Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Jag har sett Sverige bli unikt på fel sätt

Foto: Jeppe Gustafsson/TT

På fredag är det 6 juni, Sveriges nationaldag. Borzoo Tavakoli flydde hit 1988, till det som var hans drömland. Men under dessa 25 år har något hänt: Världens mest utvecklade välfärdssystem har monterats ner, skriver Borzoo Tavakoli.

Sedan 25 år tillbaka bor jag i ett unikt land. I Sverige. Men Sverige var med mig långt innan jag kom hit.

Första gången jag hörde talas om Sverige gick jag i femte klass i en iransk skola. Min lärare förmedlade häpnadsväckande uppgifter: ”Längst uppe i norra Europa ligger ett land som heter ’Sued’ och där sex är fritt. Alla ligger med alla, och överallt, på gator, i parker och på restauranger”. Så formades min bild av Sverige.

Jag blev extra förvånad när läraren skrev ut namnet på landet på tavlan, ”Sweden”. Jag förstod att de vackra tändsticksaskarna med beteckningen ”Made in Sweden” i min samling inte kom från Sudan, som jag trodde, utan från det konstiga landet i norr. När mina klasskamrater kom för att titta på mina svenska askar kände jag på mig att min tändsticksrelation till landet hade höjt min status i kamratkretsen.

Senare lärde jag mig mer. I Sverige delade man ut Nobelpriset, svenskarna är mycket toleranta, och min morbror berättade att världens vackraste kvinnor levde där. Jag blev en Sverigefantast och tog som uppgift att upplysa mina kamrater om det unika landet, Sverige.

Med åren bleknade mitt intresse för Sverige, trots att jag upptäckt Ingmar Bergman, August Strindberg och Carl von Linné. Den politiska kampen i Iran dominerade mitt liv. Jag var en av de upproriska studenter som tog ställning mot shahens diktatur, och vi fick betala ett högt pris i form av tortyr, fängelse och dödsstraff. Jag hamnade i det ökända Evinfängelset, men undslapp med livet i behåll. Det gjorde inte två av mina syskon, och heller inte flera av mina närmaste vänner.

När shahen störtades i revolutionen 1979 släpptes alla politiska fångar fria. Jag var en av dem. Men friheten blev kortvarig. Ett år senare var Iran en religiös diktatur och jag slöt mig till den underjordiska motståndskampen. 1982 flydde jag till gränsområdet mellan Iran och Irak, i Kurdistan. Länderna låg i krig mot varandra och området låg utanför både regeringarnas kontroll. Tusentals iranska regimmotståndare sökte sig till detta ingenmansland. Vi satte upp våra läger där och bombades från båda sidor.

Under de sex åren i bergen återväcktes min relation till Sverige. Några av mina kamrater hade flytt dit, och i ljuset av deras berättelser framstod Sverige som ett unikt land. En vän skrev: ”Den jämlikhet, trygghet, solidaritet och frihet som vi kämpar för finns redan här”. Brevet innehöll dessutom två kassetter, en med Cornelis och en med ABBA.

Den unge revolutionäre studenten hade nu blivit en man som sökte ett alternativ till den iranska teokratiska diktaturen. I mitt sinne lades ett faktum till ett annat och gav upphov till en lavin av tankar och förhoppningar.

• En miljon bostäder hade på tio år byggts i detta land med bara åtta miljoner invånare.

• Landet har världens högsta levnadsstandard. Det finns ingen fattigdom i landet.

• Landet har världens lägsta arbetslöshet. Det fåtal som saknar arbete får sin tillvaro tryggad av samhället.

• Pensionssystemet garanterar en trygg ålderdom även för arbetarklassen.

• Utbildningssystemet ger lika möjligheter för alla barn och ungdomar oberoende av deras sociala bakgrund och tjockleken på föräldrarnas plånbok.

• Alla har rätt till en likvärdig sjukvård.

Från BBC fick jag veta att i detta unika land fanns också en unik politiker, Olof Palme. Denne man hade kallat Francoregimen för ”Satans mördare”, hade gått i täten i en demonstration mot USA:s krig i Vietnam, och han stödde ANC under den tid då västvärlden i praktiken stödde Sydafrikas apartheidsystem.

Palmes gärning angick mig också mer direkt, då han under flera år var FN:s medlare i Iran–Irak-kriget. 1988 angrep Irak vårt läger med kemiska vapen och 17 av mina vänner dödades. Samma år avrättades tusentals politiska fångar i Iran. Läget för oss i tältlägren blev hopplöst och vi måste fly på nytt. Själv hamnade jag i Sverige, landet som tidigare hade gett fristad till amerikanska desertörer från Vietnamkriget, och politiska aktivister från Östeuropa och Pinochets Chile. Jag hamnade i just detta unika land som varit föremål för min barndoms fantasier och min politiska beundran. Det visade sig vara en vinstlott i mitt liv.

Efter en mellanlandning på Cypern mötte jag för fösta gången svenskarna. Ett lättklätt svenskt par hamnade i stolarna framför mig. Bakom mig satt två iranska kvinnor helt täckta i svart. När det unga paret började kramas och kyssas mindes jag roat vad min lärare hade berättat om Sverige. Men kvinnorna bakom mig började viska upprört och en av dem utbrast ”jag åker tillbaka, jag vill inte åka till ett sådant land”. Jag insåg att jag var en flykting, på väg att fly från de bakre till de främre stolarna. Från Iran till Sverige.

Vi var 13 flyktingar som väntade hela natten på att granskas av gränspolisen på Arlanda. När jag trodde att förhöret var färdigt frågade polismannen plötsligt: ”Varför sökte du dig just till Sverige? Vet du att Sverige har den högsta andelen alkoholister och den högsta andelen självmord i Europa?” Jag hade stor erfarenhet av poliser. Den här skulle nog inte ta fram batongen, men han ville uppenbarligen förmå mig att åka någon annanstans. Han förstod tydligen vad som rörde sig i mitt inre. Hans svar blev avväpnande: ”Jag vill bara att du ska veta i förväg att Sverige har sina brister. Jag vill helt enkelt varna dig så att du inte blir besviken när du kommer in i samhället”. För mig var detta bemötande en overklig upplevelse. En polis som beter sig som en medmänniska! En grindvakt som får mig att känna mig välkommen! Det var Sverige 1988.

Palme hade mördats två år före min ankomst. I ett tal 1975 hade han pekat ut människovärdet som en grundpelare för varje sant demokratiskt samhälle. Jag förstod att detta var en insikt som väglett den välfärdspolitik som hade gett Sverige en särställning i världen.

Allt i det nya landet var häpnadsväckande, och det mina vänner berättat i sina brev visade sig vara sant. Som Alice i underlandet blev jag varse det ena undret efter det andra. Men Alices underland var och förblev en dröm. Mitt underland existerade i verkligheten. Alices underland upphörde att finnas till när hon vaknade. Mitt underland föll med tiden sönder inför mina egna ögon. Jag upplevde inte uppbyggnaden av den världsberömda svenska modellen men jag fick bevittna dess undergång.

Efter ett år i Sverige hade jag ett jobb vid sidan om mina studier, en chans som sällan förunnas dagens invandrare. Vid anställningsintervjun sa kommunens ansvarige: ”Här i Sverige är pensionärerna och barnen de viktigaste. Pensionärer därför att de har byggt vårt samhälle och barnen därför att de ska bygga det i framtiden”.

Jag arbetade inom hemtjänsten i fyra år. För att få historiskt perspektiv på de gamlas levnadsvillkor studerade jag hur det allmänna pensionssystemet hade byggts upp. Men efter några år kände jag mig som en aktiespekulant. Det rättvisa och sammanhållna pensionssystemet hade ersatts av ett otal fonder, och jag som löntagare skulle välja ”fritt” vilka fondbolag som skulle hantera min pension. Samtidigt började privatiseringen av hemtjänsten. De gamla gavs nu ett ”fritt” val att exploateras av det ena eller det andra företaget. De som väljer fel har sig själva att skylla. Huruvida de ”byggt vårt samhälle” är betydelselöst. Jag slutade i hemtjänsten när privatiseringen nådde min arbetsplats.

När jag lämnade äldrevården fick jag i gengäld direkt kontakt med den andra nyckelgruppen, jag fick barn. Min son föddes i en atmosfär av stöd och omsorg. Jag kommer aldrig att glömma brickan med ciderglaset och tårtan med Sveriges flagga, och alla varma gratulationer från vårdpersonalen. Är en förlossning på ett svensk sjukhus fortfarande en underbar upplevelse? I januari i år skrev Ulrika Blumfelds ett öppet brev i DN till sjukvårdslandstingsrådet, Flippa Reinfeldt: ”Jag ska föda barn i början av mars och jag är rädd. Rädd för att inte få komma in i tid, rädd för att få föda i ett arbetsrum, rädd för att inte få stöd under förlossningen, rädd för att barnet ska skadas och rädd för att själv få ett sargat underliv för att det inte finns en barnmorska på plats att hjälpa till”. Drygt nio månader tidigare, den 19 mars 2013 hade barnmorskor i Stockholm gjort uppror mot sina omöjliga arbetsvillkor och buade ut landstingsrådet vid ett offentligt framträdande. Ändå läser vi i Dagens Industri (9/1 2014), ”Filippa Reinfeldt skyller personalbrist på barnmorskor för att de arbetar deltid i Stockholm”; jag väljer att tro på barnmorskorna.

I mitten av 1990 talet var det dags för vår son att börja dagis. Vi valde den förskola som låg närmast. Vi litade på förskolan, och vi blev inte besvikna. Men enligt SVT:s "Uppdrag granskning" har ett företag som hyser 500 barn i sina förskolor budgeterat frukost, lunch, mellanmål och frukt för vart och ett av barnen till 9 kr om dagen (13/1 2014). 2011 och 2012 gjorde bolaget en vinst på 8 miljoner kronor. Stockholms kommun hade avvisat klagomål som framförts av både föräldrarna och dagispersonal. Att kommunrepresentanter visar de protesterande föräldrar kalla handen ligger väl i linje med parollen om ”fritt val”. Föräldrarna har ju själva valt att lämna sina barn på ett dagis där barnen utfodras med knäckebröd och vatten.

När vår son gick i femte klass insåg vi att hans framtid skulle kunna avgöras av vårt ”fria skolval”. Idén att alla skolor skulle vara lika bra hade skrotats. Vi flyttade från förorten till Stockholm innerstad där skolorna var bättre. Flytten medförde enorma lån för att köpa en lägenhet plus dåligt samvete gentemot barnen i förortsskolan som vi hade övergivit. Att den svenska skolan är i kris är nu allmänt accepterat. Det råder delade meningar om orsakerna. Jan Björklund, som varit utbildningsminister i åtta år, skyller på arvet från den svenska ”flumskolan” – den som framgångsrikt byggdes upp under 60- och 70-talen. Forskarna pekar på effekterna av den segregation och det utanförskap som drivits fram av privatiseringar, vinstkrav och ”fria skolval” (SvD 27/3 2013). Jag väljer att tro på forskarna. Björklund – med näst längsta mandattiden för en utbildningsminister sedan 1900 – vill ha förnyat förtroende. Jag anser inte att han förtjänar det.

Själv har jag också direkt drabbats av en privatisering. 2007 utnämnde Stockholmpolitikerna en privatiseringsguru till ny VD för Stockholm Vatten, företaget där hade jag arbetat i elva år. Inom ett år privatiserade han två stora avdelningar. Fem högt ansedda professorer i USA varnade för ”nedrustning av Stockholm Vatten”, utan effekt (SvD 13/5 2007). Själv stod jag inte ut med den stämning som skapats av den nya ”företagskulturen” och lämnade min tjänst 2008.

En av mina svenskfödda bekanta berättar att när hon nuförtiden reser utomlands, möter hon inte längre den beundran för Sverige som en gång var så påtaglig. Hon var ledsen för att hon inte längre bor i ett unikt land. Jag håller inte med. Från min synvinkel är Sverige fortfarande unikt. I vilket annat land:

• finns ett rasistiskt parti som har ”nolltolerans mot rasism”?

• väger man de gamlas blöjor för att se om de har kissat ner sig tillräckligt mycket för att få en ny?

• finansieras privata vinstdrivande skolor med allmänna medel? (jovisst, jag glömde Pinochets Chile)

Listan över saker som gör Sverige världsunikt kan göras längre. Sverige har det mest avreglerade järnvägssystemet (Aftonbladet 15/1 2014), gigantiska avregleringskostnader (DN 3/1 2014), Sverige är sämst bland industriländerna på att ge invandrarna jobb (SVT:s "Agenda" 9/3 2014), och Sverige säljer mest vapen i världen per capita (pressmeddelande från Svenska Freds 19/3 2012)

Men det i djupare mening mest unika i det som skett är den svindlande hastighet med vilken världens en gång högst utvecklade välfärdssystem monterats ner. Identitetsikoner som ”folkhemmet”, ”den svenska modellen” och ”välfärdstaten” lever vidare, men bara som retoriska gester hos politiker som försöker vinna väljarstöd med nostalgiskt tilltal.

Mina vackra tändsticksaskar ”Made in Sweden” finns kanske kvar någonstans. Men askarna, liksom den svenska modellen, tillhör historien. Det konstiga landet från min barndom har återigen blivit konstigt, fast på ett annat sätt. Det Sverige som blev mitt fantasiland när jag var barn och min politiska förebild i vuxen ålder, finns bara som en saknad inom mig. Min tröst är att min sons generation börjar förstå vad som hände med deras land medan de växte upp. De börjar förstå att det som idag bara är politikernas tomma tal, en gång var social verklighet. Men i motsats till mig, ser de inte bakåt utan framåt. Och de kommer att fordra människovärdet tillbaka.

Om skribenten

Borzoo Tavakoli skrev i höstas den uppmärksammade artikeln ”Till Kent Ekeroth, riksdagsledamot för SD”. Han är förmyndare för ett flertal ensamkommande flyktingbarn.