Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Ingen etik kan rädda oss från fuskande läkare

Slutreplik i diskussionen om medicinsk etik efter Macchiarini-skandalen på KI.

”Filosofins elände” gick Marx till storms mot Proudhon, som genom moralisk kritik av rådande samhällsförhållanden utvecklat en eländets filosofi. Proudhon hade rätt, inte Marx. För att förstå varför kan det vara lämpligt att börja där Hans Ruin inleder sin första artikel (DN 26/2). Vi lever i en värld där högt bildade människor tillåtit industriell folkutrotning, där tekniken ger oss möjlighet att utplåna vårt klot genom kärnvapenkrig och klimatförstöring. Ställer detta filosofin inför någon som helst utfordring? Ja, vill jag svara. Men först, vilka är de föregivna alternativen?

En möjlig hållning är att vända ryggen till. Stora delar av filosofin är utan relevans för de praktiska och existentiella problem mänskligheten står inför. Det går att filosofera utan avseende på eländet. En annan möjlighet är att följa Marx. I sin berömda Feuerbachtes hävdar han att filosoferna nöjt sig med att tolka världen. Nu måste den förändras. Det är en uppgift för den organiserade arbetarrörelsen. Den behöver stöd av en empirisk samhällsteori, men den klarar sig utan moralfilosofi. En tredje hållning har jag själv försökt förverkliga. Filosofer bör (också) utveckla filosofisk kritik av eländet. Detta är, tvärtemot vad Marx själv trodde, förenligt med hans egen strävan.

Filosofer bör tänka kring global uppvärmning. Folke Tersmans bok ”Tillsammans” (2009) tacklar dessa frågor. Mitt bidrag är boken ”Global democracy” (2008/2014). Vi måste ställa existentiella frågor på sin spets. Vi bör, likt Sokrates, tänka över vår egen död men också reflektera över framtiden för mänskligt liv. I ”Filosofisk tröst. En bok om döden”(2015) hävdar jag att vår egen död är av godo, mänsklighetens däremot av ondo. Där fortsätter jag ett samtal med Georg Henrik von Wright. Han hävdade att det är ”en pipa snus” om mänskligheten går under. Jag ser vår undergång som det yttersta onda.

Vem har rätt? Det vet man bara om man konfronteras med ett nytt område inom filosofin: populationsetiken. Denna har utvecklats ur abortetiken. Den rör handlingar som får konsekvenser för hur många och vilka som kommer att existera. Den brittiska filosofen Derek Parfit har initierat den. Gustaf Arrhenius summerar den i en kommande bok, ”Population ethics”. Visst kan medicinen lära av tillämpad etik. Men den medicinska etiken är också ett medel då vi vill utveckla den normativa etiken.

En särskild fråga har rört den medicinska etiken, uppfattad som tillämpad etik. Jag har redan kommenterat detta. Per Sandin (DN 2/3) gör viktiga tillrättalägganden. Läkare som arbetar i en utsatt situation, där vissa anser att de tillgodoser basala rättigheter och andra att de mördar, vill få en ökad filosofisk förståelse. Ruin finner dödandets etik ”löjlig”. Så ser inte de på saken som är involverade rent praktiskt. De kan hålla sig för skratt. De vill inte, och behöver inte, nöja sig med floskler om att ”reflektera över det mänskliga handlandets och den mänskliga frihetens villkor i ett högteknologiskt samhälle”. De är trötta på pastorer som predikar för dem.

Till sist de etiska kommittéerna. De ska inte förväxlas med etikämnet. Där sitter sällan filosofer. Många har upprörts över att Macchiarini utan föregående etikprövning fick utföra medicinska experiment på människor med dödlig utgång. Till min förfäran noterar jag att Ruin tänker tvärt om. Det är fel då vi ” ... inte längre ens förväntar oss att eliterna själva ska ta ansvar, utan att de måste hållas i schack av etiska kommittéer och kontrollorgan”.

Hur tänker man, då man med 1900-talets medicinska experiment på människor i backspegeln, skriver så? Helsingforsdoktrinen, som utvecklades ur Nürnbergrättegångarna, är rättesnöret i regleringen av den medicinska praktiken. Och den administreras genom etiska kommittéer. Hur kan man tänka att sådana inte behövs?

Förklaringen kan ligga i vad Fredrik Svenaeus skriver i SvD 27/2, dit denna debatt också spillt över. Den finns redan i titeln på hans inlägg: ”Tännsjös etik kommer inte rädda KI”. I detta har Svenaeus rätt. Men han har rätt då ingen etik kan rädda oss från läkare som är beredda att fuska med sin forskning och utnyttja utsatta patienter för oetiska försök. Det är uttryck för en bottenlös och livsfarlig naivitet om vi tror att vi med kurser i etik kan skapa en läkarkår som håller sig i skinnet. Vad som behövs är en professionell akademisk miljö, strikta rutiner inom sjukvården och kontrollorgan som gör fusk och utnyttjande av värnlösa människor, om inte omöjligt, så åtminstone mycket svårt.

Läs mer. Debatten om KI
Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.