans med Röda korsets Per Allan Olsson fram en skatt av fotografier och dokument.

För att bättre förstå hungerårens Samara går jag en tur med Grigorij. Vinden från den mäktiga Volgafloden biter när han guidar i handelsstadens lager av mångkultur. Den vackra byggnaden där svenskarna huserade saknar tak. I ett gathörn står soldaten Švejk plötsligt staty: de tjeckoslovakiska legionärernas revolt 1918 var en gnista i inbördeskriget. Mellan lökkupolerna syns lutheranska kyrkor, en av Rysslands största moskéer och en fordom stolt synagoga från 1800-talet. Sedan 1930 är den övergiven och sönderfallen. Grigorij berättar att ingen vill betala för upprustningen.

Samara – under Sovjettiden en stängd stad eftersom man huserade vapen- och rymdindustrin – var på 1990-talet så fattigt att man varken hade råd att riva eller rusta upp. Men nu putsas fasaderna mot flygplatsen till Potemkinkulisser innan nästa års fotbolls-VM. Fast så lätt glömmer man inte historien: asfalten har lagts över kullerstenar och det gör ont att skumpa fram i bil.

Så också på utställningen. Liken ligger strödda på fälten. Kannibalerna blänger. Barnens magar är ballonger. Fotografierna användes för att samla in pengar i Sverige. Prins Carl organiserade insatsen (som involverade Nederländerna, Norge och Tjeckoslovakien) och flera bilder är ur hans klippbok. Bara i juli 1922 bjuds 1, 8 miljoner måltider av svenska Röda korset. 160 000 personer räddas. Utställningskronologin slutar med välnärda ungar vid barnhemmet ”Östergötland”. De firar midsommar, äter sill och sörplar kakao. Ett av barnen tronar över bildtexten ”Svensk potta”. Men den kissande flickan visar sig vara något annat.

Louise Molander ler så att ögonen nästan gråter när hon plockar fram familjealbumet några kilometer från galleriet och pekar på samma bild av sig själv. Grigorij öppnar laptoppen och Louise ser för första gången föräldrarnas bröllopsfoto som hämtats från Riksarkivet. En skara historiker, journalister och diplomater lyssnar andäktigt när hon berättar hur livet blev i Stalins Sovjet. Pappan återvände till Sverige och familjen stannade kvar. På mammas sida är Louise släkt med en av männen som placerade flaggan på riksdagshuset i Berlin. Men en krigshjälte i familjen hjälpte inte: snart blev hon varse att det inte var lätt att vara utlänning eller adelsbarn. Anställning efter anställning avslutades för ”svenskan”.

”Bara judarna förstod min situation”, förklarar Louise.

Alla stigman är inte borta. I dagens officiella ryska historieskrivning skylls svälten på utlänningarna och inbördeskrigets vita. Tre veckor före utställningen, ett samarbete med svenska ambassaden, kom beskedet att museet i Samara inte kunde ställa ut den ”av tekniska anledningar”. Ett privat galleri som annars är inriktat på design blir hjältar i nöden och upplåter sin lokal. ”Det betyder så mycket”, förklarar en lokal journalist för mig. Hans sajt har haft många träffar på allt som rör ämnet. Folk vet inte, men är nyfikna.

Vi ser nu den politiska dragkampen ske i realtid på ryska gator. Men även historien och dess tolkning är en del i detta. Så det finns mycket att göra – och röster att höra innan de försvinner.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.