Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Jasenko Selimovic: Er kamp är inte min

Dagens antirasistiska vänster har hittat rätt problem, men fel lösningar. ”Jag vill inte vara med er i er kamp, för landet ni vill bygga är inte landet jag vill leva i”, skriver Jasenko Selimovic i ett svar till bland andra Judith Kiros.

Varför kan vi inte ha en öppen diskussion om hur antirasism kan bedrivas? frågar Judith Kiros (DN 28/8). I artikeln upprepar hon radikala vänsterskribenters anklagelse om att högern eller liberaler inte bidrar till den antirasistiska kampen. Det är ironiskt att just de som är snabbast att ropa ”rasist” till alla som inte delar deras idéer undrar varför vi andra inte vill vara med dem.

Ändå. Anklagelsen har fällts av många radikala vänsterdebattörer, från Judith Kiros till Åsa Linderborg, och bör besvaras.

Jag vill inte vara med er i er kamp, för landet ni vill bygga är inte landet jag vill leva i. Ni har identifierat rätt problem: rasism och kvinnoförtryck. Men era lösningar är problematiska. Det bästa sättet att förklara så att ni hör är att visa på likheten med tankarna hos tidiga nationalister som Fichte och Herder. Även de förespråkade en separation av olika grupper, eftersom de menade att grupper är i sitt väsen olika varandra och inte kan förstå varandra. De pratade naturligtvis inte om ”rasifierade” utan om nationer, folkslag, som de ville särskilja, hålla åtskilda i sina separata ”rum” och därmed möjliggöra befrielsen. Dagens nationalister följer dessa tankespår. De ser invandrare som determinerade av sin kultur, med andra vanor, känslor och logik som bara den som har samma kultur kan förstå. I er värld har ”kultur” bytts ut mot hudpigment, men likväl vill ni befria er från förtrycket genom att skapa åtskillnad, ett eget separatistiskt rum, där man kan uttrycka känslor och tankar, omöjliga att förstå för de som inte har upplevt samma sak. Skillnaden mellan ert och nationalisternas tankegods är bara att nationalister vill att varje grupp ska hålla sig på sitt territorium, sin nationella stat.

För mig är det en skrämmande tanke, Judith Kiros. Jag vill leva i ett blandat land. Jag älskar min svenska fru, mina blandade barn, min amerikanska, tyska, kurdiska, svenska släkt, vänner, bekanta. Jag vill spegla mig i dem, lära mig av dem. Jag vill utsätta mina tankar och vanor för det andra tänker och känner. Jag tror att vi utvecklas så.

Jag är stolt över att vara en etnisk bastard. För att parafrasera den kroatisk-holländska författarinnan Ugresic: Jag är en bosnier i Sverige, en svensk i Bosnien, en muslim i Serbien, en serb i Kroatien, en bulgar i Makedonien, en europé i Amerika. Jag är medveten om att du föraktar min vithet, och att Sverigedemokraterna föraktar mitt invandrarskap. Men den blandningen som måste minska som en konsekvens av er politik, det är just den som är min livsluft.

Jag vill inte vara med er för att ni inte inser att er kamp, era tankefigurer, också är farliga för demokratin, såsom extrema högerns. Ni förstår inte det, för ni har selektiv hörsel. Ni hör SVP:s ”beväpna er” och ni betecknar det – med rätta, som ”en fara för demokratin”. Men när ni själva sjunger ”beväpna er” då handlar det bara om ”en gammal punklåt”. Hur kan den ena beväpningen vara så farlig och den andra så musikalisk?

Ni förfasas med rätta över artiklar som påstår att vissa invandrargrupper är mindre intelligenta, men ni själva delar självgott artiklar som påstår att de som röstar på främlingsfientliga har lägre IQ. Ni lyckas se kopplingen mellan Avpixlats texter och det högerextrema våldet, men ni ser ingen koppling mellan texter om ”borgarna som tål lite bly i nacken” och det vänsterextrema våldet. Er känsel registrerar med seismografisk precision när rasister föraktar ”invandrarutseende” men ni själva har inga problem med att förakta ”nykläckta” svenska kroppar.

Jag vill inte föra er kamp för varje kamp måste ha en logik. Era argument saknar det. För er har alla kulturer samma värde, men just den västerländska är lite sämre, mer förtryckande än andra. Kapitalism skapar fattigdom, men ni har svårt att förklara hur det kan komma sig att fattiga i kapitalismen har det så mycket bättre än i den ickekapitalistiska världen. Sverige är höjden av rasism, men ni har svårt att förklara hur det kan komma sig att Sverige tar emot så många fler flyktingar än andra EU-länder.

Jag vill inte vara med er för jag är inte övertygad om att världen är enkel. För er verkar allt klart, ni har hjärtat på rätta stället och vet därför instinktivt vad som är rätt och fel, kan lägga er energi på att undervisa oss i vår ”antirasistiska utveckling”.

Vi andra är mer osäkra. Vi vill protestera mot rasism men inte bära knivar. Vi vill bekämpa rasism men vi tvivlar på att varje polis som stoppar en invandrare är rasist. Vi vill motverka kvinnoförtryck, men är inte säkra på att svenska män är talibaner. För oss handlar det om en känslig avvägning. Därför behöver vi fakta, eftertanke, politik som inte är revolutionär utan tar hänsyn till nyanser, försiktighet. Allt det ni föraktar.

Jag vill inte bekämpa rasismen på ert sätt för att hela det teoretiska bygget som er kamp bygger på, och som ni gömmer er bakom, är i grunden kunskapsfientligt. För er är kunskap enbart maktutövning. Därför bjuder ni motstånd genom att bygga parallella världar, även vetenskapliga sådana.

Ni har rätt i att vetenskap existerar i en social kontext och är resultat av en maktkonflikt mellan olika diskurser och värderingar. Men om vi ryggar för denna konflikt, skapar vi en tom värld, en statisk och relativistisk värld utan betydelse. Där blir varje granskning en ”kränkning”, varje ifrågasättande rasism. För att samhället ska utvecklas krävs en debatt där vi kan konfrontera våra uppfattningar och välja den bättre idén. Alltså, inte för att den är min, din, vit, kvinnlig eller svensk utan för att den är bättre. Att avstå från det är att avstå från möjligheten att förbättra världen.

I era teorier kan inte vita förstå svartas utsatthet, svenskar invandrares. Vad ni därmed underförstått påstår är att inga studier, ingen konst, litteratur, forskning kan göra att jag förstår din situation. Men om jag inte kan förstå dig, då kan du inte heller förstå mig. Om bara den som har blivit utsatt för rasism kan förstå, då kan vi lägga ner universitetskurser och konstnärliga försök att förstå, beskriva rasism. För då hjälper det inte. Era teorier utmanar något fundamentalt och existentiellt: de sprider kunskapsförakt. Karl Popper skrev om det i sitt ”Det öppna samhället” för 70 år sedan. Han skrev vilken fara för demokratin, för det öppna samhället, för fritt utbyte av tankar, för utveckling, era tankar utgör. Men han var nog för mycket vit medelålders man för att ni ska läsa honom.

Slutligen vill jag inte vara med er för att vi har olika människosyn. Ni i vänstern har alltid sett människor som svaga, förtryckta, infångade i övermäktiga strukturer, oförmögna att opponera sig mot medias och eliters makt.

Har man en sådan människosyn och samtidigt tycker att situationen är allvarlig, frestas man att kontrollera det offentliga rummet, förbjuda SD:s affischer, vägra debatter, stänga arbetsplatser för oönskade politikerbesök, använda alla medel, även knivar, för att möta faran. För så försvarar man människorna, samhället, som inte kan skydda sig självt.

De som inte vill ansluta sig är antingen rasister eller omedvetna. Invandrare som inte ställer upp på er idé om det rasistiska Sverige måste därför medvetandegöras. Ibland även grovt, genom att kalla dem för Onkel Tom. Men det är inte kränkande – ni vill ju bara undervisa dem, för deras eget bästa.

Problemet är att ni inte är de förs­ta som gör detta. Den europeiska historien är full av människor som har vetat vad som är bäst för det omedvetna folket. Man medvetandegjorde dem, visade dem deras ”egentliga och sanna” jag, tvingade dem till frihet. Rousseau, jakobinerna, Saint-Just, Robespierre, Hegel, Marx, Sorel, Stalin, Lenin, Mussolini, Hitler, Mao, alla de har bara velat befria människan, få henne att se världen med nya ögon, förkasta det falska medvetandet. Denna tanke har varit grunden för alla diktaturer som har existerat på denna kontinent.

Kommunisterna i mitt forna hemland försvarade oss på samma sätt, de förbjöd åsikter de inte trodde vi klarade av. Den vänster jag pratar om gör det mjukare, men glider på samma ”slippery slope”. Men innan ni börjar förbjuda saker, svara på frågan: Var drar ni gränsen för det som ska förbjudas? Åsa Linderborg ville att man ”tittar på meningar och formuleringar i böcker av exempelvis Karl Ove Knausgård”. Och att DN inte skulle publicera min artikel ”Jonas, min vän”. Är det där ni drar gränsen? Eller vid alla dem som ni har anklagat för att göda rasismen: Johan Lundberg, Per Gudmundson, Göran Hägglund, Tobias Billström, Anna Dahlberg, Sakine Madon, Bengt Ohlsson, Axess i sin helhet, hela DN:s ledarsida, Paulina Neuding, Johan Hakelius, hela Expressens ledarsida, SvD:s ledarsida, Sydsvenskans ledarsida, Erik Helmerson, Fredrik Reinfeldt, Anders Borg, Jan Björklund, moderater, kristdemokrater, liberaler, borgerligheten, högern…

Ni förstår inte att demokrati kräver tilltro till individen. Tillit till att medborgare kommer att göra kloka val, även efter att de har blivit presenterade olika, ibland obehagliga åsikter. För det är just friheten att välja, friheten att tänka själv som ger oss en chans att konstituera oss som ansvarsfulla medborgare. Demokratin är en ständigt pågående träning i att ta ansvar, att välja klokt. Därför blir det offentliga rummets uppdrag att visa så många perspektiv som möjligt. För just möjligheten att välja bland olika åsikter, inklusive de obehagliga, är det som väcker vårt moraliska jag och kräver att vi tar våra val och oss själva på allvar.

I länder där man inte låter folk göra detta val, där alla tidningar ser till att som Aftonbladet Kultur endast publicera ”rätt åsikter”, där alla medier sanktioneras av någon kulturchef, där slutar människor tänka själva. Det är någon annan, tidningarna, medierna, facket, politikerna som tänker åt dem.

Därför, ju mer ni tänker åt and­ra, desto mer försvinner de som tänkande människor. Och tvärtom. Ju mer demokratin litar på oss, på individen, ger oss en chans att bli mogna ansvaret, desto mer blir vi kloka medborgare, värda den demokratiska möjligheten att välja.

Demokratin i Sverige utmanas i dag från två håll. Den första faran är de främlingsfientliga, som börjar ifrågasätta människors lika värde. Den andra faran är den radikala vänstern, som inte förstår att människor måste bli tagna för ansvarsfulla och kloka för att agera ansvarfullt och klokt.

Liberalernas uppgift är därför att hitta den smala vägen mellan Skylla och Karybdis där man bekämpar de främlingsfientliga samtidigt som man bekämpar försök att nagga på demokratin. Hålla rent åt båda håll. ”Bort med varje tendens till diktatursträvanden”, heter det ju på liberalernas affisch från 1936.

För vi har inget annat val. Det gäller att lita på förnuftet, på argumenten, på människor omkring oss. Jag är säker på att den överväldigande delen av oss då kommer att värna demokratin. För, till syvende och sist: det är allt vi har som är något värt.

Vi bör fästa blicken ”vid det viktigare” säger Judith Kiros. Jag håller med. Men vi tycker olika om vad som är viktigast. För er är demokratin underordnad er kamp. För mig är demokratin viktigast. Därför vill jag inte vara med er.