Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Jackie Jakubowski: Judar hotas i hela Europa

Sörjande samlas på en begravningsplats i Jerusalem för begravning av fyra judiska män som mördades vid attacken mot kosherbutiken i Paris förra veckan.
Sörjande samlas på en begravningsplats i Jerusalem för begravning av fyra judiska män som mördades vid attacken mot kosherbutiken i Paris förra veckan. Foto: Jack Guez/AP/TT

Terrordramat i Paris pågick fortfarande när en kommentator i ­Sveriges Radio varnade för effek­terna av morden på franska journalister på tidningen Charlie Hebdo. Det inträffade kan resultera i ökad ”islamofobi”, varnade han och efterlyste ”mer information om islam”. Därmed ändrades fokus från att bekämpa den våldsbenägna islamismen till att framställa muslimer som offer för det västerländska samhällets ”arrogans” (en ”arrogans” som ger författare rätten att skriva om Satans verser och tecknare att avbilda profeten).

Så är det alltför ofta när islam, islamismen och terrorism i islams namn förs på tal.

Om detta skrev för en tid sedan en grupp författare – bland dem ­Salman Rushdie, Irshad Manji och Taslima Nasrin – i ett öppet brev i den franska tidningen Charlie Hebdo, vars redaktion nu fallit offer för den islamistiska terror som de häcklat.

De tog avstånd från användande av begreppet islamofobi, som de ansåg är missvisande. I stället för att ännu en gång komma dragande med ”information om ökad islamofobi” finns det ett annat slags information som de islamistiska terrordåden borde resultera i: ”demokratikunskap” – om vikten av att slå vakt om yttrandefrihet, även till priset av att ens egna religiösa övertygelser ifrågasätts och till och med kränks; om att religionsfrihet också är en frihet från religion; och om att ett sekulariserat samhälle skall re­spektera men inte vika sig för religionens krav om dessa strider mot det öppna samhällets normer.

Vi har på andra håll i Europa – främst i Frankrike – sett effekterna av en misslyckad integration, dålig utbildningsnivå och hög arbetslöshet. Det är ingen hemlighet att den överväldigande majoriteten av dem som brottas med dessa problem är muslimska invandrare med rötter i arabvärlden. Deras utanförskap i samhället, i kombination med fundamentalistisk propaganda som sprids på internet och i sociala medier, är en grogrund för religiös och politisk extremism.

Sveriges judar har en särskild anledning till oro för en sådan utveckling. En utredning om attityder bland arabiska och muslimska elever i Sverige, som för en tid sedan gjordes på uppdrag av Svenska kommittén mot antisemitism, gav en rad exempel på judefientliga stämningar i Göteborgs, Stockholms och Malmös förorter. Nalin Pekgul, förra ordföranden i Social­demokratiska kvinnoförbundet, liksom andra svenska muslimer som på nära håll sett utvecklingen, har uppmärksammat problemet. Även lärare i kommunala skolor har vittnat om antijudiska stämningar i invandrartäta områden där det ibland kan vara omöjligt för lärare att genomföra historieundervisning om Förintelsen eller religionslektioner då judendomen behandlas.

Till detta kommer resultaten av en rad undersökningar av Brottsförebyggande rådet och Forum för levande historia, som visar att i genomsnitt 39 procent av vuxna muslimer i Sverige hyser tydligt antisemitiska åsikter, jämfört med 5 procent för hela svenska befolkningen. En aktuell undersökning av Forum för levande historia visar att 18 procent av gymnasieelever uppvisar negativ inställning till judar; bland dem som anger islam som sin religion är siffran 55 procent. Denna överrepresentation kan till viss del förklaras av påverkan från den politiska kultur som dominerar i arabvärlden och muslimska länder, där antisemitism sprids i statskontrollerade medier och av religiösa auktoriteter.

Den respekt som muslimer – både i Sverige och i arabvärlden – har rätt att kräva av andra måste vara ömsesidig. Protesterna mot Muhammedteckningar eller mot satir skulle vara mera förståeliga om reaktionerna var lika starka mot den intolerans som råder i stora delar av den muslimska världen mot judar, kristna och andra grupper.

Det blir ännu mer absurt att länder som Saudiarabien och Egypten och organisationer som Hamas och Hizbollah – världsledande när det gäller att sprida grov antisemitism i karikatyrteckningar och tv-sändningar – uttalat stöd för protesterna i Paris. Dessutom samtidigt som man förföljer dem som kritiserar islam: samma dag som manifestationen ägde rum dömdes den saudiarabiske bloggaren Raif Badawi till tio års fängelse och ett tusen piskrapp för att ha kritiserat islam och krävt religionsfrihet.

Det finns också all anledning att ställa de muslimska reaktionerna på några Muhammedteckningar i europeiska tidningar (en tämligen sällsynt företeelse) mot den flodvåg, som pågått i årtionden, av grova antijudiska karikatyrer i de statskontrollerade dagstidningarna i större delen av den muslimska världen, där det är regel och inte undantag att i mosképredikningar, skolböcker och tv-serier framställa judar som djur, djävulens inkarnation och ritualmördare.

Den majoritet av Europas muslimer som avvisar extrema tolkningar av Profetens lära gagnas inte av den typen av hatpropaganda som förr eller senare kommer att utmynna i blodig terror. Inte heller av grundlösa beskyllningar om ”islamofobi” som riktas mot dem som vill skilja islam från dess avart, den militanta islamismen. Det främs­ta offret för sammanblandningen mellan islamism och islam är muslimerna själva.