Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

I högerns tyckarbubbla går Sverige alltid under

Kulturdebatt. Vad är det som händer med det svenska opinionsklimatet? Håller liberalerna på att förlora kursriktningen?

I tre artiklar undersöker författaren Mattias Hagberg ett värderingsskifte. I dag: opinionsbildare på sociala medier.

Foto: Carina GranNär tidskriften Samtidens chefredaktör Dick Erixon tog plats i radioprogrammet ”Godmorgon, världens!” panel den 18 september i år var det en klar indikation på hur långt förflyttningen högerut gått i svensk debatt. Det var första gången redaktionen släppte in en debattör med tydlig koppling till Sverigedemokraterna i stugvärmen.

Del 1: Hur Göteborgspostens ledarsida förändrats med Alice Teodorescu
Del 2: Ständigt krisläge på Expressens ledarsida

Enligt Dick Erixon själv var han en nål som nu höll på att spräcka vänsterbubblan på Sveriges radio. Flera gånger tidigare hade han skrivit uppretade inlägg om ”vänsterpropagandan” i just ”Godmorgon världen!”, eller ”God morgon Kamrat!” som han gillar att kalla programmet. Bara några månader innan han själv satt i panelen skrev han på sin blogg: ”Sveriges Radio fortsätter i God morgon Kamrat! att ge en besynnerlig bild av världen. I dag intervjuar man en ’sanningssägare’ som menar att nya partier i väst som är kritiska till migration är farligare än… muslimska terrordåd”. Och han fortsatte i samma stil: ”I samma reportage hävdas, naturligtvis, att global uppvärmning är viktigare än att islam spränger världen i bitar för hundratusentals människor.”

Klassisk högerradikal retorik med andra ord.

Det har inte alltid varit så. Dick Erixons politiska karriär började i ett betydligt beskedligare sammanhang. Som ung engagerade han sig i Röda korset och Centerpartiet och engagerades på 90-talet av tankesmedjan Timbro. Därifrån fortsatte resan högerut. På hans blogg kan man följa hur retoriken blivit allt radikalare för varje år.

Själv beskriver sig Dick Erixon gärna som en bråkstake, som en slugger som lånar begrepp och tonfall från den amerikanska högern. På sin blogg kallar han sig kort och gott ”Dick Erixon – i hjärtat rebell.”

”Dra åt helvete” – Samhällsdebattörer utan hyfs på Twitter

Samtidens chefredaktör är ett illustrativt exempel på en glidning i den svenska offentligheten. Visst har det funnits rabulister förr, såväl till höger som vänster. Det har dock oftast handlat om några enskilda personer, kanske en handfull i varje generation. Framför allt har det varit män som befunnit sig i opposition mot stora delar av etablissemanget. Men på sistone har det oförsonliga tonläget allt mer letat sig in på landets ledarsidor och in i partipolitikens centrum.

Moderaternas kommunikationsstrategi på nätet är kanske det tydligaste exemplet på denna utveckling. Innan kommunikatören Delmon Haffo för några veckor sedan slutligen klev över gränsen och kallade socialförsäkringsminister Annika Strandhäll för hora, hade han och hans kollegor på moderaternas kansli länge odlat en aggressiv image i sociala medier, allt med moderatledningens goda minne.

Kristina Lindquist: Delmon Haffo följer bara tidens trend

Vänstern saknar knappast heller skuld, redan 2006 drev en högt uppsatt ombudsman i SSU bloggen ”Rättvis och balanserad” där Fredrik Reinfeldt framställdes som pedofil. Till exempel.

I den svenska debatten är vi inte särskilt vana vid den här tonen. Med några få undantag har det offentliga samtalet på det stora hela präglats av saklighet och fakta, inte av känslor och snabba käftsmällar. Kanske har det varit lite tråkigt – men konstruktivt.

Inte minst liberaler har värnat en fri och mogen ton. Flera av liberalismens största landvinningar har handlat om just det: parlamentarism, tryckfrihet, åsiktspluralism. Det vill säga institutioner, lagar och förhållningssätt som fungerat nedkylande på samhällets konflikter. Eller snarare, gett åsiktsskillnaderna arenor där de kan brytas under fredliga omständigheter. Redan själva idén om tidningen är ett exempel på det.

Med digitaliseringen är detta på väg att upplösas. När en allt större del av det offentliga samtalet förs på bloggar och i sociala medier har tonläget samtidigt trissats upp. Vilket naturligtvis även påverkar borgerligheten.

Foto: TT och IBLDick Erixon. Foto: TT och IBL

Själv beskriver sig Dick Erixon gärna som en bråkstake, som en slugger som lånar begrepp och tonfall från den amerikanska högern.

 

Under några veckor försvinner jag in i den nya svenska högerns egen filterbubbla. Jag läser allt jag kommer över av några av de mest tongivande debattörerna på nätet. Det handlar om personer som rör sig mellan nya och gamla medier, de är alla namnkunniga och hemmastadda i både papperstidningen och digitala medier. Men de driver även opinion och interagerar med andra tongivande namn på sociala medier. Kort och gott: borgerliga tyckare som byggt tydliga varumärken på sina egna ställningstaganden, och som, bortom mediehusets gemensamma plattform, personifierar den tydliga individualiseringen av opinionsjournalistiken.

De personer jag följer är alla offentliga och sinsemellan väldigt olika varandra – det är namn som Ivar Arpi, Paulina Neuding, Johan Lundberg, Johan Ingerö, Rebecca Weidmo Uvell, Marcus Uvell, Jenny Sonesson och Hanif Bali. Jag läser, antecknar och kategoriserar deras senaste tweets och retweets.

Läs mer: Möt Moderaternas slugger Hanif Bali

Det första jag kan konstatera är att tonen och ilskan konsekvent är hög. Diskussionerna handlar sällan om skatter eller näringspolitik – inte ens om bidragstagare. De flesta klassiska ämnen för den svenska borgerligheten är tvärtom som bortblåsta och i stället är det andra områden som dominerar. Ingenting tycks reta en högerdebattör 2016 som normkritik eller krav på öppna gränser. Här, i denna bubbla, finns också en återkommande kritik av det offentliga samtalet, som anses kringskuret och ängsligt.

När jag delar upp samtalsämnena i kategorier kan jag tidigt konstatera att debattörerna i första hand rasar mot identitetspolitik. De flesta i bubblan återkommer närmast monomant till normkritiken, eller, som bloggaren och författaren Rebecca Weidmo Uvell hellre kallar den: ”identitetstramset”, ”genusindustri”, ”mångfaldsideologi”.

På sin blogg är Weidmo Uvell tydlig med vad hon anser om dess representanter: ”Normkritiken […] tog sig in i samhället som en bra tanke om minskade fördomar. När den väl var inne blev den ett monster, som kräver mer och mer för att bli nöjd. Och det har byggts en hel industri kring detta tack vare ängsligheten i Sverige.”

Också flera av de andra opinionsbildarna på de sociala medierna utmålar fenomenet som ett hot mot frihet och trygghet, ibland rentav som en våt filt som lägger sig över samhället på samma sätt som DDR-marxismen en gång la sig över Östtyskland. Bakom detta hot står – enligt Johan Lundberg, docent i litteraturvetenskap och lektor vid Stockholms universitet – ett gäng ”fascistjägare” på Södermalm som bara är ute efter att tysta andra röster än sina egna. Apropå diskussionen om ”trygga rum” skriver han på Twitter den 26 maj i år: ”Själv skulle jag vilja ha ett rum som var ’tryggt’ genom att man slapp lyssna på korkade vänstermänniskor.”

Flera av debattörerna betecknar identitetspolitik som en sorts omvänd rasism. Den 16 november i år avslutar moderaten Hanif Bali ett långt inlägg på Facebook om identitetspolitikens ”giftiga logik” med orden: ”Detta är identitetspolitikens draksådd. De värsta formerna av rasism helt institutionaliserat som godhet och välvilja”.

Överhuvudtaget är kritiken mot ”identitetsvänstern” betydligt fränare än kritiken mot högerpopulismen. Det räcker att titta på vilka strider som skapar engagemang.

Apropå turerna kring den högerpopulistiska kongressen på Grand Hôtel nyligen twittrar till exempel journalisten och före detta chefredaktören för tidskriften Neo, Paulina Neuding, att Dagens Nyheter och andra lyckats med sitt drev och konstaterar: ”Det här offentliga klimatet är inte friskt”. Weidmo Uvell ger sig på sin kant in i debatten om Nya Tiders medverkan på Bokmässan genom att posta en lista över journalister och författare som funderar på att bojkotta mässan nästa år med kommentaren: ”Om de lovar att inte komma till 2017 – bokmässan, here I come.”

I samma anda relativiseras ofta kritik mot Sverigedemokraterna med hänvisning till Vänsterpartiet. Så fort Jimmie Åkesson kommer på tal dammas Jonas Sjöstedt av. Weidmo Uvell igen: ”En av de mest obegripliga sakerna i svensk politik är varför kommunisterna i V tillåts in i finrummen. Vad hände med att hålla rent?”

Vid sidan av identitetspolitik är migration och kriminalitet de ämnen som återkommer mest frekvent. Flera av kontona är som en enda lång jämmersång över den brottslighet som enligt personerna håller på att bryta sönder Sverige – särskilt nu när vi låtit gränserna stå öppna så länge.

På Paulina Neudings konto har nästan varannan tweet med lag och ordning att göra. Det är i sig inte så märkligt, Neuding är även jurist. Men udden är ofta riktad mot det mångkulturella Sverige som hon ironiskt kallar för ”den humanitära stormakten”. Den 16 juni delar hon till exempel en artikel om migration och kulturella konflikter som hon själv skrivit för den engelskspråkiga opinionssidan Project Syndicate.

Där meddelar hon att integrationskrisen inte är ett praktiskt problem utan en kulturell utmaning. Eftersom den ”politiska eliten” i Sverige blundat för kulturella skillnader, framför allt mellan européer och människor med rötter i Mellanöstern, står nu väsentliga värden på spel: säkerhet, tillit, jämlikhet, tolerans och individuell frihet. Framför allt framställs sexuella övergrepp som en direkt följd av de tidigare öppna gränserna.

Den analysen är hon inte ensam om. Den 2 augusti gör pr-konsulten Jenny Sonesson, tidigare politiskt sakkunnig och pressekreterare hos liberalen Birgitta Ohlsson, en liknande koppling mellan asylinvandring och sexualbrott. På Facebook skriver hon: ”Orkar inte läsa fler rapporter om småtjejer som omringas av killar som tafsar på dem. Feminister måste inse att det inte är förenligt med ett feministiskt samhälle att ha en omfattande invandring av män med skitsyn på kvinnor. Måste välja sida. Antingen är man feminist ELLER så vill man stort mottagande av misogyna män och pojkar. Går inte att förena. Lika lite som att vilja ha ett samhälle med lite antisemitism och samtidigt ta emot tiotusentals människor som hatar judar. Målkonflikt. Säg efter mig: M Å L konflikt.”

Foto:

Flera av de andra opinionsbildarna på de sociala medierna utmålar fenomenet som ett hot mot frihet och trygghet, ibland rentav som en våt filt som lägger sig över samhället på samma sätt som DDR-marxismen en gång la sig över Östtyskland.

Det behöver naturligtvis inte vara antiliberalt att uppmärksamma eller problematisera kriminalitet eller invandring. Att kollektivisera är det däremot, att suggerera fram ett hot från den stora massan där alla som ingår i den antas hysa samma föresatser, uppsåt och värderingar.

För samtidigt som dessa ämnen upptar mer och mer utrymme i den borgerliga debatten på sociala medier finns det en utbredd föreställning om att traditionella medier tystar diskussionen om just dessa frågor. Gång på gång återkommer flera av debattörerna till den så kallade åsiktskorridoren. Ett tydligt exempel är ledarskribenten Ivar Arpi, som ofta skriver om värdet av tolerans inför alla typer av åsikter.

Själv är han snabb med att döma. När bland andra Anna Ternheim, Nina Persson och Eva Dahlgren den 2 april i år skriver under ett upprop mot regeringens flyktingpolitik blir han upprörd och twittrar: ”Helt okej att spela gitarr. Helt okej att skoja på scen. Men snälla, sluta skriva debattartiklar. Det blir så pinsamt”.

När jag till slut lämnar bubblan på nätet är det med ett bestämt intryck. Debattörerna uppehåller sig ständigt vid kopplingen mellan invandrare och kriminalitet, och saluför samtidigt idén att samhället håller på att förtäras av en diffus kulturelit med krav på öppna gränser, feminism, antirasism och normkritik.

Och precis som många populister ger de uttryck för en återkommande kritik av mediernas ängslighet och rädsla för brännande ämnen som invandring – trots att nästan alla personer som jag följt kunnat breda ut sig i såväl tidningar som radio och tv i många år om just dessa frågor.

Detta dubbla förhållande till de traditionella medierna kan framstå som märkligt, men är i själva verket betydelsebärande. Kanske är det först här det blir möjligt att förstå flykten från liberalismen, samt det höga tonläget och dragningen mot det populistiska – vare sig det handlar om enskilda debattörer eller hela ledarredaktioner: Det finns en enorm potential på nätet i texter och tankar som kapitaliserar på misstroende.

Redan 2012 varnade den före detta folkpartiledaren Bengt Westerberg i en statlig utredning för en utveckling där ett fåtal missnöjda och ofta främlingsfientliga aktivister på nätet kan få ett oproportionerligt genomslag (SOU 2012:74, Främlingsfienden inom oss).

Slutsatsen var tydlig: På nätet kan en minoritet med missnöjda, men aktiva mediekonsumenter, lätt skapa en känsla av brett genomslag för texter som kritiserar samhällsutvecklingen.

Såväl ledarredaktionerna på Göteborgs-Posten och Expressen som flera fria debattörer brukar hänvisa till det stöd deras texter och tankar får på nätet. Det underliggande budskapet är ofta detsamma: Vi lyfter frågor som den breda massan vill debattera.

Men tänk om det stora genomslaget bara är en illusion skapad av ett fåtal? Enbart misstanken borde stämma till eftertanke.

Just nu sker en glidning åt det auktoritära i den svenska debatten. Förändringen är tydlig på ledarsidorna i till exempel Göteborgs-Posten och Expressen – som i övrigt är mycket olika varandra – och den syns klart bland högerdebattörer på nätet. Traditionellt liberala ståndpunkter överges för en mer konservativ och enkelspårig syn på samhället. Samtidigt växer sig högerpopulistiska krafter allt starkare.

Foto i text: Carina Gran

Artikelserie. ”Flykten från liberalismen”.

Del 1: Så dör det liberala arvet i Göteborg. Om värderingsskiftet på GP:s ledarredaktion under Alice Teodorescu.

Del 2: Ständigt krisläge på Expressens ledarsida. Om värderingsskiftet på Expressens ledarredaktion.

Del 3: I högerns tyckarbubbla går Sverige alltid under. Om värderingsskiftet bland opinionsbildare på sociala medier.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.