Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Jan Guillou: Inte ens prestigetidningen förstod Förintelsen

Jan Guillou
Jan Guillou Foto: Pontus Lundahl/TT

En rad debattörer har kritiserat Jan Guillous påstående att svenskarna inte kände till Förintelsen före krigsslutet 1945. Nu svarar Guillou, och han står fast vid sin åsikt: ”Det man inte förstått, det vet man inte.”

Så sent som i april 1944 kommer tidningen Se med ett verkligt scoop. Med hjälp av första­handskällor från Polen tror man sig nu äntligen kunna avgöra den kontroversiella frågan om Nazitysklands påstådda folkmord i ockuperade länder. I sina mardrömslika detaljer överskrider avslöjandet gränsen för det fattbara:

”Tyskarna har sedan den 1 september 1939 avlivat 5,5 miljoner polska män, kvinnor och barn. Avlivandet sker efter vetenskapliga metoder. Den vanligaste är de så kallade ’lik­fabrikerna’, det vill säga järnvägsvagnar vars golv beströs med osläckt kalk och packas fulla med folk som ska likvideras. Människorna pressas in i täta rader så att ingen kan sätta sig. Små barn kastas in över de sammanpackade människornas huvuden och får ligga på ’en levande bädd av skallar’. Därefter slutas dörrarna till vagnarna. De hålls slutna tills de instängda avlidit. Det sker vanligtvis ganska snabbt ty de naturbehov som tvingar sig till utlösning skapar snabbt en mördande gasbildning från kalken. Mer behövs inte.

Fångar får sköta om allt. Den döda hoptvinnade obeskrivliga massan av likviderade kroppar skyfflas ner i stora massgravar …”

Texten avslöjar vidare att det i sydöstra Polen finns ett koncentrationsläger som heter Oswiecim, ”varifrån nästan ingen kommer levande ut”, där fångarna tvingas springa barfota på krossat glas.

Se år 1944 skall inte förväxlas med den döen­de herrtidningen på 80-talet. Se var avsedd att bli – och blev – den svenska motsvarig­heten till Life, Look, och liknande kvalitetsmagasin. Där anställdes de bästa journalisterna, Carl-Adam Nycop var chef, löneläget högst, fotograferna med tiden legendariska. Dessutom hade tidningen kommit till 1938 med det uttalade publiceringsuppdraget, liksom senare Expressen, att bekämpa nazismen. Rit-Ola var Sveriges främsta antinazistiska satirtecknare.

Ändå är detta braskande avslöjande som synes mer förvirrat än trovärdigt och fjär­ran från sanningen. Järnvägsvagnar hade onekligen en fruktansvärd funktion under Förintelsen, men fylldes inte med 5,5 miljoner polacker, utan med judar. Gas hade en central betydelse, nämligen Zyklon B, ingalunda den icke-gas som påstås uppstå av urin blandad med osläckt kalk. Massgravar längs järnvägslinjerna fanns inte, däremot krematorier, just i ”Oswiecim” för övrigt. Men där, alltså i Auschwitz, var knappast barfotatortyr med krossat glas den mest kännetecknande verksamheten. Allt är fel, med små korn av sanning. Ledarartikeln i samma nummer av Se talar dessutom om att tyskarna skulle ha mördat tre miljoner judar i Polen, ”sannolikt världshistoriens största massmord”. Ett påstående som står i direkt strid med tidningens förmenta avslöjande om 5,5 miljoner avrättade polacker i järnvägsvagnar.

Än en gång. Detta sammelsurium står att läsa i prestigetidningen Se så sent som i april 1944. Redaktionen bör rimligtvis ha trott på vad som stod i den egna tidningen. Som journalister på Stockholms modernaste tidning bör man ha tillhört de i särklass bäst informerade medborgarna. Min enkla slutsats blir därför att om okunskapen om Förintelsen, så sent som i april 1944, var så stor i denna speciella journalistkrets, så var den ännu större bland allmänheten.

Men denna min slutsats var tydligen mer provocerande än jag kunde ana, trots erfarenhet när det gäller revirhävdande docenter i historia. Några sådana docenter och ett par författarkolleger som tillhör skolan ”svenskarna visste visst” har anmält invändningar här i DN och låtsas som om deras uppfattning skulle vara etablerad vetenskaplig sanning. Så är det inte.

En av dem är docenten Mattias Tydén som bygger sina slutsatser på ett arbete tillsammans med docenten Ingvar Svanberg. De har gått igenom ett stort antal tidningar från tiden före andra världskriget och då funnit en till synes betydande mängd omnämnanden av det som i dagens medvetande är Förintelsen. Här i DN nyanserade emellertid Tydén dogmen ”vi visste visst” till: ”Möjligheten att ta till sig information om Förintelsen fanns, och att många rimligen gjorde det.” Det är en viss skillnad, nästan så att vi därmed kunde vara överens.

Dock avfärdar professor Klas Åmark docenternas undersökningsmetod som tvivelaktig (”problematisk ur rent vetenskaplig synvinkel” på akademiskt språk). Och Åmark är inte vilken professor som helst, han är författaren till ”Att bo granne med Ondskan” (Albert Bonniers förlag 2011), som måste betraktas som standardverket på svenska om denna komplicerade period i vår historia. Hans bok har, vid sidan av tidningsläsning, varit min enskilt viktigaste källa.

När man i efterhand sitter och läser dagspress blir man, för att tala med Åmark, den perfekta tidningsläsaren; jag har själv upplevt den svindlande känslan under fyra månaders tid. Man har facit till allt, man ser när de forna kollegerna haft rätt och när de haft käpprätt fel, det senare dessvärre betydligt vanligare. Man läser på ett sätt och i en kvantitet som ingen människa gjorde i dåtiden. Den stora textmängden som docenterna presenterat i sin sammanställning var i verkligheten en högst fragmentarisk och splittrad rapportering. Kriget var på förstasidorna varje dag i praktiskt taget varje dagstidning. Men vad ska vi tro att de spridda artiklar och notiser som hade bäring på Förintelseprojektet representerade i mängd? En procent? Eftersom så mycket annat föreföll viktigare. Jag utgår från att svensk press under den här perioden ägnade tjugofem gånger så mycket utrymme åt ransonering på kaffe och fläsk som åt massmord på judar. Man kan befara att de proportionerna motsvarade graden av läsarintresse.

Till detta kommer frågan om ”Greuelpropaganda” (grymhetsskildringar), vilket var förbjudet i Sverige och underkastat sträng censur. Förbudet riktade sig främst mot anklagelser för krigsförbrytelser på tysk sida. Samlingsregeringen under Per Albin Hansson månade om handelsförbindelserna med Tyskland och hade inget som helst intresse av antitysk opinionsbildning. Därför sträckte man sig långt för att få tyst på besvärliga journalister som ville publicera historier av detta politiskt olämpliga slag. Ture Nermans ”Trots Allt!” drogs in gång på gång, böcker hans förlag försökte ge ut förbjöds och själv åkte han i fängelse för att ha förolämpat herr Adolf Hitler (!). Ture Nerman och likasinnade kunde dessutom bekvämt avfärdas som ”kommunister”. Och vad som stod i Judisk Krönika lästes av få och kunde avfärdas som ”partsinlagor” eftersom större delen av borgerligheten, liksom pressen, ansåg att det faktiskt fanns ett ”judeproblem”.

Men höll man sig bara till tidningar som Dagens Nyheter och Svenska Dagbladet behövde man vanligtvis inte få sin sinnesfrid störd av dylika vulgariteter.

Klas Åmark ställer den enkla fråga som borde försätta anhängarna av retrospektiv tidningsläsning som sanningskälla i stora svårigheter: ”Om Förintelsen nu var känd i omvärlden, varför reagerade då alla – de allierade, deras press, svenska tidningar, svenska hjälparbetare – med sådan chock och förskräckelse när de mötte koncentrationslägrens högst konkreta och fasansfulla verklighet i april 1945?” (”Att bo granne med Ondskan”, sid 266). Man kan tillägga att den brittiska pressen sannerligen inte plågats av några censurlagar till skydd för goda handelsförbindelser med Tyskland. Ändå blev sanningen när den uppenbarades tydligen lika långt bortom mänsklig fattningsförmåga i England som i Sverige.

Den kvantitativa tidningsläsningsmetod som Tydén med flera hänvisar till blir oduglig (”problematisk” på akademisk jargong) också därför att den inte kan väga in subjektiva förhållanden. Den svenska borgerligheten var vid tiden för andra världskriget tyskorienterad. Tyska var det språk man talade som vi talar engelska i dag, det som gällde var tysk kultur från opera till litteratur och i värsta fall Schuberts sånger och Rhenvin till älgstek. Denna tyskorientering innebar dock inte, intressant nog och trots många sådana beskyllningar, att man var nazister. Det kan objektivt avläsas i de tre riksdagsvalen där nazisterna 1936 uppnådde kring 30 000 röster (en tiondel av dagens sverigedemokrater) och 1944 var nere under 3 000.

Denna kulturella samhörighet med det tyska bör ha skapat en stark ovilja att se. Det är inte för inte som min förargliga roman, som dock ingen av mina kritiker läst innan raseriet släpptes loss, har titeln ”Att inte vilja se”.

Efter andra världskriget skiftade Sverige sympatier. Jag tillhör den första elevgenerationen som läste engelska i stället för tyska som förstaspråk nu när England och USA blivit för mig, liksom föräldragenerationen, vad Tyskland varit för generationen dessförinnan. Då uppstod samma ovilja att se.

Ty i den nya tv-åldern saknades inte kunskap om Vietnamkriget. Alla relevanta fakta presenterades, och illustrerades, framför allt i amerikanska medier. Men den tidens svenska politiker ville inte se. De stödde länge och envist, somliga fortfarande, det amerikanska folkmordet i Indokina därför att USA för dem var vad Tyskland varit i ett tidigare Sverige. Så sent som 2003 krävde Jan Björklund (FP) svenskt militärt deltagande på amerikansk sida i Irakkriget. My country, right or wrong.

I sitt inlägg i DN, där Klas Åmark dessvärre hutar åt mig lika mycket som docenterna och författarkollegerna, försöker han lösa knuten sålunda: ”Många svenskar visste faktiskt, men de hade inte förstått vidden av vad Förintelsen var för något.”

Jag känner sympati för den förklaringen men håller inte med. Det man inte förstått, det vet man inte. Om det så gäller anklagelser mot ett älskat Tyskland eller ett älskat USA.

Alltså, i Sverige började man inte veta förrän i april 1945, oavsett om man var reporter på Se, politiker, docent eller (med)borgare i största allmänhet.