Kulturdebatt

I Norge finns ingen plats för vrede

Vreden passade inte in i blomhavet, på begravningarna, i kyrkorna där minnesstunderna hölls...
Vreden passade inte in i blomhavet, på begravningarna, i kyrkorna där minnesstunderna hölls... Foto: Heiko Junge

Tre år efter Utøya är den politiska förståelsen av Breiviks massaker påfallande oskarp i det norska samhället. Ali Esbati, som var med på ön, skriver för DN kultur om det land han nu lämnar.

I sommar har jag flyttat hem, till Sverige. Ur flyttlådorna från Oslo har jag packat upp tidningsurklipp och böcker som på ett eller annat sätt har att göra med den 22 juli 2011. Min sambo, Marte Michelet, som stod på Breiviks dödslista, har också packat upp. Vår dotter, som kanske inte heller hade funnits om en höggravid Marte hade varit på Utøya den fredagen i stället för två dagar före, har ett nytt rum i Stockholm. Det har gått tre år. Och nu, här i Stockholm, är det som om något tungt lossnar efter Utøya.

Det har funnits rum för sorg och samling tiden efteråt. Men vreden är vi många som har lagt band på. Den passade inte in i blomhavet, på begravningarna, i kyrkorna där minnesstunderna hölls, i dokumentärerna som känsligt berättade om dem som dog och dem som kom undan.

Själv tog jag återkommande strypgrepp på ilskan över allt det som plågat mig med den norska ”debatten” sedan jag flyttade dit nästan fyra år innan Anders Behring Breiviks attentat. Alla kommentatorer och tyckare som gjorde sig blinda för eller lustiga över farorna med islamofobin. All ”dialog” om alla problem med ”icke-västliga”, i ”diskussioner” där norrmän med invandrarbakgrund sällan syntes – om de nu inte släpptes in för att bekräfta eller applådera "etniska norrmäns” fördomar. Vreden mot Fremskrittspartiet (Frp) och alla andra som från upphöjda positioner bidragit till att pumpa upp ångesten inför muslimerna.

För det var så stämningen blev direkt efter den 22 juli: Nu skulle vi hålla ihop. Gott det, men runt vad? Först var det för tidigt att ta strid om det. Sedan plötsligt för sent. Att peka på Frp:s antimuslimska retorik blev mycket snabbt, bara dagar efter dådet, etablerat som något fult, splittrande, orimligt, ja, kränkande. Det är en utveckling – eller snarare icke-utveckling – efter massmordet, som jag har upplevt som deprimerande på gränsen till deformerande.

En förklaring finns i den position Arbeiderpartiet (Ap) hamnade i. Nyligen tog partisekreteraren Raymond Johansen bladet från munnen angående det dåvarande regeringspartiets politiska budskap tiden efter terrorn: ”ett angrepp på den norska demokratin”. Johansen säger nu att Ap ”har gått för långt i att dämpa det gärningsmannen faktiskt stod för”. Breivik var en fascist som hatade Arbeiderpartiet, påpekar han. Det fanns en ”jävla vrede” över att inte kunna ropa ut detta, oroliga för beskyllningar om att ”slå politiskt mynt” av terrorn.

Den oron kom inte från ingenstans, den blev snabbt etablerad av den norska högern, som från första stund lindade in det kommande regeringspartiet Frp i en mantel av bekväm glömska. Att kritisera Frps långa track record av islamofoba utspel blev ful ”partipolitik” och det var dessutom ”osakligt”, eftersom Breivik inte längre var med i partiet. Kommentatorerna som tidigare hade avfärdat att islamofobin ens fanns, drog nu upp linjerna for hur man skulle prata om terrordådet.

Tre år efter Utøya har den politiska förståelsen av detta politiska attentat förblivit påfallande oskarpt i det norska samhället. I det stora hela är det islamofobiska hatet minst lika välkommet som förr i norsk offentlighet, och idén om att rasismen alltid händer någon annanstans minst lika dominerande.

Breiviks favoritideolog, bloggaren ”Fjordman”, Peder Nøstvold Jensen, väntas snart komma ut med en bok, finansierad genom stipendium från den prestigefyllda stiftelsen Fritt Ord. En av de nätsidor Breivik frekventerade för sin skolning, document.no, har avancerat till att också bli papperstidskrift. Framsidan på det senaste numret pryds av en gigantisk kö av karikerade människor som slår in dörren till det norska huset och klämmer en stackars naiv norrman under den. Tåget leds av en jublande, skäggig man från Mellanöstern. Strax bakom honom en kvinna med otaliga småbarn. Plus några får. Denna publikation hyllas av den ledande morgontidningen Aftenpostens fasta krönikör Bjørn Stærk som ”en av Norges viktigaste”.

När Raymond Johansen säger att vi måste börja tala om hatet, får han detta typiska svar: ”Vi ska akta oss för att göra allt till politik”. Denna gång från Torstein Ulserød, medarbetare på den ”liberala tankesmedjan” Civita – Timbros norska systerorganisation. Vem ska egentligen göra upp med ”rasismen” och högerextremismen, frågar sig Ulserød, och vad handlar den här ”rasismen” egentligen om. Artikeln slutar rituellt med insinuanta fraser om hur viktigt det är med yttrandefrihet, och att det är utmärkt med ”extrema yttranden”, så att dessa kan ”bemötas”.

En politiskt mognare bearbetning av terrorn i Norge hade krävt mer och skarpare konflikter. Mer obehag, för fler. Det är som att man aldrig kommer ett steg vidare, närmare en rejäl debatt om farliga underströmmar i det norska samhället.

Det är därför det känns skönt att komma hem – trots en kärlek till Norge som jag alltid kommer att bära med mig. Mycket är visserligen illa i den svenska debatten också. Och det är här vi ser nazister som marscherar och knivhugger. Men jag tänker på Leonard Cohens rader ”There is a war going on, between the ones who say there is a war, and those who say there isn’t”.

Här är striden mer synlig. Och här är vi starkare, har fler allierade, vi som drabbas i hjärtat varje gång någon pratar om lata och farliga muslimer, vi som inte accepterar att enbart bli talade om i vårt eget land. Här tar vi plats i debatten på ett annat sätt. Här är det rum for ilskan. Tre år senare inser jag att jag behövde det rummet för att få andas lättare. Jag hoppas att det kan kämpas fram också i Norge.