Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se och e-DN.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt spara artiklar.

Kulturdebatt

I rädslans klimat härskar känslor över omdömet

Illustration: Maria Westholm

En av människans starkaste drivkrafter är rädsla. När invandring beskrivs som ett okontrollerat lämmeltåg blir det ett hot som är rimligt att vara rädd för. Då biter inte logik och fakta, skriver psykologen Jonas Mosskin.

En helgmorgon vaknar jag i mitt uppländska torp i skogen till ljudet av en militärövning. Hela dagen smattrar kulsprutor, grönklädda män springer omkring. Den nedlagda fabriken i Karlholm är skådeplatsen för en stor övning i stadsmiljö för Försvarsmaktens Livgarde och hemvärnet. Om det inte vore för Putins aggressionspolitik och krisen i Ukraina skulle det framstå som patetiskt. Nu känns det mer logiskt att nedlagda fabriker på bruksorter blir föremål för försvarsövningar i en postindustriell tid.

Sedan fabriken med 150 anställda lades ner 2012 har det funnits en oro för att orten skall tyna bort. Trots en relativ närhet till Gävle, Uppsala och Stockholm har Karlholm blivit en i raden av perifera småorter som lämnats kvar när hastigheten i den globaliserade ekonomin accelererat. Nu står hoppet till en våghalsig entreprenör som hoppas kunna omvandla fabriksområdet till en marina med exklusiva fritidshus med havsutsikt där stressade storstadsmänniskor (läs: inflyttade lantisar som jag själv), ska vila upp sig.

Ett stenkast längre bort ligger några tomma kontorsbyggnader, eller rättare sagt låg. I augusti totalförstördes två av tre byggnader i en brand som polisen misstänker var anlagd. Här skulle 25 ensamkommande flyktingbarn snart flytta in. Ett omfattande renoveringsarbete var precis i slutskedet. Det fanns oro inför flyktingboendet men inget starkt hat mot invandrare på orten. Sverigedemokraterna ökade i senaste valet men är fortfarande under riksgenomsnittet. De som skulle driva boendet vill vara anonyma. Det är en obehaglig signal att bränna ner hus där ensamkommande flyktingbarn skulle givits fristad. Jag känner hur jag själv och kanske andra på orten tar branden som tecken på att det är bäst att knipa käft.

Psykologiforskaren och Nobelpristagaren i ekonomi Daniel Kahnemann, har i sin bok ”Tänka snabbt och långsamt” beskrivit hur vi människor har två olika grundsystem i hjärnan som vi upplever vår omvärld genom. System 1 fungerar automatiskt, snabbt och med liten ansträngning, och utan någon känsla av medveten styrning. Det går på autopilot och är på många sätt omedvetet om val och beslut vi gör. System 2 däremot ägnar sig åt ansträngande intellektuella aktiviteter som kräver uppmärksamhet som till exempel att göra komplicerade beräkningar. System 2 ger oss en upplevelse av att vi har kontroll, gör medvetna val och koncentrerar vår uppmärksamhet på det vi vill. De flesta av oss tror att System 2 regerar, men mängder av psykologiska experiment i såväl laboratoriesituationer som verkliga livet har visat att System 1 dominerar och styr oss människor. Vi tror att vi handlar rationellt och medvetet, men det gör vi inte.

En av de starkaste drivkrafterna hos människor är rädsla, en av våra nio grundaffekter. I princip kan alla känslotillstånd härledas till dessa nio grundaffekter. Rädsla har varit en livsviktig känsla för oss som art när vi blixtsnabbt ska undvika faror. Utifrån ett evolutionärt perspektiv är rädsla effektivt för att göra oss alerta inför hot. Den är också viktig som en mobiliserande faktor för att vi som grupp ska samla oss mot fiender. Utan gemenskapen och tillhörigheten till vår grupp eller stam är vi hjälplösa. Vårt sätt att identifiera faror är nedärvt och har formats genom årtusenden i samspel med vår miljö. Vi är därför rädda för ormar, spindlar, främlingar, öppna platser och höjder. Vår hjärna och System 1 har dock inte anpassats för faror i det moderna samhället. Därför är vi inte naturligt rädda för bilar, rökning, luftföroreningar ­eller klimatförändringar.


Jonas Mosskin. Foto: Ida Knudsen

Genom hela vår kulturhistoria finns det en berättelse om ”de andra”, till exempel barbarerna som grekerna kallade folket på andra sidan Svarta Havet vid Krimhalvön. Berättelserna om ”de andra” får sin näring utifrån hur vår mänskliga hjärna är konstruerad. Vi är predisponerade att vara mer vänligt inställda mot det vi känner igen. Som våra grannar, vår stam, de som delar våra sedvänjor, språk och kultur. De som upplevs som lika oss själva känns inte lika hotfulla. Vårt rädslosystem aktiveras då inte lika lätt.

När människor uttrycker rasism och rädsla för flyktingar från andra länder är det ofta baserat på System 1. Det underbyggs inte av fakta ­eller av rationella skäl. Det är inte det viktiga. De kan istället härledas till fördomar, skrönor, myter och förutfattade meningar om hur farliga ”de andra” är. Man skulle kunna uttrycka det som att vi väljer att tro på känslor och fördomar.

Människor ogillar också risker och förändringar. Det krävs stor mental ansträngning för att vi i vardagen ska byta tandkräm, frukostvanor, bank eller göra sjukgymnastens ­övningar. Vi är vanedjur som automatiserat våra liv för att förenkla komplexiteten i tillvaron. I den vardagliga automatiseringen ingår även att säga nej till allt möjligt, exempelvis telefonförsäljare. Men vi säger också nej till subjektiva och ”upplevda” risker och ”de andra”, flyktingarna, upplevs då som ett hot att vara rädd för. Och har vi människor väl ramat in en fråga eller en situation som ett hot blir vi oftast rädda. Det kvittar vilken utbildning vi har eller vilket sammanhang vi är i. Jag har sett det hända i mängder av privata och professionella sammanhang. Ser vi ett problem som en farhåga och inte en möjlighet, då radar vi upp invändningar och svårigheter. Vår hjärna är mästare på att hitta skäl för att säga nej till det okända.

 

Ser vi ett problem som en farhåga och inte en möjlighet, då radar vi upp invändningar och svårigheter. Vår hjärna är mästare på att hitta skäl för att säga nej till det okända.

 

Sociologen Zygmunt Bauman har i sina böcker om det senmoderna samhället beskrivit hur vi människor som kollektiv och samhälle drabbats av en känsla av ”flytande rädsla”. Det individualiserade samhället har i en globaliserad tid, där kapital rör sig sekundsnabbt i jakt på lägre skatter resulterat i en massa medborgare som har blivit över. De hotas av kronisk arbetslöshet, meningslöshet och osäkerhet. Särskilt lågutbildade arbetare på landsbygden upplever sig alltmer hotade och trängda i ett samhälle präglat av social otrygghet. De har goda skäl till det. Samhällskontraktet om en utveckling för alla är brutet. Att alla ska med liknar alltmer en utopi. Frågan är om det verkligen är invandrarna som bör klandras för det.

Baumans begrepp ”flytande rädsla” går att applicera på dagens flyktingdebatt, där fakta och logik står mot berättelser om massinvandring. I samma stund som invandringen beskrivs som ett okontrollerat lämmeltåg blir det också ett hot som är rimligt att vara rädd för. Då biter inte argument och fakta. Då aktiveras inte heller den altruism och medmänsklighet som också är en bärande del av vår mänskliga natur. Psykoanalytikern Ludvig Igra skriver i sin klassiska bok ”Den tunna hinnan” att vår förmåga till omsorg och medkänsla ständigt måste återerövras. En del av attraktionskraften i främlingsfientlighet är att förlägga allt som man ogillar och föraktar hos någon annan. Men hur gärna vi än vill förlägga skulden för våra egna och samhällets problem på politikerna eller invandringen har vi ett eget ansvar. Som Igra uttrycker det: ”Vi måste var och en finna medkänslans stilla ton i vårt inre, och vara medvetna om hur lätt den kan överröstas, förstummas och dövas.” Altruism och solidaritet tycks ofta svårare att frambringa än hot och rädsla. Det behövs inte särskilt mycket för att förstöra tilliten i en relation, i en arbetsgrupp eller mellan människor i ett samhälle. Den grundläggande tilliten i vårt samhälle där många hamnat utanför är satt på hårt prov. Den skapar en grogrund för ideologier som bygger på rädsla.

Det är viktigt att komma ihåg att altruism och medkänsla inte bara är en känsla, det är också en praktik och ett tankemönster. Ett tankemönster vi måste kultivera hos oss själva och tillsammans med andra, trots att snabba och förföriska budskap om enkla sanningar virvlar runt i gamla och nya medier.

Vissa älskar att hata Sverige­demokraterna. Men det duger inte att håna de väljare som röstar på dem. För som psykoanalytiker Larry Hirschhorn uttryckt det: ”förbittring kapar länken till det objekt du vill förändra”. Vi måste våga tro att det i vårt samhälle är möjligt att styra bort från ett rädslans klimat som baseras på omedvetna och ­irrationella känslor.

Serie.  Faktaresistens

Under vinjetten ”Faktaresistens” belyser DN Kultur hur och varför människor kan förvanska fakta och låta sin omvärld danas av känslor och egen över­tygelse.

Publicerade delar:

  1. De virtuella sekterna frodas i förvrängda fakta. Heléne Lööw om hur fakta inte spelar någon roll för den sektliknande extrem­högern.
  2. Fakta håller på att bli en ren konsumentfråga. Anders Mildner om hur man i den nya medieterrängen alltid kan hitta en vinkel som talar för ens sak.
  3. I rädslans klimat härskar känslor över omdömet. Jonas Mosskin om rädsla som styrmedel.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.