Logga in på Dagens Nyheter

Här kan du som DN-kund logga in för obegränsad läsning av DN.se, e-DN och DN.Prio.

Med ett gratiskonto kan du följa skribenter och ämnen samt bokmärka artiklar.

Kulturdebatt

Jasenko Selimovic om Alice Bah Kuhnke: Miljöpartiet tar svensk kulturpolitik till en ny bottennivå

Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke.
Miljöpartiets Alice Bah Kuhnke. Foto: Jonas Ekströmer/TT

Kulturminister Alice Bah Kuhnke är sannerligen oförberedd som få ministrar varit, men jag har ändå problem med granskningen av henne.

Problemet är inte att hon granskas. Ministrar ska granskas. Mitt problem är att analyserna är bristfälliga, historielösa och utan sammanhang. Kritikerna gör hennes misslyckande till en personfråga, vilket implicerar att om man bara bytte ut Bah Kuhnke, så skulle problemet vara löst. Men det är långt från sanningen. Det verkliga problemet är att ett parti som hittills inte har ägnat två tankar åt kulturpolitiken har tilldelats ansvaret för kulturdepartementet.

Jag har nu läst allt som går att hitta på nätet under ”Miljöpartiet” och ”kultur”. Det tog sisådär 25 minuter. Kanske inte konstigt med tanke på att Miljöpartiet meddelade att de startar en kulturpolitisk arbetsgrupp ”som ska utveckla partiets kulturpolitik” den 13 september. 2014, alltså. Inte en dag för sent med tanke på att valet var den 14 september.

Med reservation för att jag inte hittade alla guldkorn från den senaste mandatperioden fann jag åtta kulturpolitiska interpellationsfrågor från MP i riksdagen. Åtta frågor från ett oppositionsparti? Visst, jag erkänner i förväg. Riksdagsaktivitet kan inte mätas så lätt. Varken via interpellationsfrågor, motioner eller närvaro vid debatter. Men handen på hjärtat, är det någon som minns vad MP tycker i någon kulturfråga överhuvudtaget?

Jag brukar säga att kulturpolitiken har förblivit intetsägande sedan Marita Ulvskog lade propositionen om att kulturen finns till för att förbättra folkhälsan. Men nu känns det som att jag måste ändra min bottenreferens. Det här är värre.

Vad vill ni då ha av en minister från ett sådant parti? Vilken politik kan Bah Kuhnke driva utifrån sådana grunder? Vad exakt skulle någon annan miljöpartist förbättra?

Vi behöver en minister som förstår vikten av kulturpolitik. Någon som inte främst är intresserad av att använda kulturanslaget för att förbättra folkhälsan, göra världen grönare, mer invandrarvänlig eller långsiktigt hållbar. Utan någon som kan ge svar på kulturpolitikens väldigt specifika problem och förstår dess desperata behov av förändring. Kulturpolitiken hänger sig kvar i den industriella världen med sitt mål om ökad tillgänglighet men vi lever i ett annorlunda kulturlandskap. I en digitaliserad, internetburen, lättillgänglig kulturvärld som skapar nya problem och kräver nya lösningar.

I sin konkreta utformning behöver vi en kulturpolitik som förmår utforma ett annorlunda presstöd, hantera tidningsbranschens avtagande marknad med bibehållen kvalitet, jämna ut förutsättningar mellan nya och gamla plattformar såsom i digitalmomsproblematiken, som förmår stimulera kvalitet hos teatrar och kulturinstitutioner, göra avvägningar mellan yttrandefrihet och konstnärlig frihet, mellan bredd och elit, mellan kommersiell och offentlig finansiering som gör att de berikar istället för att tränga ut varandra. Men en sådan politik kommer vi att få vänta på ett bra tag till.

Varför? Varför får vi hela tiden Marita Ulvskog och Alice Bah Kuhnke när det finns så skriande behov av en förnyad kulturpolitik?

Svaret är att kulturarbetare och kulturjournalister inte har orkat bry sig, debattera, driva kulturpolitiken. I valrörelsen har dessa människor varit involverade i alla möjliga debatter, om Slussen, Förbifarten, Svenskarnas parti, identitetspolitiken, Bromma flygplats, integrationspolitiken och allt möjligt annat. Vilket är bra. Det som inte är bra är att det bara var kulturpolitiken som de fann så oviktig att den väldigt sällan debatterades. Svar avkrävdes i minimal grad, riktningar, viljor, problem och lösningar behövde inte ens formuleras. Vi fick vad vi förtjänar. En svamlande minister som inte kan något om kultur, kommande från ett två-frågeparti som inte bryr sig om kultur, på ett svagt departement som ingen vill ha.

När Maria Sveland skriver att en minister inte kan ge alla svar första dagen måste jag påpeka att en kulturminister inte kan ge alla svar första dagen (Dagens ETC 13/10). De flesta andra ministrarna ger svar. Eftersom de är tillsatta att genomföra en politik som har röstats fram. Därför har de svar och sätter omedelbart igång att förverkliga denna politik. Kulturministerns politik är däremot ”hypotetisk”. Och det är möjligt endast för att kulturpolitiken inte har röstats fram, för att idéerna, lösningarna, politiken, inte väljs. Då får man bli glad för det man får. Marita Ulvskog, Lena Adelsohn Liljeroth och Alice Bah Kuhnke.