Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

”I dag är jag rädd igen”

Hédi Fried fotograferades i sitt hem i Stockholm av Lars Lindqvist.
Hédi Fried fotograferades i sitt hem i Stockholm av Lars Lindqvist. Foto: Lars Lindqvist

Den 27 januari har det gått 70 år sedan Auschwitz befriades. DN har bett tre överlevande att med egna ord berätta om vad minnet av Förintelsen betyder i dag – och varför det är viktigt också i framtiden. Här skriver psykologen och författaren Hédi Fried.

Vi närmar oss den 27 januari 2015. En minnesdag som skulle påminna om att detta kommer aldrig att hända igen. Detta väcker många tankar. Här kommer några.

Efter krigsslutet var Sveriges demokratiska regering generös mot överlevande i Bergen-Belsen. Tillsammans med 10 000 andra kom jag hit sommaren 1945, trasig till kropp och själ. Jag kan tacka Sverige för att ha fått tillbaka min hälsa, min självsäkerhet och trygghet. Jag fick en utbildning som hjälpte mig uppfostra mina faderlösa barn och så småningom även möjligheten att återigen få leva i en stor familj som sorglös pensionär. Jag gjorde det till mitt livsmål att vidarebefordra de kunskaper jag lärde mig på mitt eget skinn. Jag började bli hoppfull.

Men nu, för första gången sedan 1945, är jag rädd.

Läs också: Björn Wiman: ”Birgit Nilssons skamlösa judekoppling visar antisemitismen”

Jag lever i Sverige och var aldrig tidigare rädd. Vem kunde tro att vår demokrati kan hotas? Israel kritiserades, även av mig. Jag är jude, inte israel. Men i dag är jag rädd. Det kommer till mig som en déjà vu-upplevelse, något jag har upplevt tidigare.

Före 1945 var jag inte rädd. Min mor förklarade Hitlers högröstade orerande i radion med att det var en galning i Tyskland – och Tyskland är så långt borta. Men Tyskland kom närmare för varje dag.

September, 1940:

Ungern återfår Transsylvanien, där jag bor. De inför de tidiga Nürnberglagarna, stryper judarnas inkomstmöjligheter. Vi vänjer oss, vi blir fattiga, men livet är inte hotat.

19 mars, 1944:

Tysklad ockuperar Ungern. Omedelbart påbud om judestjärna, och eliminering av icke-ariers medborgerliga rättigheter. Vi vänjer oss.

På min fars fråga om sanningshalten i ryktena om tyskarnas grymhet svarar den till synes chockerade SS-mannen: ”Min herre, vad tror ni om oss? Vi är civiliserade människor.”

17 april, 1944:

Förordning om judarnas förflyttning till nyinrättade getton. Återigen vänjer vi oss.

15 maj, 1944:

Med 24 timmars varsel beordras judarna att packa tjugo kilo var och avvakta ”Abtransport”.

Vart? Ingen förklaring.

Nästa morgon förs en sorglig procession till stationen, där boskapsvagnar för åtta hästar står uppradade. 80–100 personer blir instuvade i varje, och nu börjar den snigellika färden utan vatten, med två stinkande, snart överfulla hinkar som avträdesmöjlighet.

Natten 17–18 maj, 1944:

Tåget anländer till en station som visar sig vara Auschwitz. Det luktar bränt kött. Tänker de döda oss? Omöjligt, varför skulle de det? Det osar nog från fabrikerna som vi kommer att arbeta i. Inte kan man döda oskyldiga människor

Det kunde man, där i det nazistiska Tyskland.

Och trots all världens avsky fick de ganska snart efterföljare. Metoden var lätt att kopiera, i Rwanda, sedan i fler och fler länder, med större och större grymhet. Men det hände inte i vårt land.

På morgonen bläddrar vi förstrött i tidningen. Jaha, nu hände det igen, där, och där. Och i Sverige fortsätter vi att leva tryggt i den falska tron att här kan ingenting sådant hända.

Det är så lätt att vänja sig. Så länge livet inte hotas accepterar vi allt. Att vänja sig är att som att få ett sandkorn i handen. Det är inte tungt. Men det kommer alltid mer, precis som tyskarnas förordningar och orättvisor.

Med dagens växande antisemitism är jag orolig för mina barn och barnbarn, men hoppas fortfarande att Sverige beskyddar sina judar.

När det gäller framtiden håller jag med Thomas Piketty. Långsamt blir det bättre, men det kommer att ta lång tid.

Det skulle gå mycket snabbare om vi alla kunde komma ihåg det som alla religioner framhåller, var och en med sin formulering och på sitt språk: Älska din nästa så som dig själv.

Läs också: Georg Klein: Vi ska minnas Förintelsen som helt begriplig

Fakta. Hédi Fried

Hédi Fried är psykolog och föddes 1924 i Sighet i Rumänien. Hon är också författare till flera böcker, bland annat ”Skärvor av ett liv. Vägen till och från Auschwitz” från 1992. Fried överlevde både Auschwitz och Bergen-Belsen och kom till Sverige i juli 1945. Hon har tilldelats såväl utmärkelsen Årets Europé som Natur och Kulturs Kulturpris 1998.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.