Kulturdebatt

Jag ringer mina bröder

Foto: Jessica Gow
Det har gått en vecka sedan terrordådet i Stockholms city. I dag skriver författaren Jonas Hassen Khemiri om vi och dom, om dom som säger dom – och om vad man ska vara rädd för.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak i går. Har ni hört? En man, en bil, två explosioner, mitt i city.

Jag ringer mina bröder och säger: Nej ingen dog. Eller. En dog. Han dog. Han som inte är vår bror. Men visst. Vissa kommer försöka sammankoppla honom med oss. Hans namn, hans ursprung, hans hårfärg. Tillräckligt likt (eller inte likt alls).

Jag ringer mina bröder och säger: Akta er. Ligg lågt i några dagar. Lås dörren. Dra för gardinerna. Om ni måste gå ut: Lämna Palestinasjalen hemma. Bär inte på någon misstänkt väska. Höj volymen i lurarna så att ni inte blir berörda av folks kommentarer. Blunda för att slippa folks blickar. Viska på tunnelbanor, skratta lågt på biografer. Smält in, gör er osynliga, förvandla er till gasform. Väck ingens och jag menar ingens uppmärksamhet.

Jag ringer mina bröder och säger: Glöm det jag sa. Fuck tystnad. Fuck osynlighet. Gå ut på stan endast iklädda julgransljus. Ta på er neonfärgade overaller, orangea bastkjolar. Vissla i visselpipor. Vråla hål i megafoner. Ockupera kvarter, ta över gallerior. Gör er maximalt synliga ända tills dom fattar att det finns motkrafter. Tatuera in PK FOR LIFE i svarta gotiska bokstäver på magen. Försvara alla idioters rätt att vara idioter tills ni tappar rösten. Tills ni dör. Tills dom fattar att vi inte är dom som dom tror att vi är.

Jag ringer mina bröder och säger: Förresten. Vilka då ”dom”? Det finns ju inga ”dom”. Däremot så finns det extremister på alla sidor som vill övertyga oss om att det finns ett ”dom”. Ett farligt hotfullt enhetligt ”dom”. Lita inte på någon som pratar om ”dom”. Alla som pratar om ”dom” är idioter. (paus) Särskilt dom som påstår att det pågår ett krig. Det finns inget krig hör ni det? Det finns inget krig.

Jag ringer mina bröder och säger: Okej. Det finns ett krig. Det finns flera krig. Fast inte krig på sättet som dom påstår. Kriget handlar om våra hjärnor. Kriget handlar om vår rädsla. Och när rädslan sätter sig i oss förvandlas flygplan till missiler och väskor till bomber. Mobiltelefoner blir fjärrutlösare, barnmat blir sprängdeg. All flytande vätska är potentiellt explosiv. Alla svartskäggiga män är potentiella bombbärare. Alla blonda män är potentiella lasermän. Och när rädslan sätter sig i oss börjar vi frukta framtiden och längta tillbaka till i går. Vi börjar önska att man kunde vrida tillbaka klockan, det var så mycket bättre förr, när män var män och kvinnor kvinnor och ingen var homosexuell. När vi hade faxapparater i stället för internet och skampåle i stället för rättssystem. Med nostalgiska miner minns vi spettekakor och knätofsar, bysamhällen och spöstraff. Det var så mycket enklare då. När gränserna var tydliga och fienden hade ett (och bara ett) ansikte. Men alla är inte rädda. Vi vägrar låta oss skrämmas, vi går med stolta miner in i en framtid av uppluckrade gränser, med en fast vetskap om att inga klockor någonsin kan vridas tillbaka. Vi är inte rädda. Vi är inte rädda.

Jag ringer mina bröder och viskar: Okej. Jag erkänner. Jag är rädd. Jag är livrädd. Jag är rädd för att män som skjuter föräldrar genom lägenhetsfönster i Malmö beskrivs som ensamma galningar och inte som en del av ett större högerextremt nätverk. Jag är rädd för att ingen minns rasister som tänder eld på antirasistiskt engagerade familjers lägenheter i Högdalen. Jag är rädd för nazister i Salem och islamister på Drottninggatan och fascister i vår riksdag. Men mest av allt är jag rädd för att historien ständigt tycks upprepa sig, för att vi aldrig verkar lära oss, för att alla tecken tyder på att vår feghet och rädsla för det så kallat annorlunda är så djupt rotad att vi aldrig kommer kunna besegra den.

Jag ringer mina bröder och säger: Det hände en så sjuk sak ikväll. Jag kom på tunnelbanan och fick syn på en väldigt misstänkt individ. Han hade svart hår och en ovanligt stor ryggsäck och hans ansikte var täckt av en Palestinasjal.

Jag ringer mina bröder och säger: Det tog bråkdelen av en sekund innan jag insåg att det var min spegelbild.

Hör Jonas Hassen Khemiri läsa texten i Sveriges Radios Godmorgon, Världen!.