Kulturdebatt

I ovisshetens väntrum

Bild från Förvaret i Märsta där Oleg Ivanov och Nikita Naumov just nu väntar på besked.
Bild från Förvaret i Märsta där Oleg Ivanov och Nikita Naumov just nu väntar på besked. Foto: Fredrik Sandberg TT

Hbt-aktivisterna Oleg och Nikita från Kazakstan har i tre års tid väntat på asylbesked i Sverige. Johan Hilton möter två män vars vardag består av ångest, tvivel och leda.

Vad säger man till en människa som håller på att tappa hoppet om sin egen framtid? Dagen efter Guldbaggegalan, där filmen ”Förvaret” prisades för bästa dokumentär, sitter jag med 29-årige Oleg Ivanov och tre år yngre Nikita Naumov i ett deprimerande besöksrum i Märsta. Ett runt bord, några stolar, beiga väggar, slussar som besökaren måste passera på både in- och utvägen, vakter med nycklar.

”Välkommen till fängelset”, säger Oleg.

Här, på Migrationsverkets förvar för asylsökande som bedöms ha en hög avvikningsrisk, har de båda männen suttit sedan i mitten av december. Hur länge de blir kvar vet de inte. Oleg behöver ett nytt pass, sedan skeppas de antagligen direkt iväg till hemlandet Kazakstan. Om så sker blir det slutet på en treårig vistelse i Sverige, landet dit de sökte sig för att de fruktade för sina liv.

Oleg och Nikita är båda homosexuella och lever tillsammans sedan nio år. Omständigheter som knappast utgör en fördel i Kazakstan där ytterst få hbt-personer vågar leva öppet. Än färre litar på polisen som konsekvent tittar åt ett annat håll när bögar och flator utsätts för brott. Skräcken sitter i ryggmärgen.

Human Rights Watch uppmärksammade så sent som i somras den alarmerande situationen för kazakstanska hbt-personer i en rapport.

Under universitetstiden gjorde Oleg och Nikita därför något som kan tyckas närmast obegripligt. De startade ett nätcommunity för unga bögar, flator och transpersoner. Under en kort tid stod initiativen som spön i backen, som de ofta gör när unga människor besjälas av ett syfte.

Man ansökte om att anordna Pride. Fixade bloggar. Arrangerade manifestationer för unga hbt-personer och lät ballonger stiga mot himlen för att markera sin närvaro i samhället. Oleg deltog i presskonferenser och blev därmed ett känt ansikte, så här i efterhand säger han att det var ”galet gjort”.

”I Kazakstan är det bara journalister som gillar bögar”, säger Oleg. ”För de vet att varje gång de skriver om hbt-personer får de massor av klick från människor som hatar.”

Det var i samband med detta som trakasserierna eskalerade. Men det som fick paret att lämna landet var inte läkaren som behandlade Olegs krossade näsa efter en misshandel och som vägrade använda bedövning under ingreppet när han fick veta att Oleg är homosexuell. Det var heller inte de ständiga glåporden, studenthemskamraten som gav sig på Oleg med nävarna eller ens gayaktivisten som dog under märkliga omständigheter och där utredningen präglades av en rad frågetecken.

Droppen var i stället när tre fyra okända män hoppade på Oleg och Nikita och försökte tvinga in dem i en bil. De vet fortfarande inte vilka det var som försökte kidnappa dem. Men en sak är Oleg säker på – att angriparna kände polisen.

Paret lyckades fly och reste kort därefter till Sverige. Här har de försökt att få uppehållstillstånd. Hittills har de fått avslag. Hur många gånger? Sex? Sju?

Det är de knappast ensamma om bland den växande gruppen av asylsökande hbt-personer. 2014 kopplades RFSL in i cirka 200 fall av det här slaget, men Migrationsverkets beviljanden av uppehållstillstånd kan snarast liknas vid ett lotteri.

En källa med insyn berättar att inte ens personer från Uganda – där man flera gånger har försökt baxa igenom en lag om dödsstraff på homosexuella relationer – eller Ryssland – där en rad lagar begränsar vardagslivet för homosexuella – kan räkna med att få uppehållstillstånd. I fallet Kazakstan har den ryska statsapparatens helt officiella homohat heller ännu inga juridiska motsvarigheter. Visserligen har landet försökt få igenom ryskinspirerade lagförslag om förbud mot homosexuell propaganda, men då man ansökte om OS 2022 tvingades man ge vika för yttre påtryckningar.

Det stora problemet i asylprocesser som inbegriper människor från Kazakstan är snarare att det finns så lite tillförlitlig information om hbt-personers reella vardag att det är svårt att veta vad det är som gäller och hur akut läget i landet faktiskt är. Hellre då fälla än fria.

Röster som Olegs och Nikitas bekräftar dock att det finns skäl att vara orolig. Och väcker samtidigt frågan om vad det gör med en ung kazakstansk bög eller flata att veta att hatet och hotet om fysiskt våld ständigt finns där ute och sker med polis och myndigheters goda minne.

Jag tänker på detta när jag sitter på t-banan på väg till Skärholmen med min man och plötsligt ser hur hans blick blir svart. Jag frågar vad det är, han viskar ”jag orkar inte höra ett ljud till från de där jävla rövhålen”.

Först då hör jag hur två män bredvid oss mässar om bögar, om bögarna som försöker förvandla det svenska folket till pedofiler, som är ute efter barnen, som förstör den svenska manligheten. Alltmer övertygade, med alltmer upphetsade röster.

Lite darriga kliver vi av tunnelbanevagnen, jag följer männen med blicken när de fortsätter över perrongen medan de dissekerar den homosexuella faran. Naturligtvis gör det något med en människa som ständigt lever med den sortens röster omkring sig, med vetskapen om att man är ett lovligt byte.

Eller som en lesbisk kvinna i sommarens skakande Human Rights Watch-rapport om Kazakstan uttrycker det: ”Problemet är att vi börjar tro allt vidrigt som sägs om oss eftersom det inte finns någon som säger emot i det offentliga”.

När vi pratar om hur denna djupt rotade homofobi har påverkat Oleg berättar han om självmordsförsöket och om läkaren som försökte härleda hans depression till homosexualiteten. Det är omöjligt att vara bög i Kazakstan, säger han. I Sverige har han för första gången i hela sitt liv känt sig någorlunda trygg.

I Märsta, på Förvaret, försöker paret stävja ångesten och tristessen med nätaktivism, de driver sajten gaycase.org i syftet att göra det egna fallet känt för omvärlden. För att kunna ansöka på nytt krävs att det tillkommer nya omständigheter, någonting som gör att Migrationsverket ser sig tvungna att utreda det hela en gång till.

Men Oleg säger att han inte längre är aktivist i klassisk bemärkelse, att han inte vill tillbaka till Kazakstan och slåss för hbt-befolkningen där.

”Fuck that”, säger han. ”Jag är självisk nu. Jag vill bara att mina rättigheter tillgodoses.”