Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

Mannen som är bortom alla måttstockar

Bob Dylan 1978. Det var året då han ska ha funnit Gud, vilket lade grunden för hans påföljande ”kristna period”.
Bob Dylan 1978. Det var året då han ska ha funnit Gud, vilket lade grunden för hans påföljande ”kristna period”. Foto: IBL

Kritiker kan älta populism, men sanningen är att valet av Bob Dylan har öppnat för en bättre förståelse av det skrivna ordets relation till muntliga traditioner. Hynek Pallas skriver om en pristagare som river ner språket och bygger ett nytt.

I torsdags klockan 13 satt jag i en bastu. Möjligen inte den mest strategiska plats för en svensk kulturjournalist att vara på när Nobelpriset i litteratur meddelas. Men, liksom de flesta år, var jag övertygad om att priset skulle gå till någon koreansk poet som jag aldrig hade läst. Förstå mig rätt: jag älskar sådant. Nobelpriset har öppnat mängder av författarskap för mig.

Men så kunde jag inte hålla mig, och ropade ut frågan i omklädningsrummet. Svaret tolkade jag som ett skämt. Tills jag kom ut ur ångan och insåg att det var min telefon som aldrig ville sluta surra i skåpet.

Bob Dylan är den konstnär som jag har följt längst. Det är ett konstnärskap som jag vid upprepade tillfällen har hävdat är underskattat och som jag har missionerat ner i dess mest missförstådda beståndsdelar. Jag har fortfarande varje konsert Bob Dylan gjorde 1979–1980 på kassettband: enligt mig är året då Dylan kom ut som nyfrälst kristen hans mest passionerade period som konsertartist.

Det kan tyckas märkligt att inleda en text om en populär Nobelpristagare i hans mest utskällda period. Själv anser jag att det är precis vad Nobelvärdig konst är till för. Det är inte svårt – tvärtom – att ömka till separationsballaden ”You’re a big girl now”, spegla föreställningar om livet på drift i ”Tangled up in blue” eller få en existentiell elchock av ”Like a rolling stone”.

Men stor konst handlar också om att skapa världar som är mindre inställsamma för betraktaren, kanske till och med skrämmande, och göra dem möjliga att närma sig. Och det var när jag hörde en konsert med Bob Dylan från San Francisco hösten 1979 – en konsert där han enbart spelade gospel och sin ”kristna” musik – som han klev upp ett pinnhål för mig. Som ateist från ett hem utan religion var det genom låtar som ”Slow train coming”, ”Precious angel”, ”Covenant woman”, ”I believe in you” och senare ”Every grain of sand” som jag förstod hur stark tro kändes. Och att den kunde levereras lika sexigt som den världsliga kärleken i ”Lay lady lay”, lika känsligt som i ”To Ramona” och lika svävade hallucinatoriskt och svetslågepoetiskt som efterfestens morgontimmar tecknas i ”Mr Tambourine man”.

”The way that Elvis freed your body, Bob freed your mind”, som Bruce Springsteen har sagt.

Dylan framförde bibelspäckade texter med gospelsångare. Stundtals med fundamentalistiskt mellansnack, som när han förklarade att om publiken (som ropade efter gamla hittar) ville ha rock’n’roll, då kunde de ”gå och se Kiss och rocka ända ner i avgrunden”. Om folk hade buat 1966 när Dylan svek folkmusikens okommersiella ideal för en skinnpaj och sex elektriska strängar så är det här den verkliga chocken i hans sex decennier långa karriär.

Och det mest inlevelsefulla framförandet av hans sånger. Dylan sjunger som om han varit nära att drunkna och räddats till livet. För – och detta kommer att behöva upprepas alltför många gånger den här hösten – de texter Dylan skriver står i obruten relation till hans musik och frasering.

Därför blev jag så glad när Sara Danius underströk att detta är ”örats poesi”. För det är framförandet som är poängen, om så det som fångats på skiva eller det som Dylan outtröttligt levererar på världens scener.

Klockan 13 i torsdags öppnade Svenska Akademien för en bättre förståelse av det skrivna ordets relation till muntliga traditioner. 

Vid sidan av upplevelsen av Dylan som ”performing artist” är det den rika, sluga referensvärlden som sugit tag. Den har följt mig sedan jag som sextonåring första gången hörde ”Love minus zero/No limit”. Min kloka mamma tog fasta på de avslutande raderna, ”My love she’s like some raven/At my window with a broken wing”, och gav mig en bok med tjeckiska tolkningar av Edgar Allan Poes ”Korpen”. (Dylankvinnorna är för övrigt mer passionerade än männen, men det får vi ta en annan gång.)

Det var via Dylan jag lät mig ledas in i den kanoniserade litteraturens värld: inom loppet av elva verser i ”Desolation row” avverkas ”Hamlet”, ”Slottet”, ”Det öde landet” och en telefonkatalog med historiska och bibliska figurer. Till skivan ”Love & theft” lånade han ur den japanske författaren Junichi Sagas ”Confessions of a Yakuza”. Filmälskaren Dylan har snott repliker ur Humphrey Bogarts mun till skivan ”Empire burlesque” och överfört intrig och atmosfär från 50-talsfilmen ”Trasdockan” till låten ”Man in the long black coat”.

Ingen har heller förvaltat och förnyat den amerikanska folk-, blues- och countryskatten så ihärdigt; Dylan hörde till dem som tidigt sammanförde mycket av det som tidigare varit segregerat och till hans främsta uttolkare hör Nina Simone och The Staple Singers.

Hans största stund i en musikstudio, 1983 års ”Blind Willie McTell” med Dylan på piano och Mark Knopfler på tolvsträngad gitarr, speglar den amerikanska Södern, bluesmusikens rötter och slaveriets spöke. De som klagar på att amerikanska författarskap inte belönas borde vara nöjda.

Att i en identitetsbaserad samtid hålla upp Dylans texter och försöka få syn på Honom – vit, man, kristen, jude – är dock lönlöst. Kanske lärde han sig den hårda vägen att om man utpekas som profet när man knappt blivit myndig, då måste man – som i titeln till en av hans filmer – bli ”Masked & anonymous”. Att leta efter ”jaget” i låtarna är hur som helst mer intressant som litterär än som biografisk övning: de skiftande perspektiven i ”Tangled up in blue” håller dramat levande, liksom metaramen i ”Brownsville girl”; gycklaren i ”All along the watchtower” befinner sig i en låt som får kraft av att texten klippts upp och börjar i mitten – fast i en evig loop – och den mystiske betraktaren i tarotkortrefererande ”Changing of the guards” är vilse i en apokalyptisk värld.

Att Dylan förändrade vislyriken så att det finns ett före och ett efter honom borde räcka för ett Nobelpris. Men han har också träget fortsatt, även efter att ha fört in surrealismen i popmelodin och den abstrakta expressionismen i Chuck Berry-rocken. 

Det är också anledningen till att fans alla har ”sin” Dylan – romantikern Renaldo ur hans film ”Renaldo & Clara”, fredsrörelsens protesthjälte eller rocksångaren bakom solglasögonen. Han förhåller sig till lyssnaren som titeln på den undflyende låten ”I’m not there”. Det förvånar mig inte att Dylan sägs älska den film som Todd Haynes gjorde med samma namn 2007, där Dylan spelas av bland andra Cate Blanchett och en afroamerikansk pojke.

Eller som Patti Smith – som 1995 sjöng duett med Dylan i den självreflekterande ”Dark eyes” – har sagt: ”I look at him and I don’t see a guy giving out leaflets, holding a banner. I see a machine gun.”

Att Dylan förändrade vislyriken så att det finns ett före och ett efter honom borde räcka för ett Nobelpris. Men han har också träget fortsatt, även efter att ha fört in surrealismen i popmelodin och den abstrakta expressionismen i Chuck Berry-rocken. I dag är hans låtar mer sällan en medvetandeström, och när han klädd som en flodbåtsbandit framför ”Scarlet town” är det som att se honom riva ner språket och bygga upp ett nytt, mer komplext.

Tidigare i år skrev jag i en recension av Ola Holmgrens bok ”Stickspår. Åtta skäl varför Bob Dylan borde tilldelas Nobelpriset i litteratur” (5/8) att Dylan knappast behöver ett Nobelpris, men att Akademien däremot behöver honom som pristagare eftersom det vidgar definitionen av ”litteratur”. Kritiker kan älta populism, men sanning är detta: klockan 13 i torsdags öppnade Svenska Akademien för en bättre förståelse av det skrivna ordets relation till muntliga traditioner. Dramatiker har länge varit självklara för priset – Dario Fo gick bort samma dag som priset tillkännagavs – vilket innebär att text som lever och omtolkas är ”litteratur”. Vare sig den framförs på Dramaten och får sin betydelse förstärkt av scenografi, eller om sista versraden understryks av ett munspelssolo.

Kommer priset nu att bli urvattnat, kommer Ryan Adams vingla upp till drottning Victoria om 30 år? Nej, jag kan lugnt stanna i bastun och vänta på att introduceras för nya spännande författarskap i många år till. Och Dylan förklarar såklart bäst själv varför, i en anekdot som Leonard Cohen återberättade i New Yorker häromveckan (17/10):

De två männen kör bil och diskuterar musik. En annan känd låtskrivare har sagt till Dylan: ”Du är nummer ett, men jag är nummer två.” Men Dylan vänder sig till Cohen och förklarar: ”För mig är du nummer ett, jag är nummer noll.”

”Jag tolkade det som att jag var ganska bra och att han var bortom alla måttstockar”, säger Cohen till reportern. ”Och jag hade inga invändningar.”

Läs mer

• Musikjournalisten Paul Williams (1948–2013) betraktas som den främste auktoriteten på Bob Dylan som konsertartist. Dylan beställde själv flera exemplar av hans långessä ”Bob Dylan: What happened?”, som diskuterar ”de kristna åren”, och delade ut den till sina vänner.

• Här är några av hans titlar: ”Bob Dylan: Performing artist, Vol 1” (1990). ”Bob Dylan: Performing artist, Vol 2: The middle years” (1992). ”Bob Dylan: Watching the river flow” (1996). ”Bob Dylan: Mind out of time” (Performing artist Vol. 3, 1987–2000) (2004).

Läs mer. Nobelpriset till Bob Dylan

Björn Wiman: Bara tråkmånsar kan muttra i missnöje över att Bob Dylan får Nobelpriset
Årets Nobelpris är också en utmärkelse till den amerikanska litteraturen – när ­landet som bäst ­behöver det.

Hans sångpoesi slungas till hjärna och hjärta
Naturligtvis är Bob Dylan värd priset. Litteraturprofessor Johan Svedjedal om en av vår tids viktigaste författare, en Rimbaud för jukeboxen.

10 av Bob Dylans största sånger
DN:s musikkritiker Nils Hansson väljer höjdpunkter ur den långa karriären – med särskild hänsyn tagen till texterna.

5 smarta saker att säga om Bob Dylan
Gläns i ­diskussionerna kring årets oväntade pristag­are. 

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.