Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Hej !
Mitt DN Ämnen jag följer Sparade artiklar Kundservice Logga ut
Kulturdebatt

Israel vill inte ha fred

Dödstalen stiger i Gaza efter de senaste dagarnas ­våldsspiral – läget anses vara det värsta på nära två år. En förändring blir inte möjlig så länge Israel väljer ­ockupationen framför freden, skriver den israeliske ­journalisten Gideon Levy.

Israel vill inte ha fred. Ingenting jag någonsin har skrivit skulle jag hellre bli motbevisad om. Men beläggen tornar upp sig. Det är rent av så att Israel aldrig har velat ha fred – en rättvis fred, en som bygger på kompromisser från båda sidor. Det är sant att den hebreiska hälsningen är shalom (fred). Och spontant skulle nära på varje israel säga att han vill ha fred, självklart. Men han talar inte om den sorts fred som frambringar rättvisa – den rättvisa förutan vilken freden är omöjlig. Israeler vill ha fred, inte rättvisa, och definitivt ingenting som bygger på universella värden. “Peace, peace, when there is no peace.” (Jeremia 6:14, red. anm.) Inte nog med att ingen fred är i sikte: De senaste åren har Israel vänt sig bort från själva ambitionen att skapa fred.

Israels fredslängtan ser ut att ha dött för omkring ett decennium sedan, med haveriet vid Camp David år 2000, med den välspridda lögnen att det inte finns någon palestinsk partner att förhandla med, och givetvis, den andra intifadans fruktansvärda och blodiga epok. Men sanningen är att Israel inte ville ha fred dessförinnan heller. Inte för en sekund har Israel behandlat palestinierna som människor med lika rättigheter eller betraktat den palestinska nöden som en gripbart mänsklig och nationell nöd.

Den israeliska fredsrörelsen, om den någonsin existerade, dog en långsam död inför de hemska scener som utspelades under den andra intifadan och inför myten om att det inte fanns någon att förhandla med. Allt som återstod var en handfull organisationer som var lika hängivna som ineffektiva inför den smutskastning de utsattes för. Och kvar stod Israel, bortvänt.

Det enskilt mest överväldigande beviset för att Israel avvisar freden är givetvis bosättningarna – lackmustestet för Israels verkliga avsikter. I klartext: Den som bygger bosättningar vill befästa ockupationen, och den som vill befästa ockupationen vill inte ha fred. Det är hela saken i ett nötskal.

Om vi antar att Israel agerar rationellt, så är det omöjligt att byggandet av bosättningar och strävan efter fred kan samexistera. Varje balkong som uppförs på bosättningarna förmedlar att man avvisar freden. Om Israel hade velat uppnå fred genom Osloavtalet, skulle man ha stoppat byggandet på eget initiativ. Att så inte skedde bevisar att Oslo i bästa fall var ett misslyckande. Om Israel hade velat åstadkomma fred i Taba, vid Camp David, i Sharm el-Sheikh, i Washington eller i Jerusalem, borde det första steget ha varit att stoppa allt byggande på ockuperat territorium. Villkorslöst. Utan motprestation. Att Israel inte har agerat så är ett bevis på att man inte vill se en rättvis fred.

Men bosättningarna är bara en prövosten, landets avvisande hållning ligger långt djupare. Djupt där nere ligger uppfattningen att denna mark är avsedd för enbart judarna. Där ligger betydelsen av “am segula” – Guds utvalda folk – förankrad. I praktiken kan detta översättas med att i detta land får judar göra det som är förbjudet för andra. Från den utgångspunkten finns inget sätt att ta sig till en rättvis fred. Det finns inget sätt att uppnå en rättvis fred när utgångspunkten är avhumanisering av palestinierna, när demonisering av palestinierna hamras in i människors huvuden dag efter dag. De som tror att varje palestinier är en misstänkt och att varje palestinier vill ”kasta judarna i havet” kommer aldrig att sluta fred med palestinierna. De flesta israeler är övertygade om att dessa påståenden är sanna.

Under det senaste decenniet har de två folken skilts från varandra. Den genomsnittliga unga israelen kommer aldrig att träffa sin palestinska motpart, annat än under sin militärtjänst. Inte heller kommer den genomsnittliga unga palestiniern någonsin träffa en israel i sin egen ålder. Annat än som soldat vid vägspärren, eller som den som invaderar hans hem mitt i natten, eller som den bosättare som inkräktar på hans land och bränner hans olivlundar.

Så blir det enda mötet det mellan en våldsam och beväpnad ockupant och en ockuperad, som i sin förtvivlan också tar till våld. ­Fjärran är de dagar då palestinier arbetade i Israel och israeler handlade i Palestina. Borta är den period då semi-normala och kvartsjämlika relationer existerade mellan de folk som delar samma bit land. Det är i detta läge lätt att hetsa de två folken mot varandra, att sprida rädsla och att ingjuta nytt hat ovanpå det gamla. Ett säkert recept för att hålla freden borta.

Det var här en ny israelisk längtan slog upp, den om avskildhet. Även om de blir färre, så vill de flesta palestinier fortfarande se samexistens; det är en bedömning jag tillåter mig att göra efter årtionden av bevakning på de ockuperade områdena. De flesta israeler vill däremot ha separation, men utan att betala priset. Stödet för en tvåstatslösning har växt, men utan någon avsikt att genomföra visionen i praktiken – inte nu och kanske inte ens här. De har uppfostrats att tro att det inte finns någon palestinsk partner för fred, men att det finns en israelisk.

Tyvärr är sanningen nästan den omvända. Den palestinska icke-partnern har inte längre någon chans att bevisa sig; den israeliska icke-partnern är redan övertygad om att den är en god samtalspartner. Så inleddes processen av israeliska villkor, hinder och svårigheter – ännu en milstolpe i Israels avisningspolitik. Först kom kravet om ett upphörande av terrorism, sedan på ett förändrat ledarskap (med Yasser Arafat som stötesten), innan Hamas blev det stora hindret. Nu anses problemet vara palestiniernas vägran att erkänna Israel som en judisk stat. Israel betraktar varje steg landet tar – från politiska massgripanden till bosättningar – som legitimt, medan varje palestinsk handling är ”ensidig”.

Det enda land på planeten som saknar gränser vägrar än så länge ens att rita upp de kompromissartade gränser man faktiskt kan leva med. Israel har inte kunnat greppa att för palestinierna är 1967 års gränser alla kompromissers moder, (den relativa) rättvisans röda linje. För israelerna är de “självmordgränser”. Det är därför som status quo har blivit Israels verkliga mål, dess a och o. Problemet är att den rådande situationen inte kan vara för evigt. Historiskt har få länder gått med på att leva under ockupation utan motstånd, och det internationella samfundet kommer en dag att sätta ner foten och faktiskt vidta åtgärder. Israels mål är alltså orealistiskt.

Frånkopplade från verkligheten fortlever så de flesta israeler sina liv. Ur deras synvinkel är hela världen emot dem och den ockupationsmark som ligger på deras egna bakgårdar intresserar dem inte. Den som vågar kritisera ockupationspolitiken stämplas som antisemit, varje motståndshandling uppfattas som ett hot. Allt internationellt motstånd mot ockupationen tolkas som försök att urholka Israels legitimitet och som en provokation mot landets existens. Världens sju miljarder människor – varav de flesta är emot ockupationen – har fel, och sex miljoner israeliska judar som till största andel stöder den – har rätt. Så ser verkligheten ut för den genomsnittlige israelen.

Lägg till repression och hemlighetsmakeri och du har en annan förklaring till avvisningspolitiken: Varför skulle någon sträva efter fred så länge livet i Israel är gott och så länge lugn råder? Det enda sättet den belägrade Gazaremsan kan påminna om sin existens är genom att avfyra raketer, och Västbanken hamnar bara på dagordningen när blod spills. På samma sätt beaktas det internationella samfundet endast när det försöker införa bojkotter och sanktioner, vilket i sin tur omedelbart genererar kampanjer med offerretorik och trubbiga – ibland även stötande – historiska anklagelser.

Detta är alltså den dystra bilden. Inte en strimma av hopp. Förändringen kommer inte att ske av sig själv, inifrån det israeliska samhället, så länge samhället fortsätter att bete sig som det gör. Palestinierna har gjort flera misstag, men deras misstag är marginella. På ett grundläggande plan är rättvisan på deras sida, medan Israel står för avvisningspolitiken. Israelerna vill ha ockupation, inte fred.

Jag hoppas bara att jag har fel.

Gideon Levy är en ledande israelisk journalist och debattör på den israeliska tidningen Haaretz, där artikeln tidigare har publicerats i en något längre version. Haaretz stod på tisdagen värd för en israelisk fredskonferens där Levy medverkade med ett tal på detta tema. Copyright: Haaretz Övers . från engelska Kristina Lindquist

Artikeln har tillfogats en rättelse.

Detta är en opinionstext i Dagens Nyheter. Skribenten svarar för åsikter i artikeln.